Ännu en gång blir jag avundsjuk....

EnaOline: Ångestattackerna får jag uppsöka hjälp med om de kommer igen.

Jag har ju alltid haft ett stadigt sommarjobb som jag återgår varje sommar till och även jobbar extra på helger och lov, och där ifrån kan jag spara en hel del. Visst kan man planera men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Och jag försöker planera och tänka praktiskt i varje situation, väl medveten om hur mycket 4,5 år studier kommer att kosta. Men när man lever billigt och ändå kan unna sig något gott med jämna mellanrum så ser jag inget hinder.

men ska du leva billigt när du har barn också? jag vill dock kunna ge allt det mitt barn behöver utan att behöva snåla in å leva billigt, med det menar jag förstås inte att jag ska slösa heller, men jag hade inte velat vara ekonomiskt beroende av min sambo i 4,5 år och dessutom försörja ett barn. Men men vi är ju som sagt väldigt olika. Lycka till med alla dina planer! Och så får vi hoppas på att du inte får några fler ångestattacker om någon mer blir gravid? Tror du dina attacker försvinner när du skaffar barn av sig självt?

EnaOline:

klart att ett barn förändrar allt: förhållanden, livet, ekonomin osv. Det är inget jag kan spekulera kring idag. Utan jag vet bara hur situationen ser ut idag, samt hur den är planerad. Men inte hur den blir. Och det är klart att jag vill ge mina eventuella barn en så bra start som möjligt i livet tills de klara av att stå på egna ben. Naturligtvis kommer jag att göra massor av misstag och tabbar. Men så är livet. Jag vet oxå att om jag utbildar mig till mitt drömyrke och får jobba med det jag vill arbeta med så kommer jag att må bra. En sak som jag märkt är att om inte mamma och pappa mår bra så smittar detta sig till barnen. Jag får helt enkelt se hur det blir med ångestattacken jag fick, ska om jag skrev tidigare söka hjälp.

Jag tänker mest på att du inte verkar inse vad barn gör för livet och prioriteringarna. Du kanske kan jobba 100% och plugga 100% nu. Och kanske du förstår skillnaden mellan universitet och komvux. Kanske du skulle klara att jobba, plugga OCH ha barn. Men jag tror inte du tänker på hur DU kommer ändras av att skaffa barn. Kommer du vilja jobba och plugga så mycket medan dina barn växer upp? När ska du träffa barnen? Menar inte att döma eller så, man kan ha karriär och barn och jobba hårt om man vill, det bestämmer man själv. Men tror du verkligen att du kommer vilja? Vad jag menar är att du kanske kan nå en kompromiss med din blivande, att vänta tills några år in i studierna i alla fall? Sen skulle jag vilja säga att jag inte tycker det låter så sjysst att hålla med dig om att barn efter du fyllt 25 låter bra och så helt plötsligt ändra sig till om tio år...

Det beror kanske på vad man har för krav i livet men vi fick barn under mina studier. Först var jag hemma och tog ut en föräldradag i veckan i nio månader. Sedan var min sambo hemma i ett år. Vi levde sparsamt men hade allt vi behövde. Tycker inte det är så dyrt med småbarn som alla säger.

Klart jag förstår förändringarna med att skaffa barn. Annars hade jag inte nog inte vetat ha några. Jag har arbetat med barn i några år. Är den stående barnvakten osv. Men känner att jag vill ha detta på heltid. Och som jag nämnt tidigare kommer ju livet att ändras om barn kommer in i bilden. Jag är fullt medveten om att jag kommer att delvis ändras som person, men det är en förändring som jag ser framemot. Klart att jag inte kommer jobba 100% och plugga 100% samtidigt som jag har barn. Men det finns flera människor som jobbar eller pluggar 100% och har barn. Varför skulle inte jag kunna göra detta???

Skillnaden mellan komvux och universitetet känner jag till, eftersom jag har studerat på båda.

Visst jag kan vänta, och jag vet innerst inne att jag borde vänta. Men jag vet oxå hur svårt det kan vara att få barn. om vi tar ex att jag inte skaffar barn förrän jag är färdigutbildad och har jobbat i ett år. vilket är tidigast när jag är 31,5 om jag får jobb direkt. Sedan visar det sig att efter 1 års försök så blir jag inte gravid. Efter en tids utredningar kanske det visar sig att vi inte kan få barn vilket ger oss två möjligheter:
1: provrörsbefruktning, vilket kan i värsta fall ta ett par år innan man blir gravid och föder, så jag kanske är uppemot 37 när första barnet kommer.
2: adoption vilket vi alla vet hur lång tid det kan ta om man ens får något barn.

Jag vill inte var över 35 när första barnet kommer. Efter 35 år så fördubblas risken för missbildningar hos barnet... denna kurvan går sedan brant uppför ju äldre man blir. Att bli en mamma när man är äldre (misstolka mig inte, alla är vi olik, detta är vad jag själv tycker) får mig att känna mig gammal. Flera som jag känner vars föräldrar var över 35 när de föddes säger att de tyckte det var jobbigt när de var små eftersom de fick ibland höra: Så har du mormor med dig idag?
Dessutom vill jag vara så pass ung och frisk att när jag kan hålla jämt tempo med ett aktivt barn och eventuella barnbarn (nu vet jag att jag går långt långt fram i tiden, men denna tanken har slagit mig, eftersom sambons pappa är 70 år och sjuk, vilket gör att han inte orkar med sina andra barnbarn)

Min mamma var ung när hon fick mig, min uppväxt var jättebra. Vi hittade hela tiden på saker, något som jag idag uppskattar jättemycket och vill överföra till eventuella barn.

Det var ett väldigt tjat om TS ekonomi! Om hon säger att ekonomin inte är ett problem så är det väl så?? Och vill hon och hennes sambo att de ska leva på hans lön istället för att ta lån så är det väl inget fel med det?

Jag har en kursare som läser läkarutbildningen på nästan dubbel fart i utlandet, samtidigt som hon bor i Sverige har två barn, man, hus och jobbar heltid! För henne går det galant och det verkar som att du är en ambitiös tjej som också skulle klara av studier och barn samtidigt! Som student kan man ju ofta anpassa sin tid lite lättare än när man arbetar.
Uppstår problem så tar man dem på vägen!

Jag har tyvärr inga råd att ge dig ang vad du ska göra med din sambo. Men av egen erfarenhet vet jag att man bara sjuter sig själv i foten med att tjata. Ta ett sista stort snack om det hela och förklara hur otroligt gärna du vill!

STOR KRAM!

Jag förstår din längtan efter barn! Jag är 24 och vill helst ha barn nu! har alltid sagt att jag ville ha barn före jag var 25. Men det kommer iaf dröja minst 2 år till, ska gifta mig om ett år, och vill helst hinna va gift lite innan vi skaffar barn. Dessutom så hamnar jag mellan svenska o danska system (bor i dk)och vet inte om jag kan få några pengar om jag inte väntar tills jag bott i danmark i 5 år (kommer ha bott här lite över 3,5 när vi gifter oss). Men nu finns det iaf innom räckhåll känns det som, så jag kan hålla ut. Har dessutom lyckats övertala fästmannen, så han tycker inte det är lika skrämmande längre som när vi träffades. Jag passar på att umgås med min brors barn så mycket jag kan, och njuter av att få va med dem. Smidigt när man kan lämna tillbaka dem när de skriker ;)

Jag kommer evt att fortfarande plugga när vi skaffar barn, och jag tror inte det kommer vara ett problem. I danmark är det faktiskt ganska fördelaktigt att skaffa barn medans man pluggar, man får förtur och billigare dagis, mer i bostadsbidrag, extra "klipp" på SU (längre tid med studiebidrag som är nästan det dubbla mot det svenska (bidragsdelen alltså) Dessutom så, beroende på studie, så har du ett mer fritt skema, och kan lättare vara hemma om barnet är sjukt och inte kan va på dagis. Det kräver självklart mer diciplin, att läsa på kvällen efter barnen har somnat osv. Dessutom kan det va intressant för blivande arbetsgivare att du redan har varit mammaledig, och inte kommer bli det med en gång efter du har börjat jobba!

Något som många inte verkar tänka på är att det faktiskt inte är säkert att man kan få barn om man väntar för länge, från du är 30 så minskar chanserna, och från 35 minskar de betydligt! Jag har flera vännerpar som kämpar med att försöka få barn, och det är hårt! Många verkar tro att det är självklart att det kan man få senare i livet. Dessutom så minskar risken för bröstcaner om man får barn tidigt, alltid ett plus ;)

Jag hoppas det ordnar sig för dig! Min fästman sa att det gjorde stor skillnad när han gjorde examensarbetet på ett företag där de flesta hade barn, och många var i hans ålder. Det blev inte lika "skrämmande" då.
Stor Kram!

Jag blev lite inspirerad av skrivaren ovan..

Se det som en fördel att folk omkring er skaffar barn, det kanske får din pojkvän att längta efter barn också och han ser att det inte är så farligt som det verkar!

jag vill bara ge dig en kram och önska dig lycka till och jag hoppas att det löser sig för dig.
Det jag undrar över är VARFÖR ligger förlovningsringarna i byrån???? och hur länge har dom gjort det????

Tack alla för underbara ord.

vet faktiskt inte varför de fortfarande ligger där. Han väntar väl på den rätta tidpunkten... vi får väl se när den är Men det får mig att tänka lite, de har nog legat där lite väl länge (ngr månader)... men han säger att det kommer. så det är bara att vänta

men var ni inte överens om att förlova er när dom köptes???

Har inte läst hela tråden, men varför är det bara hans "gammaldags" värderingar som ska räknas? Ska inte han ta lika mycket hänsyn till dina känslor som du till hans?

Nu vet ju inte jag något om er relation och ni kanske är förlovade sedan länge vid det här laget, men om inte så tycker jag att du friar till honom! Ringarna finns ju redan så varför inte?

Jag valde att plugga när barnen var små för då kunde jag lägga upp många dagar själv så barnen hade kortare dagar på dagis än om jag jobbat.

Visst blev det mindre i plånboken (valde att ta lån) men vi klarade det utmärkt ändå (har hus, bil osv).

Det är ju jättemånga som faktiskt pluggar fast man har barn. Ska man gå att vänta på att livet är det perfekta innan man väljer barn skulle vi nog inte ha några än och nu är jag 33 och min man 36.......

På något sätt är barn alltid välkomna ändå fast graviditeten inte alltid är planerad in i minsta detalj

Har inte heller last alla inlagg...

2 synpunkter:

Fria sjalv for f..!!!

Och "Är detta verkligen normalt eller är det fler som känner som jag??". Jo, klart det ar. Man kan inte gnalla pa nan som inte vill ha barn. Kan han ju lika garna gnalla pa dig for att du VILL ha barn. Man gor som man vill helt enkelt.

Min man pratar aldrig om framtiden (vi vill ha barn, men om typ 10 ar!), bara om hans fina jobb och utbildning. Tycker jag oxa ar viktigt, men kan ju vara mysigt att prata grasmatta och kattungar ibland. Men icke... Dock nagot jag far leva med, och vill inte halla pa att gnalla.

Isolde, jag känner med dig och vet hur det känns. Har själv kännt åt det hållet några gånger. (Även om jag inte fått några ångest attacker.)
Försök att prata med din partner, få honom att förstå vad du vill och få honom att berätta vad han vill. Se om ni inte kan kompromissa om det är helt olika tänk i det hela.

Du vill ha barn nu, din sambo om ca 10 år? Då tycker jag att ni kan kompromissa och gå halvvägs? Bådas känslor bör väga lika tungt, tycker jag. När det gäller ekonomin, så ordnar det sig. Ni verkar ha det bra ekonomiskt, så där är det lugnt. Sedan tycker jag att du själv ska fira om han inte får tummen ur. Annars rinner livet förbi dig när han vill göra allt detta i framtiden. Ta ett steg framåt och fria själv samt sätt er ned och kompromissa fram en lösning som känns ok för båda.
Sedan vill jag säga att du behöver inte förklara för alla här hur du ska få ihop ekonomi, plugg + jobb. Det är ert liv och ni vet bäst vad som är bäst för er!

Lycka till nu! =)