Jag undrar så varför jag inte duger...

Fru Mallgroda - mitt hårdaste svar: Leta upp nån annan karl som är värd din kärlek....

Något mildare: ta med din nuvarande till familjeterapi. Det låter som att ni har stora problem med kommunikationen i er relation. Det är viktigt att spela med öppna kort, att förklara varför och hur man känner och att respektera den andras känslor.

Och det låter INTE som att din nuvarande respekterar dina känslor - dvs förklarar varför och hur han känner kring frågan om äktenskap.

En så nonchalant person som han är helt enkelt inte värd din kärlek.. jag kan inte släppa den tanken. Det verkar inte som att han har förstått vad som bygger en bra relation och då är det verkligen frågan om du ska spilla din tid på honom.

Kanske behöver ni gå isär ett tag, bo isär, resa bort från varandra ett tag för att tänka igenom hur ni ser på relationen. Kanske är det familjeterapi som är grejen. Kanske är det läge att storsatsa på relationen en stund, för att se om det blir bättre.

Vilket alternativ som är akutellt för er är svårt för mig att veta - jag försöker bara visa på olika vägar.

jag tror inte alls att det är så att du inte duger. jag vet många som inte vill gifta sig. min blivande ville inte det på många år och jag hade fullt ut accepterat det, sen ändrade han sig helt plötsligt och ville, men det är inget konstigt att man inte vill. En del är bara så. Låt det gå lite tid och prata med honom sen.
lycka till :)

Klart att du duger! Tolka inte hans klumpiga sätt som en fingervisning för att du inte duger. Har man ett dåligt självförtroende är det lätt att man tolkar ALLT som ett tecken på att man inte duger. Har själv varit likadan, det är bättre nu men jag jobbar fortfarande hårt på att tänka på ett annorlunda sätt.

Nu vet jag ju inte hur han tänker alls..men jag vet flera män som blivit väldigt obekväma och nästa generade när äktenskapsfrågan kommit upp. De har helt enkelt inte varit redo för det och har inte alls velat tala om det. Kanske är fallet så med din sambo? Dock måste han ju bemöta dina frågor om varför han inte vill eftersom du mår dåligt av det. Man måste ju kunna disskutera även obekväma frågor i en relation.

Vad fick du som svar när du friade då? Var han bara tyst eller sa han något alls?

Viktualia: Om han inte ens vill prata om det hemma i lugn och privat miljö blir det nog svårt att övertala honom att gå i familjeterapi.

Håller nog med Balinda, vissa vill bara inte gifta sig, ofta för att dom är emot hela grejen som akt, eller för att dom inte vill bli bundna på det sättet till en annan människa. Det kan ligga jättemkt känslomässigt bakom något sånt, men åxå ingenting alls förutom ren ovilja!

Jag tror inte att han älskar dig mindre för det, då skulle han väl inte vilja vara tillsammans med dig TS? Vet han förresten om att du har så dåligt självförtroende? Har du försökt prata om det ist för om giftermål? Hans bemötande låter ju rätt hårt, men han kanske inte inser hur dåligt du mår utan tycker att det inte är en sån stor grej och att du får respektera hur han vill ha det. Men om du testar att prata med honom om detta och INTE blandar in giftermål i problemet, så kanske han är beredd att lyssna?

Att någon inte vill gifta sig behöver inte betyda att relationen i sig är dålig. Det kan ha med många andra saker att göra, allt ifrån att man varit gift tidigare och inte vill gifta sig igen, att man har scenskräck (inte vill stå i centrum), att man tycker att den juridiska aspekten av samlevnaden är ointresssant osv. Så om det bara handlade om att din sambo inte vill gifta sig av någon anledning så vore det kanske inget större problem.

Det som oroar mig är det du skriver om hans vägran att prata om problemet. För det är faktiskt ett problem om du vill gifta dig men inte han. Och det är ett gigantiskt problem om ni inte kan samtala om sådant som faktiskt rör en mycket viktig bit av er relation.

Därför tillhör jag de som tyvärr måste säga att om inte er kommunikation kan förbättras så bör du lämna relationen.

Det är inget fel med att inte vilja gifta sig. Det är inte heller nåt fel med att jättegärna vilja gifta sig. Problemet är när man vill olika saker, och inte ens kan samtala om det.

Okej om han inte vill gifta sig - det har han väl all rätt att inte vilja.

Men om han ändå vill leva med dig är det en nödvändighet att han inser att i en relation räcker inte ja eller nej. I en relation krävs mer. Det krävs "varför".

Är man inte intresserad av att förstå den andre, eller göra sig förstådd - då isolerar man sig. Ingen relation håller på såndana premisser. Man kan inte isolera sig och samtidigt vara nära.

Vill han inte prata, så fråga om han vill leva tillsammans med dig, eller bara leva parallellt med dig. Jag personligen skulle bara stanna i en relation av det första slaget.

Visst är det förmodligen så att han tycker det är jobbigt att prata. So what. Det är jobbigt att leva tillsammans. Men pratar han inte med dig resulterar det i att ni inte lever tillsammans. Han kanske istället borde fråga sig själv hur jobbigt det skulle vara.

Jag håller med viktualia: ödsla inte tid på den här killen!! Hårt men sant! Inte för att han inte vill gifta sig, MEN för att han inte ens bemödar sig att prata om det och att förklara varför!! Så kan du inte leva!! VILL du fortfarande dela ditt liv med en person som inte kan prata om grundläggande saker???!

DUMPA och gå vidare! Annars kommer du vara olycklig för alltid. Vad händer när ni ska diskutera viktiga saker ang barnen? Ska han bara vägra prata då också? När ni ska diskutera karriärsplaner? Husbygge? Skola för barnen? Hur många barn ni ska ha? osv osv...

Kommunikation är ju grunden till en relation. I ett helt långt liv tillsammans kan man inte bara ignorera saker.

Jag tror knappast att problemet är att du inte "duger" däremot. Det är nog snarare att han inte känner sig redo eller God knows what eftersom han vägrar prata om det. Men ta det INTE som att det är fel på dig, giftemål är komplexa stora saker i livet... M2b friade till mig och jag sa NEJ!! Inte för att jag inte tyckte han dög men för att jag inte var redo. Vårt förhållande höll ändå, jag förklarade varför det kändes fel och han förstod det. Jag är 6 år yngre än honom... Och vi redde ut det, njöt av några år som pojkvän-flickvän (underbart för mig) och nu lääääängtar jag efter att bli hans fru!! Nu känner jag mig mogen, säker och redo! Och han har friat igen (massa gånger, han är sån) och nu sitter jag här o planerar bröllop.

Men det viktigaste är alltså INTE att man tycker lika i alla stora val i livet. En vill gifta sig, den andra inte. Förhållandet kan överleva såna åsiktsskillnader. Men det man inte kan överleva är att ignorera dessa känsliga ämnen. Det är orättvist av honom att ge dig kalla handen här...

Du förtjänar bättre!!!!!!!!
Kräv att ni pratar om det, att han förklarar sig, annars: lämna honom.

Håller med ovanstående talare, begär att ni pratar om detta, antingen lungt och sansat ni två, eller i parterapi.

Om han fortfarande inte vill prata om det, bestäm dig om du vill dela ditt liv med någon som inte vill öppna upp sig.....

Tack, tack, tack för alla inlägg! Nu känner jag mig lite bättre till mods. Ni har skrivit ungefär som jag har tänkt så jag känner mig stärkt i mina tankar. Jag älskar honom och vill verkligen leva med honom. Jag kräver inte att han ska vilja gifta sig med mig, men jag kräver att vi kan prata om det som är viktigt för vårt gemensamma liv.

Nu ska jag fundera vidare på hur jag ska prata med honom igen utan att pressa honom.

Tack!

Jag tycker du ska fundera på om du vill leva med någon som inte släpper in dig och berättar vad han känner. Om svaret på den frågan är nej, så tycker jag inte det är fel om du upplyser honom om det på ett snällt sätt.

Ge honom en chans att ändra sig, när han fattar att han förlorar dig om han inte gör det. Är han ändå inte villig att öppna sig, så tycker jag nog som de andra att du ska lämna honom. Inget förhållande håller i längden utan kommunikation och viljan att försöka förstå och göra sig förstådd.

Sen kan jag säga så här, när jag första gången tog upp förlovning med min sambo sa han tvärnej, han kunde inte förklara varför just då. Någon månad senare kunde vi prata om det, för då hade han hunnit tänka på det och hitta vad är han känner. Han kände sig otrolig ställd när frågan först kom upp, för han hade inte tänkt på det någonsin. När han fått tänka på saken hade vi ett jättebra samtal om det, där han kunde berätta hur han kände inför en förlovning.