OT kanske, ledsen av makens sätt

Det händer att man måste gå på middag/sociala tillställningar fast man inte vill för att det sociala samspelet ska fungera. Det har med social kompetens att göra. Om man aldrig följer med kollegorna på en öl efter jobbet eller aldrig är med på personalfest blir man till slut betraktad som en kuf.

Sedan måste man ju kunns säga nej ibland eftersom det ju inte är några formellt obligatoriska tillställningar.

Anna CC skrev 2008-09-10 14:09:10 följande:

Att inte inse sin egen del i ett problem, utan alltid skylla på att det är på grund av den andra parten som man reagerar som man gör, är ett psykotiskt drag (ansåg polisen och åklagaren som förhörde min systers ex när han ansåg att hon varit så jobbig att hon förtjänat en viss grad av misshandel...)

Anna CC skrev 2008-09-10 14:09:10 följande:

Jag är ledsen men jag tror inte att din man riktigt förtjänar dig, det låter som om att han är elak och manipulativ.

Sök hjälp tillsammans om du känner att du vill kämpa, om inte så tror jag att du skulle få det bättre på egen hand!

Glöm inte att man som människa väldigt fort vänjer sig vid en viss sorts behandling, han är säkert mycket elakare mot dig än du vill ge sken av för att du vant dig vid att leva med honom. Men fråga dig själv om du vill leva med en man som aldrig kan se sin egen delaktighet i ert äktenskap...

Ni kanske skulle gå till familjerådgivare. Om han inte alls kan se sin del av problemet - inte ens efter ett möte med rådgivare - kan det nog bli större problem framöver. Men en rådgivare kan få er båda på rätt spår igen (såvida han inte har psykopatiska drag)

Hej alla!

Såg just att denna tråd refererar till min egen och tänkte att då kan jag ju lika gärna gå in och förtydliga ett par saker beträffande det initiala inlägget (min hustru kan ju göra detsamma i "min" tråd!). På så sätt kanske vi kommer framåt än mer, men jag tycker absolut att familjerådgivning vore värdefullt - tack för tipset! (Jag har förresten Tolontas ord om att skylla ifrån sig i tankarna, men postar ändå eftersom jag hoppas att det gör att vi kommer fram till något fruktbart. Vi är ju ändå anonyma så jag har ju ingen direkt gkäldje av att skylla ifrån mig på detta ställe.)

"De ska prata jobb ett tag, påstår han, vilket han är luddig kring, så det tror jag inte på, och sedan ska det bara vara privat karaktär vad de nu ska göra och han vet inte hur länge, allt är mycket mystiskt och man kan förstås inte fråga. Nu tror min make att han måste vara med på detta, annars kommer de andra att tycka att han är knäpp. Han säger att han inte alls själv vill egentligen. Det tror jag inte heller på."

Ja, alltså min chef uttryckte saken som att det var tanken att vi ska lägga upp riktlinjer för det kommande året och sedan blir det väl mat eller så. Inte så mystiskt, tycker jag, men luddigt - visst! Och jag tycker absolut att det vore jobbigt att utebli från vår lilla grupps första inofficiella träff.

"Sen skällde han på mig för att han ska vara ledig vid ett par tillfällen nu i september, att det var jag som tjatade om det. Redan innan han anställdes hade vi bokat in att vi skulle åka till Norge över en helg, och det han talade om det för arbetsgivaren som okejat detta. Men nu är det mitt fel att vi ska till Norge också."

Nja, jag och min chef vet att jag ska till Norge. Eftersom jag efter min hustrus önskemål var extra hård på att bara jobba 75% i framtiden fick jag igenom det som anställningsvillkor. Däremot fick jag ge mig för de första sex månaderna, då jag tvingas jobba heltid. Det som nu hänt är att min hustru vill att jag ska ta ledigt fler dagar i september och jag tycker, rätt eller fel, att det är känsligt med tanke på att jag bara jobbat i två veckor hittills.

"Hans mamma glömde bort att jag fyllde jämt (länge sen nu) och han sade att han skulle prata med henne om det, men det glömde han bort."

Det är snarare så att jag försöker efterleva min hustrus önskemål om att minimera kontakten med min släkt under terminerna och därför har jag inte pratat med min mor (eller någon annan av mina släktingar heller för den delen) sedan vi sågs på sommarstället.

"Vi lever rätt tight ihop, men mycket av tiden går åt till olika jobbprojekt vi har tillsammans. Han vill alltid hålla på med såna projekt och säger att jag är ambitionslös om jag inte håller på med nåt sånt."

Det är mer än så. Vi har i fyra år drivit ett företag tillsammans, men det har gått i stöpet eftersom vi inte hade tillräckligt med driv. Att vi startade företaget berodde på att vi ville jobba ihop och att vi ville kringgå jobbrelaterade problem av den typ som nu har uppstått.

"Det gör vi på helger, men många av dem äts upp av hans släkt. Han har en enorm släkt som han förstås anser att vi umgås för lite med. Jag umgås med hans släkt hela semestern eftersom vi delar semesterställe"

Vi har kommit överens om att vi ska träffa min släkt tre gånger per år, bortsett från sommaren och någon av dagarna kring jul. Det tycker jag inte är mycket. På sommaren har vi vårt sommarställe på släktgården (vi bjöd på ett annat ställe innan husen steg så vansinnigt för att få vara för oss själva, men förlorade i budgivningen). Att åka på semester någon annanstans har vi inte haft råd med på flera år eftersom vi har jobbat så litet och gått back några tusen varje månad. Eftersom vi har ett antal kattungar är vi inte heller så mobila. Alternativet till att vara på sommarstället hade därför varit att vara hemma, men min hustru föredrog sommarstället. (För egen del hade jag gärna varit hemma och pulat litet till, vilket jag också sagt. Jag ville också att vi skulle vara borta längre på den lilla resa på tre dagar som vi gjorde från sommarstället, men min hustru ville tillbaka dit.)

"Sen ska han jobba heltid och studera halvtid, kvällskurs."

Ja, jag tog ju jobbet (naturligtvis i samråd men min hustru!) till stor del för att vi skulle få in mer pengar. Och jag är tvungen att studera på halvtid eftersom vi annars inte får bo kvar i vår studentlägenhet och vi inte har råd att köpa något eget än. Förra terminen studerade vi tillsammans men den här terminen tyckte inte min hustru att hon skulle ha tid eftersom hon ska gå en privat intensivkurs i ett konstnärligt ämne.

"Måsten till jobbet, mamman, pappan, släkten."

Min pappa har vi träffat totalt tre timmar i år. Mentalt är det kanske värre eftersom jag konstant känner dåligt samvete för att jag inte umgås mer med mina föräldrar, med min gamla farmor och med min bror med familj.

"oj vad alla blir sura när man inte kommer till dem, fast man bjuder in dem till sig i stället. Det verkar vara ett vanligt problem."

Ja, visst är det märkligt!

/Maken

Om jag ska vara ärlig så förstår jag inte riktigt varför just den här jobbkvällen hos chefen har blivit en så stor grej. För när man läser det så framstår just det som en sk*tsak rent ut sagt så jag föreslår att ni släpper just det.

Men det verkar som att det är mycket missnöje hos er båda och mycket som behöver rensas och kommas överens om. Och då menar jag inte komma överens som i om ni ska ha "tillåtelse" att gå ut 1 eller 3 gånger i månaden på egen hand. Ni är gifta, inte livegna.

Öva er i att göra saker på egen hand! Den som vill träffa sin släkt kan göra det, den som vill göra annat gör annat.

Lycka till!

Det här med att göra saker ifrån varandra tror jag är nyttigt och givande och dessutom tillför relationen nya perspektiv. 1 kväll i månaden ifrån varandra är väldigt lite enligt mig, även om alla självklar gör dom de vill. jag är väldigt social och vårdar mina vänskapsrelationer ömt så jag är borta hemifrån 1-2 gånger per vecka. Fikar, äter middag, promenerar, går på bio etc med vänner. Min man har stort behov av att vara själv så han brukar spendera de kvällarna hemma med att bara ta det lugnt, gå ut och cykla, läsa en bok etc.

Om vi skulle ha restriktioner på hur ofta vi fick vara ifrån hemmet skulle jag nog bl galen.

Sen är det inte så att man ALLTID måste träffa familjen tillsammans, det kan vara något som snarare kan vara bra att göra var för sig ibland.

Densonvandrar och AnnaCC:

Har ni läst varandras inlägg? Vad känner ni när ni läser?

Era olika beskrivningar skiljer sig mycket från varandra och jag tror det skulle vara bra om ni lärde er kommunicera effektivare med varandra. Enklast görs detta med hjälp av en psykolog/beteendevetare inriktad på parterapi.

Funder över vaför ni vill stanna i ert förhållande (om ni vill det), vad förhållandet ger er. Får ni det som ni förväntar er av er partner. Om inte, hur skall ni ge varandra det ni behöver? Och VILL ni ge varandra det ni behöver?

Vad jag känner. Min make kom hem och sa att han skrivit på familjeliv och jag sa då att jag skrivit på bröllopstorget. Så sa han för över två timmar sen att han skulle gå och läsa min tråd. Sedan dess sitter han där han sitter och pratar inte med mig, i stället skriver han här... Så då får väl jag göra detsamma... Jag svarar på hans inlägg.

Anna CC skrev 2008-09-10 20:36:04 följande:

...och hoppas att han svara på ditt, eller ännu hellre att ni pratar med varandra.