Ja.... min fråga finnes i rubriken :) Vi har ej flyttat ihop ännu (fast det känns ju lite som man bor ihop när man sover ihop och äter middag ihop ca 6 dar i veckan).
Tänker inte 'rusha' en förlovning, utan detta är bara en allmän undran, jag vet hur viktigt det är att veta att man funkar ihop som sambos (har varit det tidigare).
vi övar på vardagslivet när vi ses :) Blir ca varannan helg, ofta förlängda om det går med ett par vardagar, och då är det ju skola o plugg som gäller. Har även bott tillsammans under kortare perioder som sommar och jag har bla haft 2 veckors praktik som jag ordnade i hans stad. I sommar kommer vi va här i 4 veckor medan jag jobbar och han pluggar.
Visst är det stor skillnad på att bo tillsammans "på riktigt" men jag vill inte göra det förrän jag är gift! är väl lite gammalmodig, men tanken på att få börja ett gemensamt liv som gifta tycker jag är jättefin.
Planen från början var att min m2b skulle flytta ner och bo här ett tag innan vi gifte oss (och ha egen lägenhet) men studier mm har dragit ut på det (han har många gamla tentor efter sig) och nu har vi satt ett datum, är han inte klar så får han ta det sista på distans.
040409; ta inte det här fel, men vill ni verkligen att det ska funka och inte sluta med skilsmässa (vilket jag förutsätter att ni inte vill :) ) Så tycker jag ni ska lägga det gammelmodiga och fina åt sidan. Man känner INTE en människa förrän man levt ihop - länge.
04...: får man fråga hur gamla ni är? Vi.... eller ja, HAN är rätt ung :D
Skonie skrev 2008-05-22 21:43:30 följande:
Själv är jag övertygad om att man kan känna en människa TILLRÄCKLIGT för att veta att man vill spendera resten av sitt liv tillsammans med den - utan att man behöver bo tillsammans innan för att veta det Det tar inte mer än ett ögonblick för mig att komma på många par som varit gifta i många år (20 eller mer) utan att bo ihop innan. Skulle kunna skriva massor mer, men då blir det så långt 
Men såna par är väl bevis nog för att (åtminstone inte alla) måste bo ihop för att veta att det kommer att funka
DanKat; det finns massor med exempel på par som varit gifta länge och som inte bodde ihop innan. Dock tillhör alla de en annan generation än vi (jag) och jag är övertygad om att vi idag är mer självständig än tidigare generationer.
Att veta att man vill spenadera livet tillsammans med någon och faktiskt klara av det är inte samma sak, det har jag också sett många exempel på. De små sakerna som kanske var irriterande charmiga i början blir snabbt enbart irriterande och ibland måste man helt enkelt inse att hur mycket man än vill så är det inte meningen. Att bo ihop och verkligen lära känna alla sidor av ens partner minskar risken för att man ska upptäcka det "för sent"
Det är väl knappast så att om man inte bor samman innan man gifter sig så slutar det automatiskt i skiljsmässa? Jag tycker det är lite märkligt att man helst ska ha bott i massa år och skaffat barn och allt innan man kan tänka sig att gifta sig. För mig är inte det vad äktenskapet är. Numera så ska man testa och se om det funkar först, går det dåligt, blir vardagen för ensformig och förälskelsen lägger sig så ger man upp. Allt ska va på topp hela tiden annars är det nått som är fel. jag tycker inte att det är fel att skilja sig, men tycker att folk tar allt för lätt på det.
Jag kanske har en ovanlig släkt, men har inga skiljsmässor i den, och det samma gäller min m2b. I alla år har folk gift sig utan att först bott tillsammasn, och jag tror det fortfarande fungerar! Att man inte kan lära känna varandra utan att bo ihop är ett argument som inte fungerar för mig. Jag känner min m2b väl, vet hans bra och dåliga sidor. De omgångar vi möts så är det i längre perioder, inte en dag här och en där, utan sammanhängande och då kan man inte dölja allt det dåliga! Dessutom, hur kul är det att veta precis allt om sin partner? jag glädjs åt när jag upptäcker nya sidor hos min. Visst är det kanske inte alla som är lika uppskattade, men det är en del av vem han är, och jag älskar honom för det.
Jag är 24 och han är 26, kommer va ett år äldre när vi gifter oss.
För mig är äktenskapet nått stort. Jag vill hitta mannen i mitt liv (check :) ) gifta mig och bilda familj och detta är något jag vill göra EN gång. Jag vill inte på nått sätt äventyra det.
Jag har också bara tänkt göra det en gång Och jag tror inte det är någon direkt skillnad mellan t.ex. mig & min m2b jämfört med våra resp. föräldrar när det gäller självständighet, som du skrev om som en generationsfråga. Och tro inte att vi inte tänkt igenom detta och känner oss helt säkra på att vi faktiskt kommer att klara av det. Varken jag eller min m2b har ens haft någon pojk-/flickvän innan vi hittade varandra, just av den anledningen att vi inte vill gå in i något som vi inte är helt hundra på känns rätt! (det beror alltså inte på att vi skulle vara socialt handikappade eller nåt )
Vi spenderar i stort sett varenda ledig minut tillsammans (utom på natten då) eftersom han bor ungefär en minuts promenad från mig, så jag vet nog lika bra hur han fungerar med hushållssysslor och hans bra resp. dåliga sidor som om vi faktiskt hade varit sambor.
Dessutom så tror jag att de flesta som väntar med att flytta ihop tills dom har gift sig känner varandra så pass bra att sidorna man ev. upptäcker först efter bröllopet inte är så väsentliga att de skulle leda till skilsmässa, det ska det trots allt krävas något ganska stort för.
Vi är alla olika och gör våra egna beslut eller hur! Varför finns det så många skiljsmässor i Sverige som inte är så gammalmodigt då?? Det handlar inte om självständighet enligt mig utan mer vad man vill och känner passar ens förhållande, en del vill leva sambos i 15 år och få barn innan dem gifter sig, andra vill gifta sig innan dem får barn och så finns det folk som vill vänta med både barn och sambolivet till efter bröllopet och så länge vi inte gör besluten åt varandra så tycker jag att det upp till varje person att ta sina beslut.
Bra skrivet Jag har inte sagt något negativt om att få barn eller att vara sambor innan man gifter sig, jag vill bara få folk att förstå att det faktiskt GÅR att gifta sig utan att göra det andra först, och att det kan hålla lika bra ändå Vissa verkar tyvärr ha svårt att förstå det. (Inget personligt mot dig Skonie )
Jag är nog negativt influerad just därför att jag sett det "gå åt helvete" för många runt ikring mig som faktiskt inte klarat av att leva ihop trots att de vill. Och tro mig, det gör ont både i mig som utomstående men framförallt i mina vänner som inget hellre vill än att kunna leva ihop.
Vi förlovade oss 3månader innan vi flyttade ihop,
då hade vi varit tillsammans drygt ett år och var 20år gamla ;)
Vi firade 8årig förlovningsdag igår :)
Har två barn tillsammans och är lyckliga *ler*
Det finns väl ingen som kan LOVA att man vill leva tillsammans hela livet? Vare sig man bor tillsammans eller inte? Man kan säga att man vill FÖRSÖKA och det kan man oavsett om man bor tillsammans eller inte?!
Om det sen fungerar beror på så mycket olika saker så det är svårt att generalisera. Visst, man vet mer om hur resten av livet kommer att se ut om man redan bott tillsammans. Men samtidigt utvecklas man hela livet, på vissa plan tillsammans, på andra plan själv. Och livet ser så olika ut i olika faser, om man har lägenhet och sen skaffar hus, om man är ensamma och sen får barn...Det är lite väl generaliserande att dra slutsatser om att man bör bo tillsammans för att maximera chanserna att det ska hålla tycker jag. Det där kan varje par avgöra bäst själva. Om man aldrig vant sig vid hur någon är i ett samboförhållande så blir man ju inte lika förskräckt om allt ändras när man tex skaffar barn..?
Huvudsaken är nog att man går in i ett äktenskap med inställningen att man ska leva tillsammans och försöka och kämpa både i med och motgång och trots mindre uppskattade egenskaper och sidor som man säkerligen kommer att upptäcka flera med åren...och att man inte förväntar sig familjedrömmen utan inser att det kommer komma motgångar och att allt inte alltid kommer att vara som en dans på rosor!
Det är klart att det går att få ett jättebra förhållande utan att ha bott ihop innan...
Men det man får vara beredd på är att det kommer en del svårigheter, mindre eller större, när man ska hitta rutiner för vardagen och jämka ihop sig.
Är man medveten om det, och pratar med varandra har man nog inga problem att lösa detta... Men många förhållanden tar stryk av vardagen, även om allt känns helt fantastiskt annars. Och de som varnar har nog upplevt detta själva eller sett det på nära håll.
Det är ju först när man bor ihop som man inser att även om han både tvättade, städade och lagade mat utan problem när han bodde själv så är han van vid att hans mamma gjorde det hemma hos dem, och han undermedvetet förutsätter att du kommer göra det hemma hos er... Eller åtminstonde vara initativtagare...
Och man kan faktiskt hamna i gräl om den ena personen anser att torka golv ska göras varannan dag och den andra tycker att varannan månad är lagom (hände en kompis).
Jag och min blivande fästman bor inte tillsammans. MEN det är som att vi ändå gör det, haha, jag är nästan alltid hemma hos honom och det är faktiskt ytterst sällan jag är hemma hos mig.. Men eftersom att vi är studenter och han fortfarande bor hemma så har vi inte en ekonomi till att klara av att flytta till något eget ännu.. 
Men till sommaren blir det förlovning i alla fall! Sen förhoppningsvis kommer det att bli en flytt då när vi har slutat plugget (om ett år) och kan börja arbeta. 
