Kändes det konstigt att byta namn? (långt)

Sorry, just det kan jag inte svara på eftersom jag inte bytt själv, men min bästa vänninna gifte sig för ett par månader sedan. Häromdagen fick jag ett mail från henne, men det fattade jag inte meddetsamma eftersom jag inte kände igen namnet (hon har bytt till hans) - jag undrade vem det var...tills jag öppnade och läste. Klart att jag snart börjar vänja mig

För mig kändes det lätt men det var nog som sagt var för att jag inte gillade mitt tidigare namn och jag hade ställt in mig på att byta under lång tid. Jag har aldrig sagt fel namn eller behövt tänka efter när jag ska signera något.

Jag vantrivdes med mitt gamla namn, det nya har känts som "jag" från första stund!

"(Dessutom behåller jag mina initialer om det blir som vi har pratat om... mycket praktiskt. Och jag behöver bara ändra en liiiten detalj i min kladdiga kråka till namnteckning ) "

Det är ju en fördel. Såvida man inte gifter sig när man är 20 har man ju troligtvis en ganska väl inarbetad namnteckning. Själv tycker jag att min är väldigt tjusig...

Jag byter namn men det var itne självklart. Eller jo, det var självklart att vi ville heta samma. Jag tycker att det är fint när alla i en familj har samma efternamn. Först var jag övertygad om att jag vill ta min sambos eftersom jag inte gillar mitt egentligen, men sedan blev jag också nojjig över det här med att min namn är inarbetat i den bransch jag jobbar i. Min sambo tyckte att han lika gärna kunde ta mitt namn. Mitt är ovanligare än hans, men vi är inte ensamma om våra namn. Vi funderade på att ta ett släktnamn som det idag bara finns två personer som heter, och det namnet passade ihop med mitt förnamn, men lät verkligen inte bra med min sambos förnamn. Eftersom vi ville heta samma och det inte spelade min sambo någon roll vilket namn det blev så fick jag välja. Jag valde att ta hans namn, för det låter lite mjukare och är också lite lättare att kombinera med andra namn (med tanke på ev framtida barn). I slutändan blev det det som lät finast helt enkelt. Jag tänker att folk gifter sig ju hela tiden och byter namn, även sådana som har sitt namn lite som "varumärke" och det är klart att folk kommer att vänja sig vid mitt nya namn. Jag också, så småningom.

Jag tycket det kommer kännas konstigt att ta min mans trista "ssonnamn" för jag har ett ovanligt namn själv!
Ändå är det för oss också lite tradition att man "ska " ta mannens namn....
SÅ jag behåller mitt som mellannamn,OCH tar hans sen.Kan ju göra så att då jag ska skriva nåt så skriver jag båda namnen.
Och då jag tex på jobbet signerar nåt så blir det NU bara "GH" o DÅ lägger jag till så det blir "GHO"!

Det känns lite konstigt, det gör det.....Jag bytte till hans tråkiga sonnamn också. Men jag behöll mitt som mellannanm och ärligt talat så under de veckor vi nu varit gifta har jag inte lyckats skriva mitt nya namn en enda gång.....kommer på det efter namnteckningen är gjord.

Vet inte om jag kommer använda hans namn mer än när det är ett måste faktiskt. Jag vill ju heta som den övriga familjen men det är svårt det är det.

Mitt namn är ju rätt ovanligt....Ibland undrar jag om jag gjorde rätt????

jag har tagit min mans namn. och behåller mitt som mellannamn. man "får" ju inte ha dubbelefternamn men i praktiken blir det ju ändå så. eftersom jag har ganska ovanliga för och efternamn, och min mans namn också är ganska ovanligt tänker jag att alla gamla jobb-kontakter nog kommer hitta mig ändå. det blir ju liksom mitt gamla namn + ett till. sen så smånigom kan jag tänka mig att gå över och bara använda mitt gamla efternamn som en bokstav (alltså principen anna a andersson) får se. jag hade rätt svårt att bestämma mig men nu är jag nöjd med mitt val. känns som en del av hela giftemålet på nåt vis att vi har samma namn och är vår egen familj. vet att det är en "gubbig" traditon men det blir väl ändå vad man gör det till?! plus att jag tror knappast någon vi känner tror att jag gör det för att jag är en förtryckt kvinna. känns som de diskussionerna nästan är lika förlegade som traditionerna! alla gör ju verkligen som passar dem bäst nuförtiden. lycka till med ert huvudbry! hoppas ni hittar någon lösning som är perfekt för just er! jag tycker att ta ett helt nytt namn (hans mammas) låter superfint.

Hur kommer det sig att du valde att byta?

Vår präst missade att skicka in namnändringsblanketten så när vi insåg att min man fortfarande hade sitt gamla efternamn så frågade jag honom om han ville strunta i att skicka in blanketten igen, tänkte att han kanske ångrade sig lite men inte vågade säga det.

Det viktigaste är att man känner sig nöjd med sitt val, men det är ocksåp viktigt att tänka på vart traditioner kommer ifrån och av vilken anledning man gör som man gör, annars förändras aldrig samhällsstrukturen.

Både jag och min man hade vanliga efternamn när vi träffades (Carlsson och Andersson). Några månader innan vi gifte oss så bytte han till sin mammas flicknamn, och sedan tog jag hans namn i samband med vigseln. Vi är bara ca 25 personer med det efternamnet i hela Sverige, och alla är nära släkt.

Jag tyckte att det var kul att byta efternamn! Det kan säkert också höra ihop med att jag hade ett jättevanligt efternamn, men ett förnamn som inte många andra i min generation har. Nu har jag ett helt unikt namn

Jag ville som sagt var heta samma som barnen och min man så det kändes helt rätt då. Men nu vet jag inte längre om det var så lyckat...det är så förbaskat tråkigt namn helt enkelt. Mitt namn var jag ju själv om men nu finns det säkert 1000 tals med samma

Ge det lite tid, kanske känns det bättre efter ett tag, om inte går det att byta tillbaka. Det är inte hela världen!

Vi har olika namn. Jag kan absolut inte tänka mig att byta och inte maken heller. Vi hör ihop ändå och med barnen har vi gjort så att de heter mitt efternamn, men som sista förnamn heter de också makens förnamn + dotter (det råkar vara flickor, vet inte hur vi hade gjort om det blivit pojkar).
(Jag har inget -sson namn annars hade det kunnat bli kul, t ex Johansdotter Johansson )

Ja jag ger det tid så får vi se sen.
Han skulle inte ha något emot att heta olika det vet jag men ett byte nu skulle nog få hans släkt att tycka en del.....Som att deras namn inte var fint nog.

Fast vad bryr väl jag mig om såna komentarer?

Det är rätt!

Jag kommer att ta min blivandes efternamn, vi har båda två ganska vanliga namn, jag är inte överförtjust i något av dem men vår son har min sambos namn och jag vill heta samma för det är smidigt med ett namn på brevlådan.

Vad gäller traditioner så är det ingen lång taradition att kvinnan tar mannens namn när de gifter sig. Det var inte förän en bit in på 1900-talet det blev vanligt. Tidigare behöll man sina gamla namn även som gifta.

Det där med att ens namn är ett "varumärke" kan ju vara lite knepigt. Jag har också ett yrke där många har brottats med det problemet. Så flera av mina vänner som tagit sin makes efternamn har behållt sitt flicknamn som mellannamn och sedan använt båda namnen i jobbet. De flesta förstår att typ stina olsson karlsson är samma person som stina olsson.

Hej. att ta ett nytt namn är ju bara en övergångsperiod efter ett tag har alla vant sig. Själv bytte jag namn trots att jag hade ett väldigt fint efternamn. För mig känns identiteten som attden hör ihop med förnamnet för det är ju det man kallas av vänner etc och efternamnen bara något som tillhör familjen och som man har fått via sina föräldrar så det är ju igentligen inte "mitt" namn så mycket, Nä namnbyte ör inte så komplicerat som det låter, folk vänjer sig snabbt!!!

För min del så känns det inte alls svårt att byta mitt namn eftersom jag inte alls vill ha samma efternamn som min biologiska pappa. Jag har nästan nedräkning till jag får kasta namnet i papperskorgen

Eftersom jag inte är någon karriärskvinna så är det bara mina vänner som ev. blir lite förvirrade. Om jag hade haft en karriär så hade jag nog bytt ändå pga mina känslor över mitt efternamn. Lite kanske hjälper att det bara är ett 50-tal personer som har min m2b's efternamn.

Det kommer att bli ungefär likadant för mig. Om jag byter till sambons namn (som är ett tråkigt son-namn som fler än 21000 heter) så kommer det garanterat att finnas flera som heter samma som jag. Mitt nuvarande efternamn däremot är det bara 276 st som heter.

Tyvärr så har våra barn mitt namn som mellannamn och sambons namn som efternamn (tog den kombinationen som klingade bäst, tänkte inte så mycket på "konsekvenserna"). Så vill jag heta samma som barnen (vilket jag vill) så blir det jag som måste byta. Vet fortfarande inte hur jag ska göra...

Varför kan inte hela familjen byta till ditt efternamn?

Jag tycker det är viktigt att värna om namn som få personer har. Mitt namn bärs av 36 personer med W. Med V bärs det av ytterligare 20. Alla är släkt på något sätt med mig. Men eftersom jag inte har så bra kontakt med min pappa så tycker jag att jag likabra kan byta, och jag vill INTE att min sambo ska heta som min pappa och hans släkt. Min sambos namn bärs av 4979 personer. Visserligen skulle det kanske klinga "bättre" tillsammans med andra förnamn som vi kanske vill ge våra barn, men jag tycker ändå att man ska värna om lite ovanliga namn. UTAN att för den sakens skull "hitta på" egna namn "bara föra att" såatt säga. (som stjernhimmel, eller aftonbloss och gud vet vad folk hittar på) Det är roligt att kunna säga att namnet har en tradition som inte bara grundar sig i 2000-talets hysteri att vara unik.

Det namn vi funderar på bärs för närvarande av 193 personer. Så det är ganska "unikt" men har ändå historia.

Tant Doris skrev 2008-08-07 22:05:53 följande: