Att lämna Mr Perfect...

Har endast läst dina inlägg av början av båda trådar och inga svar du fått eller ev svar du gett dessa personer tillbaka....men!

Kanske ska ni testa och ta en pause? och se om du saknar något och om ni kan gå vidare efter detta. Ser ju inga planer för bröllop här och några inbjudningar skickats ut så det finns inget pinsammt återkallande av dessa inför alla. Du ska inte behöva förklara för någon utom honom varför du skulle ev behöva ta en pause och kanske resa, bo ensam, plugga på annan ort, jobba på annan ort eller vad det nu är du vill pröva på ensam.

Kanske det kan ta 1 månad för du saknar honom för mycket eller kanske det kan ta 1 år?? Om han älskar dig borde han se att det är inte hans fel att du blivit "frisk" från dina besvär och vill andas lite själv nu. Du måste självklart kunna få se om du kan andas själv och ensam ett tag.
Förstår självklart också att det är svårt när ni har ett "perfekt" förhållande annars men om du behöver denna sista bit som människa och se att du kan själv kanske du borde få göra det också?? Vilket han borde respektera och att det antagligen inte handlar om strul med andra män.
Men om du känner att du behöver "smaka på andra också och detta är viktigt så hade jag ev släpt honom helt eller fröklarat att det är ok om han ev vill träffa nån annan också under tiden för du kan ju inte ta själv och inte tillåta honom nåt OM han så skulle vilja.

Kanske du är rädd också? kalla fötter fast du inte ska gifta dig än?(såg inget i inläggen om detta nämligen). Rädd att fastna vid en person för att du "var så ung" när ni träffades?

Fråga honom vad han kan tänka sig gå med på? allt eller inget? pause och träffas som vänner då och då? eller pause helt och kanske bara höras på tel/sms då och då? tex om ni inte är på samma ort i framtiden.
Du får nog också tyvärr acceptera vad han än svarar även om det är allt eller inget.

Lycka till ialf!
Kram

Han är antagligen vuxen och vet att förhållanden inte alltid varar för evigt, speciellt inte första förhållanden. Han gjorde själv valet att följa med dig.

Vad andra tycker spelar mindre roll, även om man förstås får kalkylera med risken att inte bli den som får de gemensamma vännerna efter en separation. Du kan ju inte vara tillsammans med en kille för att hans kompisar ska bli nöjda.

Den riktiga frågan är ju fortfarande den med att man vet vad man har men inte vad man får. I ditt fall vet du inte heller vad som finns där ute. Du har inte varit singel och har därför svårt att avgöra vad som är bäst av singel hela livet och vara tillsammans med nån som det inte känns 100 med. Svaret är förstås olika för alla. Man måste inte gifta sig, man måste inte skaffa barn, man måste inte ha långa förhållanden. Du är orolig för att du inte vet säkert vad du vill, och du kan inte känna efter så länge du är i förhållandet. Om du lämnar förhållandet så riskerar du att för sent komma fram till att du egentligen ville vara kvar i det.

Mitt enda råd är att inte ställa ditt nuvarande förhållande mot hypotetiska, framtida förhållanden. Frågan är inte om du vill vara med sambon eller någon annan, frågan är om du vill vara med sambon. Om andra tycker han är perfekt eller inte saknar betydelse. Det handlar om ifall han är perfekt för just dig, och lite om ifall han är perfekt just nu.

Hej. Jag va i nästan samma sits som du innan jag träffade min nuvarande sambo.Jag va tillsammans med världens snällaste o raraste kille,min släkt o mina vänner bara avgudade honom.Han hjälpte mig att "resa mig upp" efter en jobbig barndom m alkoholiserad pappa o efter mitt jobbiga förhållande m dotterns pappa.Han fick mig att må bra igen.För att göra en lång historia kort,så började jag känna som du,att jag ville känna mig fri,ta hand om mig sj osv...o jag funderade på det här ofta,o hur jag ska prata m honom för samtidigt hade jag så dåligt samvete för han va juh så snäll o jag ville inte såra honom.Jag försökte prata m dom som stod mig nära men dom förstod inte för han som behandlar dig så väl,inte kan du känna så?Men så träffade jag min nuvarande på nätet o vi började prata mkt!Vi skapade en vänskap o hon gav mig råd,för hon kände juh inte honom o egentligen inte mig heller.Jag försökte flera gg att prata m min sambo då o en dag bara kändes det så rätt att säga till han att jag ville separera,jag skulle ljuga om jag sa att han inte blev arg o ledsen,för det blev han o jag kände mig elak o hemsk men samtidigt så befriad!äntligen!i vilket fall som helst så ska man inte vara tillsammans med ngn för att man är tacksam för nåt,det slutar inte bra.Idag är han min bästa vän,vi pratar m varann varje dag,äter middagar hos varann o han o min nuvarande sambo har blivit nära vänner.o jag har hittat passionen i livet,vill så mkt,strävar efter mer kunskap o erfarenhet hela tiden.Jag är mkt gladare o trevligare att göra med nu när jag hittat en balans i livet som passar mig o inte har alla tankar o funderingar längre...Jag hoppas verkligen att du kmr fram till ett beslut som känns rätt för dig.Du ska ALLTID tänka på dig först!Mår inte du bra kan du inte få andra att må bra...många styrkekramar till dig o jag önskar dig all lycka.

Hej, vill bara berätta .....
Min man dog för någa år sedan och jag gick i ett träsk och försökte överleva med barnen. Man tror inte att det finns någon mer som passar. Man kommer aldrig hitta nån Mr Perfect mer.....
Men det är FEEEEEEL !!!! Nu har jag en ny Mr Perfect och vi gifter oss i augusti. Man känner när allt är rätt ! Vad jag menar är att om du väljer att lämna honom kommer det fler chanser. Det finns fler än en person som är "rätt".
Jag kan inte råda dig till nåt, men min uppfattning är att om man måste kämpa för att hålla ihop något så är det inte rätt.
Sen ska du INTE lyssna på vad alla andra tycker och säger, även om du ska höra efter och inte bli sårad för att de har en annan åsikt än dig. De vill ditt bästa och du kanske får en annan syn på saker och ting. Ni kanske inte har det så dåligt som du tror ?? eller.... ni kanske inte har det så bra som du tror ????
En bra grej är faktiskt familjerådgivning, tro det eller ej.
Lycka till !!!!

Hej!

Tack för era svar. Jag har lugnat ner mig nu och inser att livet inte behöver ta slut ifall det spricker mellan mig och sambon. Om våra gemensamma vänner har vett i skallen så inser de nog att jag inte skulle lämna honom för att vara elak eller för att jag är en dålig människa.

Det lutar mer och mer mot att vi tar en paus och flyttar isär ett tag, men när det blir och om vi håller oss på orten vet jag inte

Nero05 och hondafreak, tack för att ni delade med er av era erfarenheter, det ger mig hopp

tattar-Emma skrev 2008-01-14 02:08:14 följande:

Det beror ju lite på hur gammal du är oxå ( troligt vis rätt ung) menar bara om man har lust till att börja söka på nytt efter en livskamrat och börja om från start med ett nytt förhållande med allt vad det innebär.."gräset är inte grönare på andra sidan staketet"

men vaddå, ska du stanna bara för att han är så bra, och alltid känna dig dålig och i skuld till honom? Hur bra är ett sånt förhållande, och hur lång tid tar det innan han tröttnar på det förhållandet? Kan ju inte vara så kul för den andra personen, för det märks!

Stanna aldrig för att partnen är så bra. Han/hon kanske inte är bra för dig. Så var det för mig. Min fd är en underbar kille men inte för mig....dumheter att så många tyckte jag inte kunde lämna ett sånt praktexemplar..hur går det för er??

Jag har inte last igenom forra traden men jag undrar, vad ar det du egentligen soker? Ar det "bara" frihet? Vad ar det i ditt forhallande som gor att du kanner dig last.

Och om du pa nagot satt blir fri, vill du byta partner da (med tiden iaf) Vad ar det du soker hos denne som den du just nu inte har.
Har du trakigt i ert forhallande? Ni kanske borde gora saker tillsammans som triggar igang adrenalinkickar?

Tank sa har istallet.
Om han lamnade dig, skulle det kannas som en lattnad eller skulle du bli ledsen. (Pa sa satt skulle du inte vara taskig mot honom utan beslutet kom ju fran hans onksan) Hur kanns det att leka med den tanken?

Hoppas allt ordnar sig snart for er bada, tillsammans eller var for sig.

Kram

Ja vad söker jag egentligen? Jag vet inte... det hela började mer som en magkänsla... Nu har jag ju haft ett par månader på mig att fundera, och fått lite nya tankar... och nya problem kanske man kan säga...

Jag har iallafall kommit fram till att jag tar väldigt mycket ansvar i vårt förhållande, över saker som egentligen borde vara bådas ansvar, t.ex. saker som rör vårt gemensamma hem och våra husdjur, och även saker som egentligen borde vara hans eget ansvar... Det är en kombination av att jag är ett kontrollfreak på bättringsvägen och att han inte tycker att det här med ansvar är så himla kul jämt. Vi har pratat om detta också, och han har gått med på att försöka ta mer ansvar. Tanken var väl att detta skulle få mig att känna mig mer "fri".

Jag har överlag försökt leva lite mer "fritt" på senaste tiden, försökt att inte fundera så mkt över sambo/hundar/kärleksproblem/annat utan träffa kompisar, festa och bara slappna av lite. Och visst har det varit jävligt kul, men det har tyvärr inte fört mig närmare min sambo... däremot kan jag tänka mig att han känner sig ganska övergiven... Jag har hamnat i en fas av någon sorts verklighetsflykt tror jag, jag orkar bara inte grubbla mer... Hjälper det mitt förhållande? Verkligen inte.

Så just nu är mitt liv ganska bekvämt, förutom den lilla detaljen att jag genom mitt agerande sårar den jag älskar mest. Så nu är det slut på verklighetsflykten, men den har istället blivit ersatt med en växande irritation över helt onödiga småsaker. Jag är en vidrig sambo just nu, jag erkänner.

Jag tror verkligen att vi behöver vara ifrån varann ett tag, för att jag inte ska förstöra precis allt i onödan. Jag har hela tiden hoppats att detta bara är en fas, men jag börjar bli alltmer säker på att vi faktiskt vuxit ifrån varann...

Men Princess Nightingale, du har en ganska intressant poäng. Jag har absolut funderat på att lämna min sambo, inte just nu men det känns ibland som att det är dit vi är påväg. Men vad skulle hända om han lämnade mig istället? Min spontana känsla är ju att jag skulle be om att få honom tillbaka, fast jag betett mig väldigt dåligt på senaste. Hur j*vla egoistiskt är inte det?