Konvertera innan bröllop

(blev tokigt förut så jag svarar om)

Han är född protestant. Han konverterade när han var drygt 25 år, för tio år sedan..

Min m2b är oxå katolik, men för honom spelar det ingen roll om jag konverterar eller ej, det är mest hans släkt som vill det. Jag (som oxå är svensson protestant) tänkte först som dig att det spelar mig ingen roll att jag kan väl konvertera. Men sen funderade jag mer och mer och kom på att det inte kändes rätt för mig just det med skilsmässofrågan och att det är så många regler inom katolismen, saker man inte får göra. Så hans släkt får tycka vad dom vill, jag har bestämt mig för att inte konvertera. Jag tycker att du ska lyssna på dig själv, om du som du säger tycker att ni kan fortsätta som ni gjort nu i 5 år med en mix så lyssna på dig själv. Vi kör oxå en mix och jag tycker att det fungerar bra för oss. Lycka till :o)

Tack leena80

Ja, jag hoppas ju att kunna finna en lösning som gör att ingen behöver bli besviken.
Det finns ju inget som säger att jag inte senare konverterar, då av egen övertygelse.
Men min m2b är ganska enveten om att han vill att jag gör det innan vi gifter oss. Även att en av hans bästa vänner (även han katolik) säger att han inte tycker det spelar någon roll om jag gör det före eller efter så...
Hm..det är inte lätt när två personer är lika envetna (vi har samma dilemma när det gäller vart vi ska bo..)

Det känns som att du gör det för hans skull och inte din egens, vad vill du själv? . Du ska inte göra det för att han annars skulle bli besviken. Det är inte rätt mot varken mot dig eller för honom . Älskar han dig så borde han förstår dig oavsett vad du väljer att göra.

VARFÖR är det viktigt för honom? Ni har levt tillsammans flera år och det har gått bra, även för honom. Ni gifter er enligt hans tro för att det är viktigt för honom.

Varför vill ha att du gör den här uppoffringen för honom nu? Vill han testa din kärlek? För mig är hans envetna önskar faktisk respektlös - om du var "lagd åt" det katolska hållet hade du väl konverterat redan tidigare i förhållandet.

Säg till honom att det är en för viktig fråga för dig och att du inte vill bestämma dig under press, kanske konverterar du senare, kanske inte.

Jag har alltid haft åsikten att konvertera, det gör man endast för att man själv tror på det man vill konvertera till. Ingen annan anledning är okej. Du säger att du inte vill göra någon besviken, varken honom eller din familj. Men konverterar du för hans skull tror jag att du själv blir besviken i slutändan. Visserligen kanske du senare kommer fram till att det är så du vill leva, men jag tycker att isåfall konverterar du när du vet att det är vad du vill och längtar efter.

Sen det här med regler som många tagit upp, tex preventivmedel. Du säger att ni endast använder kondom, men tänk på att även det är ett preventivmedel. Sen är det självklart att man inte måste följa allt som en religion pekar på. Men det är viktigt att vara helt införstådd i det hela så att du kan fatta ett beslut som du kan trivas med.

Jag håller med didis om att hans "krav" på att du ska konvertera är respektlöst. Nej, konvertera gör man för sin egen skull. Visst kanske det i många fall är enklare när ett par delar samma tro, men om du konverterar för att han vill det så är det ju kanske inte din tro ändå?

Måste få rätta dig lite...
Jag sa endast att jag aldrig ätit p-piller, inget om användade eller inte användande av kondomer, vilket vi inte gör.
(vi väntar med sådant tills vi är gifta...men det ämnet tillhör ju inte denna diskution, så det lämnar vi nu...)

Jag tycker inte heller att du ska konvertera, det låter inte alls som att du skulle göra det för din egen skull. Jag är liberalt troende och min blivande är benhård ateist. Det fungerar lika bra att vara tillsammans utan att ha samma tro. Det har ju gått bra för er så här långt så då får han väl lita på att det kommer göra det i fortsättningen också utan att du blir katolik. Man kan inte heller låtssa vara troende för någon annans skull, du måste ju känna inom dig att religionen är rätt för dig. Det måste väl även han förstå eftersom tron tydligen är något han valt själv.

Krystal: Då ber jag om ursäkt för missförståndet =)

Inte ens vilda hästar skulle få mig att konvertera eller ändra åsikt av olika slag för ngn annas skull än min egen. Hur kan man ställa ett sådant krav?? Skulle du kräva detsamma av honom? Nä, tänk efter många ggr och fråga honom varför... vaddå innan ni gifter er?
Min m2b låter mig bestämma helt vad jag vill heta. Jag tänker så det knakar, men för mig är det viktigt att inte få påtryckningar och krav på viktiga frågor. Att konvertera är mkt större än ett namn...

Jag tycker, som jag sakert redan namnt, att det ar lite falskt. Min man skulle aldrig vilja att jag konverterar. Eftersom jag inte tror ett dyft pa ett enda ord i Koranen. Och det ar fine for honom.

TS. Se det såhär: skulle du plötsligt rösta på ett annat politiskt parti för att någon annan tyckte att du skulle göra det?

Good point.

Nä.....det skulle jag inte göra. (tex i senaste valet så röstade vi helt olika)
Nästa vecka ska jag åka till min m2b, och vekan efter det ska vi åka till mina föräldra..45 mil i bil. Då finns det lite tid att disutera detta med honom. För jag sa till honom i sommras att då måste vi bestämma om vi ska gifta oss nästa sommar eller inte, för att vara före andra med att boka kyrkan vi funderar på att välja (så den inte blir upptagen)

Oj oj oj! Vilken stor fråga!

Att konvertera är alltid ett stort steg, men det viktiga är naturligtvis hur mycket Din (protestantiska) tro betyder för Dig.

Är Du lite "medelsvenssson" - alltså inte så aktiv i kyrkan mellan livsriterna så kanske det inte blir en så stor skillnad. Men om Du är kyrkligt aktiv finns det många saker som påverkas av en konvertering.

Som katolik kan Du och Din make gå i samma mässor, det kan ni inte om Du är protestant. Blir Du katolik kan Du å andra sidan aldrig mer komunicera tillsammans med Din "gamla" familj.

Det handlar ju också om hur ni vill uppfostra eventuella barn.

Och hur ni vill ha ert gudstjänstliv.

Jag tror det är olyckligt att konvertera för någon annans skull. Om det är Ditt enda skäl råder jag Dig att vänta.

Ursäkta! Såg att det jag undrade över redan diskuterats tidigare i tråden.

Men håller fast vid att en konvertering är ett större och mer personligt steg än vanliga "jämkningar" som man gör i ett förhållande. Gå gärna i samtal med en katolsk präst och bekanta Dig med Din M2Bs kyrka, men ta inte steget för hans skull om det inte är vad Du faktiskt vill.

Men barnuppfostran kan val inte vara nat problem? Tror inte jag och min man iaf..

Tjejen har ar, lixom jag, "religionsfri". Sa det blir ju latt for ungarna anda, man slipper iaf dras mellan 2 religioner. Om mina barn vaxer upp som muslimer sa blir jag bara glad, om man ar troende har man nog mer hopp tror jag. Det kan vara bra pa manga satt.

Men samtidigt sa ar det ju forstas sa att det funkar i var familj for att min man inte ar sa extrem. Alkohol, droger och dumheter fostrar vi dom till att lata bli, men det gor ju alla. Daremot sa kommer vi inte t.ex overtala dom att vanta med kel & mys tills man gifter sig.

Sa om TS har samma installning som jag sa spelar det val ingen roll om hon konverterar..? Det ar ju livsstil det handlar om. Om hon tycker det ar helt ok att hennes 17-aring tar en ol pa sin fodelsedag och sen sover hos pojkvannen, sa blir det nog jakla jobbigt om hennes man tycker det ar oacceptabelt.

OJ vad mycket det blev nu... Tror inte religion ar nat problem, bara man har, som sagt, mer eller mindre samma "regler" for sina barn. Och det har ju jag och min Muhammad...