Att lämna Mr Perfect...

Vem bestämmer om någon är bra? Ingen av dina vänner kan säga till dig att du ska stanna för att han är så bra. Har du inte de rätta känslorna för honom så spelar det ingen roll om han är Mr. Perfect. Det vore ju hemskt om du stannar bara för att du inte vet vad du får om du skulle lämna honom...

Ett förhållande måste inte vara slut för alltid för att man separerar en tid. Distans kan ge en klarhet du aldrig annars skulle få. Din sambo vill säkert inte heller att du stannar av fel anledning - du slösar ju bort hans liv också. Han är ju också värd det bästa!

Om du känner starkt att du inte kan gå framåt med din sambo, så är väl en separation jättebra? Du gör dig själv och din sambo en jättetjänst.

En väninna till mig lämnade sin sambo som hon hade hus med och allt. Killen ifråga är supersnygg och supersmart. En drömkille helt enkelt. Men det är klart hon ska lämna honom om HON inte känner att hon kan ge allt. Och det gjorde hon efter lång övervägan - och vet fortfarande idag att det var rätt beslut för båda.

Så lyssna inte på vad andra tycker - följ ditt eget hjärta. Bara du vet vad som inte gör dig lycklig i längden.

Kram och lycka till! :)

Hade jag varit i din situation hade jag forsokt att vara sarbo. Kolla om all karlek verkligen fanns kvar samt bara tanka pa mina egna ansvarsomraden och inte hans. Kanske hade jag da forhoppningsvis satt allt fran ett klarare perspektiv.

Kram

Princess Nightingale skrev 2008-03-11 04:15:30 följande:

Har inte läst den förra eller den här tråden, mer än dina första inlägg i båda.

Spontant skulle jag bara säga att det behöver inte finnas bara en "perfekt" person till en i livet. Din nuvarande sambo kan mycket väl ha varit den perfekta mannen för dig hitills, men han behöver nödvändigtvis inte vara det för resten av livet. Man går igenom olika faser i livet och en del förhållanden klara de olika faserna. Andra gör det inte. Det är kanske så att du är på väg att gå in i en ny fas i ditt liv och att du kanske måste vara själv ett tag. Det kan mycket väl vara så att du förändras en del under den tiden och din smabo sedan inte är den perfekta mannen för dig för att du har förändrats. Och förändras gör man i livet. Kanske är det så att om 7-8 år har du helt andra behov än vad han kan uppfylla.

Du kan bara ta ansvar för dig själv och ditt liv. Du kan inte ta ansvar för hans känslor eller liv. Du måste leva så att du kan leva med dig själv.

Om ni är ämnade för varandra, tja, då hittar ni kanske tillbaka till varanrda. Eller hittar en väg igenom det här tillsammans. Kanske kan ni bo var för sig ett tag och fortsätta ses. Kanske ska ni ta en paus. Risken finns att om du inte gör den resa du måste nu så haverera det senare i alla fall för att du känner dig hindrad eller kvävd.

Stanna inte med honom om det inte känns 100%. Jag hade den perfekta pojkvännen, men själva förhållande kändes inte perfekt för det. Tack och lov så tog det slut för det innebar att jag träffade min nuvarande sambo! Från första dag har det känts 110% rätt och jag har aldrig ens för en sekund tvivlat. Även om min sambo är långt ifrån det jag TRODDE att jag passade ihop med.

Jag hade säkerligen haft ett bra liv med mitt ex, men såsom jag har det nu är mycket bättre än vad ord någonsin kan beskriva!

Men, om du mår dåligt som egentligen inte har med din sambo att göra (depression, ångest o.s.v.) så tycker jag att du skall reda upp det först med proffessionell hjälp. Sedan gör man viktiga privata beslut. (men om detta inte är fallet så glöm sista stycket i mitt inlägg :P)

Lycka till!

Tack för alla otroligt kloka svar!

Vi har precis bestämt oss för att göra slut "på prov" och känna efter lite. Känns konstigt och tomt men skönt samtidigt. Så nu är jag singel. Måste bara vänja mig vid ordet... Låter helt sjukt än så länge...

i feel you sister... jag vet precis vad du pratar om.
Det gör jävligt ont med det bästa är att få proffs hjälp om man känner sig HELT ut och in (vilket man oftast gör under en sådan här period i livet)
lycka till!

Lyssna inte så mycket på vad andra tycker och tänker. Om din magkänsla säger nej så blir det nej, för eller senare. Och visst finns det en annan "Mr Right" för just dig, följ bara ditt hjärta. Välj inte att leva med "Mr Right Now", om det känns fel så är det oftast fel.
Den dagen kommer då du känner dig mogen för att leva i ett seriöst förhållande med nån som är helt rätt för DIG.
Visst, din sambo må va vääääärldens finaste men vad är det för kompis som tycker att du inte är värd att leva lycklig. "du hittar ingen bättre..." ger ju inte nån bra bild av vad din "vän" tycker om dig. Är inte huvudsaken den att åtminstone du är lycklig?!
Som nån annan sa tidigare, ni kanske behöver en paus bara. Om några månader eller ibland längre kan det kännas annorlunda när ni båda fått lite distans till ert förhållande.
Kan ju va så att han upptäcker att du inte heller vad den som han ville leva med en längre tid eller för resten av livet?
Jag träffade min sambo och m2b för över 2 år sedan. Innan dess trodde jag aldrig att jag skulle kunna känna så här. Jag trodde inte på äktenskapet och jag hade svårt att se mig själv som stadgad och dela resten av livet med bara 1 person. Det kändes så begränsande tyckte jag. Det kändes som om jag var en vildhäst som fångats in men hela tiden längtade efter att bli fri eller befriad från förpliktelser som ett seriöst förhållande innebar. För min egen del handlade det nog mycket om mognad och våga ge mig hän, våga vara sårbar inför en annan människa. Att lita på någon annan, att förstå att jag oxå är värd att älskas och att få älska.
Min m2b ger mig den ovillkorliga kärleken jag aldrig upplevt, följde blev att jag vågade släppa på det som begränsade mig känslomässigt.
Idag känner jag en självklarhet i ett stadigt förhållande och att Hannes ÄR min Mr Right. Det tog mig en evighet att träffa honom, men nu är han här och jag njuter av varje stund med honom. Jag har liksom landat, jag har kommit i hamn.
Jag hoppas du gör det som känns RÄTT för Dig.

Kram, Linda

Tror att ge ett "bra" råd är mycket svårt när det gäller denna typen av frågor. Det är som att ge karriärsråd. det som uppfattas bra och solklart för en person kanske inte passar någon annan.

Är man osäker på vad man vill är det bästa att bryta helt att hänga kvar. Jag ser upp till min mamma och pappa och har en så bra relation att jag kan vända mig till dem om det är något jag är orolig över eller fundersam över. Det är inte alltid det fungerar men det kan vara en möjlighet.

För 6-7år sedan kände jag precis som du... lite instängd, fast utan att vara instängd, men jag funderade ständigt på om gräset var grönare, hur mitt liv skulle vara om jag inte var med min sambo etc, etc... Minns att jag ofta tänkte att det var så synd att vi träffats just då, och önskade att vi hade träffats när vi var typ 27-28 istället... Sjuk tanke va
Min sambo var oxå verkligen Mr perfect.

Tillslut funkade det inte längre och vi gjorde som ni gjort nu, slut på prov och flyttade isär.

Jag älskade honom, han älskade mig men förhållandet hade lyckats glida in i vad jag då kallade "bästakompis relation"

Vi fortsatte att träffas ändå fast utan att bo ihop. Hela tiden kändes det jättekonstigt. och jag undrade många gånger om jag var totalt slut i huvudet. Han var verkligen mannen i mitt liv!

Efter några veckor reste jag i väg. Tre månader var jag borta, utan tillgång till vare sig telefon eller dator så vi kunde inte höras öht.

Efter att jag kom hem var han den första jag ringde, Toknervös tänk om han hade hunnit träffa någon annan...

Vi bestämde att vi skulle ses samma kväll, vi pratade lääänge, grät, skrattade, grät, skrattade.. Bestämde att ta det lugnt ett tag och "dejta" lite grann (träffas ute på neutral mark, inte hemma--då hamnade vi i sängen )

Efter tre veckor var åter oskiljaktiga men vi väntade ytterligare 5mån innan vi flyttade ihop igen på riktigt.

Nu är vi stolta föräldrar till två underbara tjejer och ska gifta oss till sommaren, kärare och lyckligare än någonsin.
Vi var unga när vi träffades (17 resp 18 år) och kanske var det så att vi behövde tiden isär för att verkligen inse att man visst kan träffas "så ung"

Skont det maste vara att komma fram till ett beslut.

Stor kram och lycka till! *Till er bada.

Förstår dej, men jag tror att du kommer att ha den däe konstiga känslan i kroppen kvar, tills du gör slut! om det så tar 5 år eller en månad. Insikten kommer inte att komma där du är nu, då hade den kommit. Du kanske får den öm du separerar och att ni kanske tom hittar t-bax. Om du inte orkar separera så varför vara så dramatisk...du kanske bara behöver vara själv ett tag. Åk bort eller hyr ett rum en månad å se sen!
Kram

Du har redan fått många bra svar men jag skulle vilja vara med med några noga utvalda ord... Jag känner väl igen mig en del i din berättelse. Man vet vad man har men aldrig vad man får. Jag och min fästman blev ihop när jag var 15 (fem år sedan nu)och många gånger har jag tvivlat! Jag har velat strula med killar hit och dit kravlöst, inte behöva betala lån och vara vuxen... Men hur som helst har jag altid kommit tillbaka till tanken om hur bra jag har det och hur bra vi kommer bli som föräldrar osv. Min fästman är äldre än mig och vi har haft alla odds i mot oss men det har gått, och det har gått bra. Nu har vi lärt oss varandras starka och svaga sidor, hur vi ska hantera konflikter osv. Jag har väl aldrig varit någon party tjej men det första jag sa till honom var att du har varit ung och levt loppan, nu är det min tur och du får inte stå i vägen för min lek period och han accepterade det direkt och det har aldrig varit några problem. Man kan vara fri på många sätt som att ha eget körkort och bil och möjligheten att ta sig till affärer osv utan att vara beroende av varandra. Att vara fri för mig är att vara så oberoende i materiella ting (körkort, bil, pengar osv.)som möjligt!