Konvertera innan bröllop

[/citat]
Men med den kommentaren så undrar jag om du kanske menar att han tillhör en grupp katoliker som inte är så himla vanlig?
[/citat]

he he..märktes det så tydligt Han är traditionell katolik, som Mel Gibson...

Min man ar muslim och jag skulle aldrig konvertera. Om vi sa aker till hans hemland och hela familjen ska till moskeen sa stannar jag hemma. For att jag tycker det ar fejk och respektlost. Att man "latsas" lixom.

Katoliker och svenskar (eller hur ska man kalla oss...) lever ju nagorlunda samma livsstil eftersom Sverige ar protestantiskt (eller vad kallas det??). Men min man ar ju mer "annorlunda" an din man. Fast vi klarar oss galant utan att jag konverterar.

Tycker inte du ska gora det. Min man tyckte det lat stort-lojligt nar en orolig slakting till mig fragade om jag skulle konvertera till islam...

Hmm, liksom hade han gjort det för din skull, konverterat till ja kristendom om de e nu de du e? Varför göra något för någon om han inte gjort det samma för dig?

Jag tror att det är bra att du försöker sätta dig in i vad som förväntas av dig om du konverterar. Just nu kan det t ex handla om att du ska konfirmeras katolskt, avstå från preventivmedel, döpa och uppfostra barnen katolskt och sådana saker. Är du beredd att göra det?

En dum fråga, om man konverterar till en annan religion (valfri så klart), om man inte är nöjd kan man konvertera tillbaka då? Jag menar, det är ju inte som att lämna tillbaka en tröja på H&M för att man är missnöjd med den.

Det är ju ett ganska stort steg! Och om han älskar dig och vill gifta sig ändå så varför inte behlla din religion? För mer eller mindre har ju din nuvarnade religion format dig till den du är och det är ju dig han älskar. (Missförstå mig inte, jag vet ju att katolicism är en annan gren bara, men ändå)

Konvertera bara för din egen skull. Föreställ dig att du och din man går skilda vägar i framtiden, skulle du vara nöjd över valet att vara katolik då? Om nej så ska du inte konvertera, om ja ska du definitivt undersöka det.

Sen tycker jag att man bör tillägga att att konvertera innebär oftast att man förväntas bli mer aktiv i den nya religionen än vad du är som protestant idag, varför konvertera annars liksom?

Jag skulle aldrig konvertera för "kärlekens" skull eller stanna kvar på grund av min familj om min övertygelse var någon annanstans... För mig, som "djupt" troende, skulle jag känna mig "kränkt" om något gjorde det (konverterade) "bara för att" utan att mena någonting mer med det - även om det var för min skull. Som Tooticki säger så kanske det förväntas att du ska bli mer aktiv också. Är du beredd på det?

Den syn man har på religion påverkar i mångt och mycket andra åsikter och principer man har så bra att du tänker igenom vad flera har sagt här, om preventivmedel m.m. Tron är personlig och ingen annan än du kan bestämma vad du ska tro på. Men du behöver inte heller fatta ett beslut NU. Din blivande make älskar dig uppenbarligen och din familj likaså. Varför inte avvakta tills du känner dig mogen att ta ett beslut som kommer ifrån hjärtat?

Jag håller med Chamor där, religion är ingen hobby som man kan byta när man tröttnar, typ tennis är inte kul längre, tror jag börjar med bandy. Jag har inga åsikter om VAD folk tror eller hur mycket eller lite, men om man väljer att ansluta sig till en religion, vilken som, ska man göra det helhjärtat.

Att gå igenom en kovertering innebär ofta undervisning, Bibelläsning etc vilket du kanske inte kommer finna särskilt intressant eller meningsfultt om du inte planerar att utöva religion aktivt.

Sen är det ju frågan om detta med skilsmässa, preventivmedel, abort etc men det hoppas jag att ni redan diskuterat sinsemellan om ni nu planerar att gifta er!

Hade din M2B kunnat tänka sig att konvertera till Protestantismen för din skull?

Det är ju det, bibelläsningen(vilket då skulle bli på engelska för att dom traditionellt katolska prästerna här är från England)som jag tycker känns onödigt. För nu skulle jag ju inte göra det av egen övertygelse (vilket dom kommer att fråga om man gör) utan för att det är min m2bs önskan. Själv vill jag ju fortsätta som vi gjort i 5 år nu, en lite mix. Jag följer med ibland till mässan. Jag har lärt mig "Ave Maria" (både på svenska och latin) och hur man "använder" en rosenkrans för att kunna läsa med/mot honom om han så önskar. P-piller tex har jag ändå aldrig användt, så det behöver jag ju inte vänja mig av med.

Tror det är lite det där med skilsmässofrågan (som inte är tillåten, med viss undantag) som mina föräldrar har lite svårt för. Dom är väl rädda att jag ska bli "fast"...