Jag undrar så varför jag inte duger...

En fundering...

Jag funderar på hur du frågar honom om varför han inte vill gifta sig. Jag vet av erfarenhet att jag ibland blir lite för "gåpåig" när jag vill något riktigt mycket och att den jag pratar med kan gå in i någon slags försvarsställning.

Är det möjligt att du gör som jag? Du kanske pressar honom för mycket så att han väljer att inte säga något för han vet inte vilket svar/förklaring som är "rätt" i dina ögon?

Marvinna: Första gången jag tog upp det var i ett brev i samband med att jag skulle på en tjänsteresa och vara borta en vecka. Jag tänkte att han då skulle få tid på sig att tänka. Det dröjde TRE veckor innan han svarade, tre gräsliga veckor när jag hann vänja mig vid tanken på att han inte ville gifta sig.

Sen har jag tagit upp det vid några tillfällen, men han blir tvärtyst såfort ämnet kommer på tal. Jag mår jättedåligt av detta och det vet han.

Under helgen har jag berättat om mitt dåliga självförtroende men jag märker att han blir osäker på vad han ska säga och göra. Förmodligen är han inte van att prata om känsliga och djupa saker. Samtidigt märker jag att han verkligen VILL göra det bra för mig, han håller om mig och så när inte orden räcker till.

Jag älskar honom och tänker absolut inte ge upp så här lätt. Vi måste väl lära oss att prata och jag måste lära mig att vara tydlig med vad jag vill och tänker. I dag ska vi göra en kortare resa och då tänker jag fortsätta att berätta om mitt självförtroende och hur det känns när han vägrar att prata om äktenskap.

Sussa - juni07:
Du skriver att du jobbar på att förbättra ditt självförtroende. Hur går du till väga? Har du gått till en kurator eller så?

Gud så knäppa ni är som tror att han inte älskar henne bara för att han inte vill gifta sig! Till Fru Mallgroda kan jag säga att nu vet han att du vill gifta dig, lita på det. Han vill uppenbarligen inte det, och han har säkert sina skäl. Detta är viktigt för dig, men du måste kunna se att den här frågan är viktig för honom också. Släpp det ett tag, och låt honom landa lite, han VET att du är giftas-sugen, jag lovar. Men vill du verkligen gifta dig med någon som pressats till det, med risk att det pajjar för er? Är er relation verkligen helt värdelös om ni inte gifter er? Jag har levt ihop med min sambo i snart 7 underbara år, jag kan inte säga att de åren har varit värdelösa för att vi inte är gifta, eller kanske aldrig kommer bli det heller. Det är väl ändå relationen som är viktig, inte att flasha en ring framför skvallerkärringarna på jobb-fikat. Give him a break, annars kanske du mister honom, men det vet du nog redan?

Fru Mallgroda:

Ja, jag har gått hos en kurator under en period för några år sedan. Ofta kan också depressioner uppkomma pga en dålig självkänsla. Jag fick kognitiv terapi i ett halvår ungefär och det hjälpte verkligen. Det som är bra med terapi är att kuratorn/psykologen kan analysera dina tankegångar och peka ut punkter där man tänker helt fel. Tyvärr kommer man ofta in i ett tankesätt där man nervärderar sig själv hela tiden. Det finns massa bra tips att få. Jag vet att jag fick ett häfte som var super. Häftet visade många exempel. Det kan tex. vara följande...

Du frågar en kompis om denna vill gå med dig på bio. Kompisen svarar nej och för en människa med ett kass själförtroende betyder detta i princip: "Nej, jag vill inte gå med dig på bio för jag tycker du är konstig och vill inte umgås med dig"

MEN istället ska man tänka såhär: Kompisen svarade nej för att han/hon kan helt enkelt inte. Han/hon har kanske jobbat mycket på sista tiden och är trött. Han/hon tycker om dig jättemycket men kunde helt enkelt inte denna dag.

Likande exempel kan vara att när man kommer in i ett rum tar man för givet att människorna där snackar skit om en. Med största sannolikhet gör de INTE det!

Det finns hjälp att få när man lider av dålig självkänsla. Livet blir mycket enklare om man får redskap som kan hjälpa en. Detta kan ju då en kurator göra och i ditt fall skulle det säkert vara en bra idé. Visst är min självkänsla inte på topp men det är mycket bättre än innan. Min blivande vet om mitt problem och stöttar mig och får mig att tänka rätt när jag ibland går in i de gamla banorna. Det är viktigt att din sambo vet hur du känner dig så att ni kan jobba på det tillsammans.

Hoppas jag kunde vara till någon hjälp!

Kram

Frantic:
Jag kan inte se att någon menat att Fru Mallgrodas sambo inte älskar henne. Det många däremot säger är att om man har olika mål i livet så går det inte alltid att kompromissa.

Sussa juni 07: Tack för tipsen! Jag har faktiskt funderat på att ta hjälp av en kurator eller beteendevetare för att komma vidare.

I helgen hade vi ett fantastiskt bra samtal om självförtroende, äktenskap och så. Min sambo sa att han inte vet varför han är så rädd för att gifta sig och att han skulle behöva hjälp med att reda i det. Så vi kanske ska gå till familjerådgivningen tillsammans. Det känns superbra!

Vi har båda varit gifta tidigare men för mig känns det som att jag nu vet att jag verkligen vill gifta mig. Förra gången kände jag mig mer eller mindre tvingad av olika omständigheter. Men nu vet jag vad det innebär och jag tycker att det är det finaste vi skulle kunna göra tillsammans. Men det är väl det här (och min sambos tankar) vi får reda i på familjerådgivningen.

Framtiden ser betydligt ljusare ut nu!

Frantic

Japp, hela tråden avhandlar ju praktiskt taget att han måste gifta sig för att bevisa att han verkligen älskar henne.
Och alla som gifter sig gör detta enbart för att flasha med bling-bling på kafferasten.

Oh yes. Pigs can fly.

HÅller med Sister som vanligt...

Om det verkligen bara var en flashing ring som det innebar att gifta sig så kunde jag ha köpt den själv. Om det var fest jagville ha så kunde jag ha fest vilken helg som helst.

Det är väl för 17 inte det materiella man är ute efter. Det är en kärlekshandling och en bekräftelse på allvaret i relationen, på samma sätt som det för många är viktigt att partnern säger "jag älskar dig"! Vissa kan leva utan att någonsin höra de orden, medan andra skulle känna sig blåsta om partern avfärdade sådant med "jag vill inte"..

Fru Mallgroda>>

Skönt att han börjat prata och att det verkar som ni kan lösa det här :)

Nej Sister of Night, hela tråden handlar inte om det. Men tillräckligt många kommer med "råd" av kalibern: "Leta upp nån annan karl som är värd din kärlek...." "En så nonchalant person som han är helt enkelt inte värd din kärlek.. " "ödsla inte tid på den här killen!!" "DUMPA och gå vidare! Annars kommer du vara olycklig för alltid."

Detta för att han inte kan komma med en acceptabel förklaring på det OHYGGLIGA faktum att han inte vill gifta sig!!! Nu har Fru Mallgroda och hennes kille uppenbarligen börjat tala lite mer med varandra på ett bra sätt och dessutom funderat på parrådgivning och det låter toppen. Ni måste inse att folk har olika lätt och svårt för att tala om känslor och Fru Mallgroda skriver ju att han har det lite svårt för att öppna sig, detta gör inte honom till ett svin som skall slängas på porten. Ibland känns det som mellanstadienivå på diskussionerna. Det är TVÅ människors liv och lycka vi talar om här, inte bara hennes.

Frantic

Du har en jäkligt bra slutpoäng där.

Tack

Säg att du undrar om det är för att du inte duger, säg att det gör att du mår jättedåligt, bryr han sig om dig borde han iaf. försöka svara något för att få dig må bättre ju.

Frantic.. jag haller vâl med dig i sak, men tycker ända inte att nagon här sagt att TS skulle dumpa killen för att han inte vill gifta sig (vissa har däremot sagt att dumpa om han vägrar prata om nagot som är sa känsligt för TS).. och det tycker jag är väl hart. Men prata om saker maste man ju kunna i ett förhallande, annars tjänar det ju ingenting till att vara tillsammans eller gifta sig för den delen.

Marlean: Jag har berättat att jag får tankar om att jag inte duger och att de tankarna kan poppa upp precis när som helst. Han säger att han älskar mig och det är väl egentligen nog!? Att jag sen så innerligt gärna vill gifta mig med honom för att visa varandra och omvärlden att vi verkligen älskar varandra och vill dela hela livet med varandra, det är en annan sak. En formsak som jag måste kunna tänka annorlunda om ifall han inte vill gifta sig.

Nu ligger jag lågt, han måste få chans att fundera över det vi pratat om. Han vet mycket väl vad jag vill och nu är det han som måste bemöta mig i det. INTE som jag vill, men som hans tankar går.

Man kan aldrig ändra på någon. Man får ta personen som han eller hon är! Det man kan göra är att fråga sig själv om man vill leva med en sådan person.
Du får nog jobba lite på din självkänsla. Läs "Självkänsla nu!" av Mia Törnblom, det är en bra början. Stor kram från mig!

Tack, Superpuman! Jag vet att jag inte kan ändra på honom och jag vill inte göra det heller. Vill han inte gifta sig så vill han inte, och jag tänker inte tvinga honom. Men jag vill att vi ska kunna prata om det i alla fall och vi har börjat kunna göra det. Lite.

Jag jobbar dagligen på min självkänsla och tycker faktiskt att jag blir bättre på att känna mig duglig för varje dag som går. Ska försöka få tag i boken du tipsade om, alla goda idéer är bra!

Hej där. Vad konstikgt att jag känner EXAKT som dig, jag är i samma sist, min sambo trodde först det var jag som skrivit inlägget. Jag vill så gärna förlova mig med min pojkvän, jag älskar honom och är säker på att det är han och jag, MEN han säger liksom din man att han vill inte gifta sig, det betyder inget, han gillar inte giftermål. Jag tänkte fria till honom nu på midsommar men det framgick tydligt att han inte ville (det skulle vara en överraskning) han kan på det och jag grät i flera nätter. Nu tänker jag inte göra det, utan lägger det på honom men jag tror jag får vänta i evigheter, jag menar är ändå 26,5 år. Det ältar i hjärnan HELA tiden och jag är SÅ ledesen för det, känner mig oduglig, ful, att han inte tror att det är vi (fast han har sagt det, men att ring inte betyder det) men hade han varit säker på mig kankse han hade velat, jag blir så osäker på mig själv. Jag önskar dig lycka till och jag hoppas verkligen du kommer få ditt drömbröllop såsmåningom. Kom ighåg jag känner som du, du är inte ensam!!

arizza: Skönt att inte känna sig så ensam, men samtidigt så vill jag inte att någon annan ska behöva ha det som jag...

Jag funderar jättemycket över vad det är som får mig att älta och inte tro på mig själv. Samtidigt undrar jag mycket över hur min sambo tänker som över huvud taget inte vill prata om saken. Tror han att jag bara skojar och hittar på när jag säger att jag vill gifta mig med honom? Varför tar han mig inte på allvar? Ungefär så tänker jag. Skitjobbigt.

Nu är jag i ett läge där jobbet tar all min tid, och lika bra är väl det. Försöker att skingra tankarna när jag kommer in på äktenskapsfunderingarna. Men det är ju inte hållbart i längden.

Jag vill inte ha något stort och pråligt bröllop, jag vill ha en vigsel med han och jag och vacker musik. That´s it! Men inte ens det går igenom hos honom. Just nu är det inte läge att snacka om saken, men jag kommer att göra det igen så småningom när han fått chansen att fundera själv. Jag vill att han ska fatta att jag menar allvar med att jag vill gifta mig med honom och att han faktiskt måste ta ställning till det. Som jag skrivit förut; varför är det jag som ska behöva "lägga mig" i debatten och inte han? Vi är ju två om att leva tillsammans, för mig är äktenskap viktigt men inte för honom. Vi måste ju kunna mötas i det!!!

Härligt att du skrev, jag känner att jag fick lite push av dig, tack!