Tror ni på...

Nej, för det finns inte i min värld att det finns något sk. övernaturligt eller med energi, osv..
I mina ögon/öron är det struntprat.

Nä jag ser ingen skillnad på djur och människor.

Och varför skulle den krista guden eller ingen alls finnas?

Jag tror på ett högre väsen och det är just den kraften som gör att folk har satt namn på den i olika tider, och människor i alla tider har utnuttnat det för makt, och skapar religioner och gudar och regler för hur det ska utövas.

Alltid känt att jag tr0r på spöken går inte riktigt att förklara. Eller så inbillar jag mig bara. Har mer fått en känsla.

De flesta människor är ateister i fråga om alla de tusentals gudar som finns/har funnits genom årtusendena. Jag är bara ateist i fråga om den kristne guden också.

Jag respekterar folk som har en tro (bara de inte försöker frälsa mig) men jag behöver ingen. Fysiken/naturvetenskapen har tillräckliga förklaringar för hur världen blev till/hänger ihop även om jag inte påstår att jag förstår fysik. Maken är fysiker och när han förklarar kvantfysik o allt vad det heter hänger jag inte riktigt med.

Hur menar du här? jag sa inte att de gudarna har funnits? jag sa bara att folk har försökt sätta namn på det de inte kunnat förklara.

Grejen just med högre skapelser (Gud, osv), så som jag har förstått det, är att det är våra hjärnor som faktiskt lurar sig själva.
Om man har en fråga, som är vilktig för en (tex, varför lever jag, var kommer vi männikskor i från eg.), och ingen annan har svaret på det, får våra hjärnor typ "damp" och projecerar fram en "syn"... Denna synen tar vi för givet att det är Gud (eller något liknande) och får för oss att det är ju Gud som har svaret på Min fråga...

Knasigt det kan bli va?

Tja, men varför skulle den upplevelsen vara mindre verklig än bordet framför dig (som egentligen inte är annat än snabbt vibrerande molikyler)? Och var försegår denna konversation nånstans? Visst fins det naturliga förklaringar på allt, men varför skulle det inte ge plats till en gud, eller vad man nu vill kalla det? Den högre koordinatorn? The blueprint? Alltså det är ju helt fantastiskt!
Har någon känt gud? (märkt)

jag tror inte på nån gud, utan mer en naturkraft som världen och vi följer efter.
Men tror också på fri vilja, vi blir vad vi gör det till. Men att ödet existerar, vissa saker är meningen att de ska hända..

Jag tror precis som du!

Jag tror på ödet i betydelse slumpen. Jag vill gärna tro att jag format mitt liv utan inblandning av högre makter eller att något varit menat att hända.

ok, ödet och slumpen är ju helt olika saker.

Men, när tex man blir drabbad av en allvarlig sjukdom får man ett annat sätt att tänka. vad var meningen med detta, vad kan jag lära mig?

Jag tror att allt vi blir drabbade av, finns där en bakomliggande mening och orsak.

Det är bra att se det positiva i allt, och jag håller med om att det ofta är de svåra händelserna i livet som man lär sig mest av. Allt enligt devisen det som inte dödar, härdar.

Det är ändå deprimerande att den sjukdom och för tidiga död som drabbat mig och mina anhöriga skulle ha någon bakomliggande kraft eller tanke. Den kraften skulle jag vilja ge en rejäl snyting!

Självklart kan vi påverka vår hälsa och vissa har otur med generna etc men jag ser fortfarande tanken på en kraft som ger folk smärtor i upplärningssyfte som en orimlig tanke.

ok, men tänk såhär då; Om man får en sjukdom, som kanske gör att man dör, vad kan du lära av den..?
Många som drabbats av just detta skulle nog säga att de uppskattar livet, de tar vara på sina relationer, de känner sig mer levande och får fler möjligheter utav den.

Att en människa dör, det kanske ger möjligheter till nåt annat? Kanske gör sorgen att du får kontakt med nya människor..?

Jo jag förstår att man kan finna tröst i sådana tankar. JAG finner dock mer tröst i slumpen.

Sedan är det lite av en myt att folk med livshotande sjukdomar blir så tacksamma över livet. Enligt min goda vän, som är psykolog, har väldigt många stark dödsångest och önskar inget hellre än att slippa sin sjukdom. Dessutom kan man tänka att många känner en press att just se möjligheter med sin sjukdom och snart stundande död och inte vill belasta omgivningen med sin ångest.

Min vän bytte inriktning och jobbar numer med anorexipatienter...

alla hanterar det olika, speciellt i det avseendet vad man tror är syftet med det som händer.

Eftersom jag tror på ödet och att allt har sin mening, har jag ingen dödsångest p.g.a min MS, men många har det just p.g.a att de inte set nåt annat än just en sjukdom.