Lämna eller inte lämna relationen?

Men oavsett om man varit tillsammans i 6 månader eller i 20 år ska man väl inte "härda ut" i ett förhållande som är dåligt bara för sakens skull? Att ens partner kan drabbas av en sjukdom/depression/handikapp etc är ju en sak, men hur den personen sen hanterar det är ju väldigt avgörande för hur relationen till respektive blir. Att vara sjukligt svartsjuk går t ex i mina ögon inte att försvara för att man lider av en depression, man måste fortfarande respektera sin partner.

Jag har vart inne på samma tankar som didis nämner, alltså hade man vart tillsammans i 20 år och haft barn ihop hade man nog inte lämnat. Men jag har som sagt kommit in i bilden när han redan var som sjukast- ändå har jag "beslutsångest" över detta dygnet runt just nu. Angående hans svartsjuka så tror jag att det oxå har att göra med sjukdommen, båda e ju hjärnspöken och eftersom han alltid sitter hemma och har tråkigt när jag hittar på saker så skenar hans fantasi iväg. Men beslutet att lämna bygger väl på att jag "tappar bort mig själv" i allt detta som kretsar och kommer av hans panikångest och depression. Har varit väldigt givande att läsa era tankar och berättelser om detta. Fast jag innerst inne vet att ingen annan kan fatta beslutet och genomföra det åt mig.

Kram på Er!

Jag har varit tillsammans med en kille som mådde dåligt och där hela förhållandet var på hans villkor. Mitt förhållningssätt var då att om det tog slut innan förhållandet blev bättre skulle det ändå vara värt det. Det blev aldrig bättre och tillslut var det inte värt det längre.

Följ ditt hjärta och fundera på om det verkligen är värt att stanna.

Jag personligen tycker INTE att man har "skyldigheter" mot varandra efter ett antal år. Möjligen har man "skyldigheten" att förklara för den andra varför man lämnar relationen så den inte behöver stå fallen från skyarna. Den andra måste få en förklaring. Men skyldighet att stanna tycker JAG är dumheter!

Yllan, ta beslutet från hjärtat så blir det rätt!

/Alyx

Jag har ingen erfarenhet av detta i ett kärleksförhållande. Dock har jag en väninna som mått väldigt dåligt i långa perioder. Det jag kan säga är att en person som mår så psykisgt dåligt tar otroligt mycket energi av en och ger sällan eller aldrig något tillbaka. När bahandling sätts in (troligtvis KBT) så blir de- av naturliga skäl, väldigt självupptagna. Eftersom terapin till stor del går ut på att arbeta med sig själv och sina beteenden.
Jag tycker att du ska lämna relationen, men inte nödvändigtvis personen... Jag tror att han på sikt inte kommer att klara av att ha en relation innan han har arbetat igenom dessa saker och kan hantera sin egen livssituation. Om du själv känner att du har kraft och orkar kan du väl finnas till hands och stötta honom. Vem vet - när han mår bättre så kanske det finns plats för en kärleksrelation igen.

Jag har fortfarande kvar min väninna, men vi träffas inte lika ofta längre. Hon har flyttat från stan och jag tror att vi båda könde att det blev för mycket och intensivt under de åren hon var sjuk.

Lycka till!

psykisgt = psykiskt .. sorry!

Man behöver inte var gifta för att "i lust och NÖD" skall gälla enligt mig.

Självklart skall man inte stå ut med vad som helst, tex psykisk eller fysisk misshandel tex men man kan inte leva 20 år tillsammans och alla dem är bra år. Några år får man stå tillbaka och några år får man gå framåt. Så är det i en ömsesidig relation.

Och om den ena parten blir sjuk så att han inte klarar av att upprätthålla en ömsesidig relation? Antingen säger man - din nöd är inte min - och går eller också säger man - det här skall jag hjälpa dig igenom, nästa gång är det din tur att hjälpa mig - och stannar kvar. har man då många år och barn tillsammans är valet för MIG självklart. Hade relationen varit ny hade jag antagligen inte heller tyckt det vara mödan värt.

Med andra ord: en långvarig relation är mer än bara kärlek och lust, det är också att kunna lita på att ens partner finns där i motgång och i nöd.

Det här är inte riktat mot TS utan är mer en reflektion kring didis inlägg. Man har alltid friheten att hantera relationer som man vill. Men med frihet följer också ansvar. Tyvärr verkar det som att alltför många glömmer bort ansvarsbiten. Och som jag ser det har man betydligt större ansvar mot en livslång relation med barn etc inblandade än något som bara hållit på ett par månader.

Vad får du ut av att stanna och vad har du hittills fått ut av att stanna så länge som du gjort?

Håller med!

Nu har jag inte läst de andra svaren, men hur länge har han gått hos psykolog? det kanske kan vara värt att vänta ett litet tag till för att se hur det går, naturligtvis kommer det ta tid innan han blir helt bra, men han kan ju bli bättre och bättre allteftersom...

Jag anser att man aldrig ska stanna i en relation som gör en olycklig. Jag hade en pojkvän som gjorde två (inte seriösa) självmordsförsök. Jag vet vad jag talar om. Jag var dessutom med som stödperson för honom hos psykolog.

Yllan, om du vill ha råd får du jättegärna höra av dig till min inbox.
Men det du måste fråga dig är:
ÄR DU LYCKLIG? Är de dåliga dagarna fler än de bra?
Ni har bara varit ett par i ett halvår. Har ni idag ett förhållande som går att bygga en gemensam framtid på?

Risken är precis som du säger att du blir "medberoende" att allt beror på hans dagsform och hans villkor.
Om du absolut vill stötta honom kan du göra det på lite längre distans som VÄN.

Många av de som råder dig att stanna tänker nog att ni varit ett par längre, och då KANSKE det kan vara så att försöka lite till.

Men summa sumarum handlar det om att du inte verkar ha några kärlekskänslor kvar för honom, men att du inte vill lämna honom för att han "skulle bli så knäckt". Att säga att "du är hans sista chans till famlilj är en klassisk utpressarmetod. Jag har själv hört allt det där. (min x är nu lyckligt gift med en trevlig tjej sedan länge).

Inget förhållande varar om det är byggt på medkänsla helt eller delvis.
De som råder dig att stanna för att så "borde det vara" har ingen aning om vad du går igenom. De har åsikter för sakens skull, men läser man ditt inlägg och lite mellan raderna så ser man hur dåligt du mår, och att du nog har bestämt dig även om du vill ha lite medhåll och en puff i rätt riktining.

MITT råd till DIG YLLAN (och inte för att debattera med andra)är att du ska ta dig ur denna situation och tänka på din lycka, ditt välmående. Först därefter kan man hjälpa andra!
Han har problem med sig själv, och de problemen måste han lösa FÖRST innan han kan bli en bra pojkvän. Vi kvinnor vill så gärna "rädda" våra parters, men man måste förstå att i vissa fall är det bästa för båda att ända en relation för att stå starkare.

Detta gäller även om man har barn.
Min bästa vänninas mamma skiljde sig för ett tag sedan under stor vånda och skam.

Min vännina och hennes bror sade något helt fantastiskt till sina föräldrar som jag är djupt imponerad av!
De hade sett att föräldrarna inte var lyckliga tillsammans även om de inte bråkade ständigt.

De sade:
Vi vill hellre ha två lyckliga föräldrar var för sig istället för att ha två djupt olyckliga föräldrar tillsammans!

Och det tror jag är viktigt att ta fasta på, barn mår inte bra av att se sina föräldrar olyckliga. Om en eller båda längtar ut måste man bara acceptera det.

Nu menar jag inte att man ska lämna relationen så fort det blir motigt. Jag är själv gift och har avlagt djupa och allvarliga löften. Mina föräldrar har varit gifta i 50 år.
Jag vet allt om nöd och lust. Så klart stöttar man varandra i vått och torrt! Men den dagen jag inte längre älskar min man eller han inte längre älskar mig, då är det dags att bryta upp.

Så Yllan! Som jag sade tidigare. Du har redan fattat ditt beslut innerst inne. Stå fast vid det. Massor av människor kommer säkert att ha åsikter, men den enda som får leva med dina val är du!

Hör av dig om du vill !

/Alyx

Håller verkligen med dig Alyx!!!!!!

Det jag tänker är, finns den där djupa grundläggande respekten för varandra kvar från båda håll? Livet är piss ibland, det finns knappast något längre förhållande där allting är kul jämt. Men även om man mår jättedåligt så har man ett ansvar att dels göra så mycket man orkar för att må bättre, om det finns någon behandling och/eller egenvård som kan hjälpa, dels inte skuldbelägga omgivningen. Precis som omgivningen behöver anstränga sig lite för att sätta sig in i situationen. Detta säger jag från utgångspunkten att själv ha mått mycket dåligt i flera år. Det har krävts ansträngning från oss båda för att vi skulle hålla ihop under krisen, precis som vi fick jobba för att hålla oss flytande under tiden han blev svårt fysiskt sjuk.

Samtidigt kan ett stabilt känslomässigt stöd vara helt ovärdeligt för att man ska komma på fötter igen. Men det måste vara något man ger från hjärtat, inte känner sig tvingad till pga känslomässig utpressning. Man ska inte känna sig reducerad till sjuksköterska/mamma/personlig assistent, inte enbart.

Vi har ett fantastiskt förhållande idag, vet att vi finns där för varandra i vått och torrt. Men jag tror det måste vara ömsesidigt. Ibland kan den ena ge mer, ibland den andra, men någon sorts balans måste det finnas.

Som du skrev kan ingen annan fatta ditt beslut. Jag hoppas ändå att du får det så bra som möjligt hur du än gör.

Lämna

Vare sig hon lämnar eller inte måste hon få bestämma det själv!

Du måste känna efter själv hur du vill leva. Älskar du honom som inget annat? Hur påverkar detta din egen person? Hur ser dina vänner och familj på situationen? PÅverkar det hur du är som person och begränsar det dig?

Jag vet ej hur gammal du är eller så men du måste oavsett det se framåt och hur du själv vill leva ditt liv? I en parrelation får man så klart i bland kompromissa men aldrig så mycket att de ena parten alltid får "ge med sig" och anpassa sig.

Rannsaka dig själv och klura ut vad du egentligen känner för honom och hur mycket du egentligen tror dig orka med.... Bara ditt hjärta kan tala om vad som är rätt.
Om du bestämmer dig för att fortsätta så kommer det att bli en lång och mycket påfrestande period men mina erfarenheter säger att det kan sluta riktigt lyckligt. Det förutsätter såklart att det är äkta kärlek. Lycka till!