Kändes det konstigt att byta namn? (långt)

Personligen så tycker jag att det är lite av en tradition att ta mannens efternamn. Kanske lite stenåldern men så känner jag iaf. Jag känner mig stolt över att få bära hans efternamn

Men det är bara vad JAG känner och självklart ska man göra som man själv vill

Varför behåller ni inte era namn? Måste ni heta samma?

Jag bytte namn när jag var 18 år till min mammas flicknamn, hette Jenny Nilsson innan och du kan själv lista ut hur unik jag kände mig Mammas flicknamn var något jag hade funderat på att byta till i tre år och därför var det väldigt lätt! Jag är ensam om min namnkombination och vi är endast 34 personer som har detta efternamnet. Jag tycker att stor del av identiteten ligger i namnet (som du säger så är man känd inom sin bransch etc) och skulle aldrig göra det om det inte kändes 100% rätt. Min man valde att ta mitt efternamn men för mig hade vi lika gärna kunnat ha olika efternamn.

Att ta mannens namn för att det är tradition handlar om att konservera förlegade könsroller och stigmatisera kvinnan i hennes relation till mannen, enligt min åsikt, men det är en anan diskussion...

Jag förknippar också min identitet med mitt namn så jag kommer inte att byta.

Intressant med traditioner. Ja, det är tradition att kninnan tar mannens namn, men då kanske man ska följa även andra traditioner, som att kvinnan är hemma, att det är OK att slå både sin fru och sina barn, kvinnor som jobbar ska bara jobba med 'traditionella' yrken som sjuksköterska och lärare för lågstadiet etc. Var och en gör som den vill, men eftersom kvinnor nu (i alla fall i teorin) är jämställda med männen finns det ingen anledning att ta hans namn om hon inte absolut vill.

Traditionen att ta mannens namn tycker jag man kan kasta i väggen - lagen har varit könsneutral på den punkten sen 1982, så varför vi ska hålla fast vid något annat vet jag faktiskt inte.

Och man blir inte mindre gifta för att man har olika namn heller. Om det är viktigare att heta som man heter än att heta samma så är det helt ok också - så har vi gjort.

Jag är i alla fall fast besluten att behålla mitt namn. Min blivande man är välkommen att ta mitt namn om han vill det men det är helt upp till honom. Han har ett väldigt fint efterenamn.

Vad gäller barn så tycker jag i vårt fall (eftersom jag jobbar inom en yrkeskår som ofta blir utsatt för hot) att det är bra att vi har möjligheten att ge dem min m2b:s namn, det kan ju hindra barnen från att bli utsatta.

Det handlar om vilka värderingar man lägger i sitt namn. För mig handlar det inte om kärlek till min m2b utan precis som du säger om min identitet och bakgrund.

Hoppas att ni kommer fram till ett klokt beslut. Det finns alltid möjlighet att ändra namnet senare....

Vad jag menar är att anledningen till att kvinnan historiskt fått mannens namn är för att hon i och med äktenskapet blev hans ägodel...

Barnen kan väl ha båda era efternamn?

Tooticki: Jag håller med dig om om att man inte ska ta namnet bara för att det ska varaså. Det har vi båda kommit överrens om. Men vi VILL ändå heta samma, på något sätt, för att visa tillhörighet. Kalla mig romantiker, men så känns det Sedan om det är hans eller mitt vi skulle ta (nu blir det ju varken eller för han FÅR inte ta mitt för mig, och jag vILL inte ha hans.. krånglig jag är) är lite skitsamma tycker jag. Är inte så traditionell där.

Namnet vi fundera på är hans mammas namn, vilket jag tycker är en fin gest då hon dog när han var 9 år.

Men, åter till "problemet"; är det svårt att "komma in i sitt nya namn"? Jag är ju 26 år, och "känd" med mitt namn. Sambon är 36 och har en ganska lång karriär bakom sig. Hur "funkar" det liksom?

Du får väl göra lite "reklam", typ: "Linda Gans formally known as Linda Kramer." (har ju ingen aning om vad du heter

Nej, barnen kan ju inte få "bådas" efternamn som lagen är idag. Då blir det ju ett som är mellannamn och ett som blir det "juridiska", om jag har förstått saken rätt.

Jag är, som jag skrev innan lite romantiker med det fär med att heta samma namn, så det VILL jag gärna. Jag undrar mer: Hur KÄNDES det? Var det svårt att vänja sig? Hur reagerade omgivningen på att ni bytt namn?

Hahaha!

Ja, så kan jag ju göra...

(Dessutom behåller jag mina initialer om det blir som vi har pratat om... mycket praktiskt. Och jag behöver bara ändra en liiiten detalj i min kladdiga kråka till namnteckning )