Hej Månblomma, jag är helt ny i tråden. Dina ord rör mig för jag känner såväl igen mig. Jag är i nästan precis samma läge. Förutom att mannen jag lämnade var en på alla sätt "god" man som inte bedrog, ljög eller svek. Men allt ebbade med åren ut efter en lång relation och jag kände mig ensam i relationen. Vi hade även en del andra problem som han föreföll ointresserad av att lösa, trots att jag ofta försökte. Jag dunkade huvudet i väggen och vi kom ingenstans. Till slut hände det. Jag blev kär i en annan och jag var tvungen att ta beslut. Det blev att jag lämnade min sambo, vår elvaåriga relation och vår "familj", vi har ett barn.
Åren efter har varit ett helvete. Allt fokus har varit på min exsambo och hur synd det är om honom. Jag är skurken som har lämnat familjen och gjort att barnet är skilsmässobarn. Han vägrar också att acceptera min nya sambos existens. Han fick mig att ta hela skulden för hela situationen, vilket man som kvinna lätt gör, det är min erfarenhet. Han mår extremt dåligt helt enkelt, nu fortfarande, fyra år efteråt.
Själv tog jag på mig all skuld, allt dåligt samvete och levde länge bakåt i tankarna: Tänk om jag tagit ett förhastat beslut? Hur blev det såhär och varför? Tänk om vi hade jobbat hårdare för att att rädda relationen, hade det gått då? Tänk om, tänk om, tänk om.
Vårt barn har hamnat i kläm när exsambon naturligtvis matat honom med skitsnack och lögner om mig. Förbjudit vårt barn att nämna min nya sambos namn etc, etc, etc. I all oändlighet. Fick mig att åka ett kvarter när han skulle hämta barnet hos mig för att han "av principskäl" vägrade att åka in på vår gata. Jag gjorde allt. Det dåliga samvetet fick råda. "Stackarn, han mådde ju så dåligt."
Jag har till och med varit sjukskriven delvis pga stressen jag levt under. Räddningen blev när jag fick kontakt med en terapeut som har hjälpt mig tillbaka till verkligheten och MITT liv. Gett mig redskap att tänka i nya banor, att landa i mig själv och mina beslut, det har nästan varit som att bli frälst!
Jag är inte helt botad och ibland ramlar jag ner i mina negativa tankar och samvetet som gnager och exsambon lyckas komma åt mig med sina "trakasserier". Men det är på en helt annan nivå idag och jag kan hantera det. Och jag kan hantera mitt ex också, på ett helt annat sätt än tidigare.
Jag har ännu inte berättat för mitt ex att jag ska gifta mig, för det kommer att bli ett helvete, det vet jag. Han kommer att göra allt för att förstöra, för att hindra vår son att vara där etc. Så jag samlar kraft just nu. Jag ska fundera på hur jag ska berätta det.
Detta blev långt och jag har ingen snabb och enkel lösning för dig förutom att du måste jobba på ditt fokus. Vad är viktigt? Lista det. När du ramlar ner i djupa hål ska du minnas de sakerna och även fråga dig frågan "till vilken nytta?" du ältar gamla grejer SOM REDAN HÄNT. Du har ett liv att leva! Glöm inte det. Förlora dig inte i tankar som inte leder nånstans, stäng dörren. Fokusera på relationen med barnen när du har dem. Ägna tiden när du inte har dem med din nya sambo, gör vuxensaker och odla DIG själv och dina intressen. Längta efter barnen kan du ju göra, dröm om allt roligt ni ska göra när ni ses! Dina barn är inte förstörda för att de är sk "skilsmässobarn", du har alla möjligheter att påverka dem och hur de ska tolka det som händer. Det finns inte bara en mall för en familj eller familjelycka, även om samhället ibland kan lura oss att tro det. Du älskar och du bryr dig om dina barn, det är det allra viktigaste för deras trygghet.
Kort sagt, mer fokus på dig, ditt liv, det som är viktigt och mindre tid och tankar åt det som varit, det som redan hänt, sånt du inte kan påverka. Alla beslut man tagit och allt man gjort kanske inte alltid var bra. Acceptera, ta in, andas. Det är som det är. Du har ett liv att leva. Lev framåt.
KRAM och LYCKA TILL! Glöm inte att DU är värdefull!
lillawi
