Att dumpa vänner :-(

Jag har en kompisa som bara hor av sig nar hon behover nagonting. Typ ar ensam pa en fredag kvall och ringt runt tilla alla andra och ingen kan. Eller nu nar jag har flyttat till utlandet och hon har inte hort av sig pa 6 man och hor av sig nu nar hon ska komma och "halsa pa mig" med hennes kille som jag inte kanner.
Jag har kant henne i manga ar och det har alltid varit sa...
Vet inte om jag ska bjuda henne till brollopet.

Ussch, jag velar hela tiden ang denna vän som jag startade tråden om...

Vi har vissa jätteroliga minnen (både jag o m2b) av honom. Jag festade massor med denna manliga vän och har haft middagar ihop osv osv...

Sen å andra sidan är han JÄMT avundssjuk på ALLT bra som händer mig. Materiella grejer, karriärsgrejer, what ever.

Jag har nog blundat för att han inte är en riktig vän länge. För ibland har vi kul ihop. Och han är "en i gänget" och allt det där.

Hur hanterar ni andra kompisars avundssjuka??????????

Konfrontera honom och berätta hur du uppfattar det. Ibland är folk inte medvetna sjävla om sina dåliga beteenden. Vem vet, det kanske hjälper?

Skulle det ändå inte funka så har du i alla fall gjort ett avslut.

Fröken Figo skrev 2008-03-04 22:21:01 följande:

Jag tror att avundsjuka mellan kompisar till stor del handlar om en rädsla för att saker och ting ska förändras... att man inte ligger på samma "nivå" längre när kompisen har fått ett bättre jobb/förlovat sig/tagit examen/gått ner i vikt eller vad det nu kan vara. Om man då är den som har tagit det här klivet uppåt så kan det ju vara en idé att försöka "dra upp" personen på sin nivå. Om du förstår hur jag tänker? Att ignorera en syrlig kommentar och i stället för att säga något i samma stil tillbaka, säga något glatt och vänligt med fokus på något bra som händer i kompisens liv. Typ:

Kompis: Jaha, det var värst vad du har varit upptagen på sistone, eller du kanske är för fin för att umgås med oss andra nu när du har ett så viktigt jobb...

Du: Ja det är tråkigt att jag inte hinner höra av mig så ofta nu för tiden, men du vet ju själv hur det är, du och X har säkert lika fullt upp med ert fina hus...

Kanske ett överdrivet och dåligt exempel, men det har faktiskt fungerat för mig i flera relationer. Att låta kompisen veta att man fortfarande betraktar honom/henne som jämbördig och viktig, kanske till och med visa lite avund/beundran tillbaka. Man kan tycka att det inte ska behövas om man är "riktiga vänner", men ALLA relationer bygger ju faktiskt på en viss balans som kan behöva justeras emellanåt.

Fast ibland räcker det förstås inte, man får gå lite magkänsla och själv avgöra när det är dags att ge upp och släppa taget om en kompisrelation. Det är jättetråkigt när det händer, men en del människor är tyvärr alldeles för blinda i sin avundsjuka för att se hur mycket det förstör.

Hoppas verkligen det ordnar sig!

Misstrixie - bra råd. Dr Phil sa härom dagen att "Varje relation behöver en hjälte" Och det ligger nog lite i det. Men först får man väl fatta det svåra beslutet om man ska satsa på relationen el inte. Och vill man ge den en chans till så kan man ju ta din approach och vara "hjälten"
Jag brukar alltid tänka att alla förtjänar 3 chanser. För det skulle jag själv vilja ha och har behövt det ibland
Men 4:e gången så ger jag nog upp.

Nä man kan ju undra när de inte tänker längre,

Efter 11 år är det min tur skrev 2008-03-04 13:23:37 följande:

Ja hon är inte min vän längre iaf, vill inte ens se henne, Och hon kommer aldrig mer bli bjuden till mig heller. Som sagt lite svårt att förlåta henne

Jag har inte hunnit läsa alla inlägg så jag ber om ursäkt om jag svarar ngt som ngn annan redan har sagt.

Om det här är en gammal vän som du har haft med dig genom åren, i vått/torrt och delar herre jösses massa minnen med så skulle jag till att börja med försöka tala om för honom vad han gör/säger och hur det påverkar dig. Det är fullt möjligt att han inte ens är medveten om all den negativitet han sprider omkring sig till dig och fick han veta så kanske det blev ändring.
Sen är det nog som en annan skrev att han är rädd att förlora dig när det har skett förändringar i ditt liv men inte i hans i samma utsträckning - han kanske bara behöver veta att du tänker fortsätta att ta med honom på "din resa" i livet (om det är det du vill naturligtvis).
Ändrar han sig inte efter ditt snack med honom = dumpa! På din bröllopsdag skall det bara finnas människor du vill ha där för att de unnar dig alla stjärnglans

Jag har dumpat de vänner som nedvärderade och tryckte ner mig. Mest troligtvis på avundsjuka som man själv inte förstår. Känns jätteskönt att inte behöva bli nertryckt mer men visst saknar man vänner. Svårt att skaffa nya då man har lite högre krav numera efter vad som hände.
Fröken Figo, dumpa honom om du mår dåligt av honom!!! Du förstör bara för dig själv annars. Det jag gjorde var först att prata med dem men de fattade ingenting vad jag pratade om och gjorde ingen förändring. Om du är osäker försök prata med honom först...

Håller med alla om att vänner som inte ger en bra energi är inte vänner och inte är något man ska ödsla tid på.

Dock - var försiktig så att det inte rör sig om ett missförstånd, så att man förlorar en vän i onödan, och både vännen coh en själv är sårad. Själv hör jag till den kategorin som blivit dumpad av en vän. Det som gjorde mig otroligt ledsen var att hon bara dumpade, utan förklaring, utan förvarning och utan ett samtal.

Jag förstod ingenting och det var först långt senare som jag fick veta åtminstone en del av hennes version. Visst hade jag uttryckt mig klumpigt ibland, men jag hade alltid, alltid varit hennes vän, önskat henne det allra bästa. Till 95% var det missförstånd mellan oss (från båda håll, något vi senare varit överens om), och allt gjorde att vi båda blev otroligt sårade. Och jag var otroligt ledsen över att hon blivit sårad över saker jag sagt, när det inte ens var så jag menat (men kanske klumpigt eller taktlöst sagt). Så onödigt, om hon bara hade sagt något! Nu är det här ganska många år sedan, men ärret finns fortfarande kvar till viss del (hos oss båda, tror jag). Jag tror nämligen att det är lika svårt att dumpa en vän som att vara den som blir dumpad, därav Fröken Figos vånda kanske?

Det jag lärde mig var att en vän är alltid värd en chans. Om ni haft så mycket skoj tillsammans är han åtminstone värd att ni pratar ut och ger varandra och er vänskap en chans. Visst kan man ha saker att reda ut, men innan man dumpar för gott bör man ge en ärlig chans och säga hur man känner, så den andra får en chans att svara. Det är dumt att göra det i onödan. Och hur mår vännen? Han kanske mår dåligt? Singel? Dålig relation? Knackigt på jobbet? Allmänt osäker framtid? Det kan vara saker man inte känner till, vänner är inte alltid på topp, då kan de ibland vara (omedvetet) taktlösa och otrevliga (speciellt om det går bra för dig, med bröllop och allt). Ta ett snack, det är mitt tips. Men avsluta sen vänskapen om det inte ger något.

Fröken Figo, hur har det gått? Har du tagit ett beslut?

Jag håller fullständigt med. Jag har dumpat kompisar som tryckt ner mig och försökt "sätta mig på plats" med sina egna åsikter. Är man riktiga vänner så får man helt enkelt tolerera att vi har olika åsikter. Eller är det så att "lika barn leka bäst"?

Jag håller fullständigt med. Jag har dumpat kompisar som tryckt ner mig och försökt "sätta mig på plats" med sina egna åsikter. Är man riktiga vänner så får man helt enkelt tolerera att vi har olika åsikter. Eller är det så att "lika barn leka bäst"?

Åh vad många bra råd och kloka ord!! Det hjälper jättemycket. Det är verkligen sant det där med att balansen kan rubbas ibland i vänskapen om en person tar ett stort kliv i sitt liv.

Jag tror min "vän" känner sig hotad eftersom han är 6 år äldre men inte kommit lika långt i sin relation som faktiskt är precis lika lång som min (vi träffade våra respektive på samma fest!!). Men kan man inte unna sina vänner lite "framgång" och flyt och kärlek och glädje tycker jag tyvärr inte man är en riktig vän. Förstår att han tycker det är jobbigt att vi gifter oss medan han kanske inte alls är lika lycklig med sin tjej. Men... så är livet. Och jag kräver av mina vänner att de gläds åt mig, som jag gör med dem när saker går bra.

Sen är han jätterädd att jag kommer tjäna massa pengar och få pengar av föräldrar som han aldrig kommer ha. Han är ganska prylfixerad och blir alltid avundssjuk om jag får prylar/resor eller annat... Till slut orkar man inte med såna människor.

Det är synd på ett sätt att jag nu dumpat honom. Men å andra sidan känns det skönt. Nu kommer jag satsa mer tid på bättre vänner som jag faktiskt bortprioriterat tidsmässigt för honom. Slut med det nu.

Jorå jag har dumpat en vän.. här finns det mkt att säga & berätta om denna dam, men när hon för 2adra gången hittar en kille som ja man ska man kalla det,trycker ner henne och får henne att LJUGA för sin bästa vän och att jag före det hade varnat henne för honom då sa jag tack å hej för jag bara inte ORKA längre .Jag hade lånat ut min läg till henne för att hon skulle må bättre efter att ha dumpan killen hon nu är ihop med. och hjälpt och hjälpt å lyssnat å lyssnat å sen få DETTA tillbaka
Dom ska nu gifta sig å köpa hus. husvagn å bla bla efter bara 1½ månad

Jag tycker att en så viktig dag som ens bröllopsdag, ska man definitivt vara kräsen och bara bjuda dem man älskar och dem som älskar en tillbaka.
Jag har en vän som bor 2 mil från oss, vi har känt varandra sen våra barn var små. Vi har haft sporadisk kontakt mellan varven..pga flytt, omställningar i en liv men vi har ändå hittat kontakten igen på något sätt. Inte tittat ner på varandra utan mer varit förstående och försökt hjälpa och ge tips och råd. När man är vuxen tycker jag det är extra viktigt att markera ens revir och det ger en, en viss seriös framtoning. Men en vän ska finnas där och stötta en, man ska inte behöva mäta sig med henne/honom utan bara vara sig själv.

Helt rätt att man som vän ska stödja och glädjas åt vänners framgång och lycka. Och att man ska stödja och finnas där även när en vän mår dåligt, inte bara när det passar. Men ge inte upp en vänskap på grund av missförstånd, det har hänt mig! Och att man är i obalans i livet behöver inte betyda att man inte kan finna balansen igen.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag själv blivit dumpad av en vän och det gällde faktiskt bl a ett bröllop. Min kompis skulle gifta sig men en tid innan sade hon upp vänskapen med motiveringen att jag var missunnsam, elak och nedvärderande mot henne. Hon tyckte jag var negativ, att jag sa att hon inte skulle klara av planeringen kring bröllopet, att jag sa att det var ett under att hon över huvud taget hade träffat någon och att jag var avundsjuk (jag är äldre och hade en längre förhållande, men var ännu inte gift vid det laget). Hon var arg, ledsen, besviken och sårad då hon tyckte att jag som vän inte gladde mig åt en av de största händelserna i hennes liv. Men det stämde inte! Jag gladde mig otroligt mycket för hennes skull. Jag hade erbjudit henne min hjälp kring bröllopet eftersom jag är hennes vän och ville stödja henne (om hon vill ha den), inte för att jag inte trodde att hon skulle klara av det. Aldrig! Hon är jätteduktig, självklart skulle hon få ett underbart bröllop, men som vän hade jag snarare tyckt att det vore elakt att INTE erbjuda min hjälp... Och visst hade jag pratat om "tänk på tiden när vi var tonåringar och sprang runt och hade oss", men det var menat som en referens till att vi upplevt väldigt mycket genom åren tillsammans, absolut inte att hon inte skulle träffa nån och bli lycklig. Vad hon heller inte visste vad att jag redan planerade mitt eget bröllop (med min nuv. man) och att jag tyckte det var otroligt roligt att vi gifte oss nästan samtidigt (hennes skulle bli ett genrep, men jag kunde itne säga något då eftersom mitt ännu inte var officiellt). Tyvärr tolkades mitt budskap annorlunda än hur det var avsett och hon sa som sagt upp vår vänskap med motiveringen att jag var missunnsam, elak och nedvärderande. Jag fattade ingenting (och blev självklart både vansinnigt arg för dessa totalt ogrundade anklagelser och otroligt ledsen). "Facit" har kommit fram genom åren och idag är vi nog överens om att det var mycket missförstånd det handlade om (och jag säger inte att jag kanske inte uttryckte mig olämpligt någon gång och att jag inte var dålig på att "läsa" henne, jag var nog osmidig många gånger). Man kan tolka saker på olika sätt, men det är otroligt synd att jag inte fick veta då hur hon kände och tänkte. Kanske hade vi varit vänner idag om vi diskuterat saken då? Framför allt tror jag att vi hade besparat oss båda mycket sårade känslor. Idag är vi bekanta (hälsar när vi möts på Konsum), men inte mer än så.

Men jag lärde mig något. Verkligeheten är inte alltid som den ser ut. Mitt tips är alltid att ta ett snack med personen i fråga (om er vänskap är värd något). Säg hur du känner, klart och tydligt. Inte bara "du är negativ" utan explicit "jag blev ledsen när du säger att du ska hjälpa mig för det låter som att du tycker att jag inte kommer att klara det själv, att du itne tror på mig". Ganska ofta tror jag att man är bra på att diskutera, älta och analysera detaljer med andra kompisar, sin partner och inte minst sig själv, men man hör aldrig den riktiga motpartnerns version (eller ger den personen en chans att höra din version). Se på min historia ovan, vad tror ni hennes vänner sa när hon beskrev hur hon tyckte jag betedde mig? (Förmodligen att Spexan var egoistisk, elak och avundsjuk.) Och vilken version gav jag till mina vänner när hon hade sagt upp vår bekantskap? (Att hon som en blixt från klar himmel anklagade mig för en massa elakt... och alla mina vänner höll såklart med om att hon måste ju vara knäpp.) Ta ett snack med den du har en konflikt med, se om personen är beredd att lyssna och om han/hon värdesätter er vänskap. Se om det kan finnas en annan sida av historien. Försök se den, och se om den andra personen försöker se din. Du har allt att vinna. Och om det inte är så, om det inte finns något att hämta, så är det lättare att vara nöjd med att man går skilda vägar. Ibland är det det bästa valet också.

Ojdå, det blev långt... den här historien påverkar mig visst fortfarande... (men tack för den möjligheten till självanalys!)