Han har friat och jag är bara förvirrad, hjälp!

Här är ett tips fårn ett inbitet skillsmässobarn. Du måste bearbeta dina skuldkänslor och demoner från din första separation innan du ger dig in i ett nytt äktenskap. För din egen skull och för din son. Han mår bäst av att hans föräldrar är lyckliga och gör val med hans bästa i tanken. KOntakta en psykolog, för jag tror inte att du kommer klara det här själv.

Jag antar att det är så att oavsett om du var ensam eller som nu har en underbar sambo så skulle du i vilket fall inte gå tillbaka till ett dåligt förhållande med ditt ex? I så fall är ju situationen med barnen varannan vecka något du råkat ut för oavsett och du kanske kan försöka tänka att det inte har något med din sambo att göra. Sedan att ditt ex och hans föräldrar är negativa får du försöka sätta dig över, du måste ju tänka på din lycka och framtid nu och gissningsvis så är de lika negativa även om du väntar flera år till innan du förlovar dig. Han får ta eget ansvar nu för att bli nöjd med sitt liv på sitt håll. Lycka till nu!

Månblomma, jag hade en liknande situation, var sambo i flera år innan det plötsligt tog slut med buller och brak. På ngt konstigt sätt slutade hela historien att jag nu ska gifta mig med mitt ex före detta bästa vän. Vi var vänner redan innan, men när det tog slut med mig och mitt ex tappad de kontakten, men jag och min blivande man fortsatte vara vänner.

Vi hade allt emot oss i början, gemensamma vänner höjde på ögonbrynen, folk viskade att jag gått från "den ena till den andra". Jag hade otroligt mycket ångest i början, mådde hur dåligt och kände mig hur usel som helst. Men jag och min nuvarande har pratat mycket om det, jag sa hela tiden hur jag kände osv. Det har bara stärkt oss enormt! Idag kan vi prata om det och titta tillbaka och tänka "hur redde vi ut det".

Idag tycker vänner att vi är som menade för varann! Ingen tycker på längre. Med lite perspektiv tycker de att jag fick någon mycket bättre än min förra!

Skit i vad alla andra tycker, prata mellan er om hur du känner, och gör det som känns rätt för dig! Följ ditt hjärta! Barnen mår bättre av en glad mamma än en mamma som inte tycker hon lever upp till dom. Du är ändå bäst i deras ögon även om de får bo hos pappan ibland!

Tänk såhär: Barnen blir lycklig om DU är lycklig!
Vad resten av omvärlden tycker ska du göra ditt bästa för att ignorera!
Vid de flesta separationer finns skuld, ilska och sorg men du måsta satsa på DIG och DIN lycka!
Man lever bara EN gång.

Tack för alla svar...men jag är nog fortfarande fast i fasen att acceptera släppa och gå vidare...jag har itne riktigt accepterat att det blev så här, att barnen bara är hos oss varannan vecka och att min ex sambo faktiskt inte gjorde mig lycklig...jag funderar fortfarande på om jag gjort fel som lämnade honom...tänk om vi hade kunnat reda ut allt, tänk om han ändrat sig helt och blivit annorlunda nu, tänk om vi bara hade kunnat älska varandra på riktigt och varit rätt för varann....innerst inne så vet jag att det inte är så...men jag vrider fortfarande på allt ändå....och tänker..."tänk om allt brakar igen med min nya kärlek....vad gör jag då"?....jag vet att jag älskar min nya sambo och att vi är menade för varandra och även om vår relation skulle brista någon gång så gör ju inte det mitt ex till mannen i mitt liv helt plötsligt...mycket av skuldkänslorna kommer nog också från att det var jag som lämnade mitt ex och han ville verkligen inte det...det kom som en blixt från klar himmel...hela hans liv ställdes på ända...vi gick i familjerådgivning ett tag som fick honom att inse vad som var fel men han har hela tiden skuldbelagt mig och varit väldigt bitter och arg på mig och sagt att jag "bytt ut" honom....vilket det verkligen inte handlade om....allt fokus hamnade på hur synd det var om mitt ex...och jag fick stå där och kämpa i motvinden för att göra det jag trodde på...och samtidigt bära skulden för att våra barn hade skilda föräldrar....men ingen visste om att mitt ex dels otrohet, svek, disrespekt som låg bakom...och att jag var fast i en relation där jag var helt ensam i mina tankar och känslor och mitt ex aldrig brydde sig om mig och vad jag kände på riktigt...så fort han inte fick som han ville vände han sig emot mig och stöttade mig inte..jobb och egna intressen gick före mig och barnen i alla avseenden...och när jag var svag och mådde dåligt så var allt dåligt mellan oss, men när jag mådde bättre och kände mig starkare så var jag plötsligt lite mer intressant...ja ja det är en lång historia...mycket svammel blev det...vet bara inte hur jag ska få rätsida på känslorna och orka släppa och gå vidare, framförallt VÅGA släppa och gå vidare...det är jobbigt att bära en skuld där jag fått en stämpel på mig att jag lämnade mitt stackars ex för en ny kille...vilket aldrig varit fallet...min nya sambo stärkte mig och jag vågade tro på mig själv och göra något åt mitt liv och min situation, och då var vi bara vänner...jag önskar att alla kunde få veta sanningen bakom allt...och sluta döma mig...

Hur underbar din förra man var så är du värd bättre än en man som var otrogen mot dig. Min före detta var det mot mig, i början ville jag väl inte tro det men jag fick höra mer och mer att det var så. Efter ett tag kom allt fram och det hade pågått ett tag. En man som inte kan stå rak upp och lämna en för att han hittat en annan (vilken alla kan göra, även mitt i ett annat förhållande!) en sådan man är ingen värd. Vad händer om han sårar dig igen?

Om man ska se det absolut värsta som kan hända så är det att det mot allt tar slut med nästa man med, men det kan likaväl vara så att du dör i morgon, eller han eller vem som helst. Man kan inte sluta leva för man är rädd att bli sårad, gör man det så slutar ju all glädje. Man måste nog våga satsa, hur mycket det än låter som en klyscha och räkna med att man kanske kommer göra en del misstag på vägen, men att man aldrig ska göra misstaget att "jag vågade inte satsa!"

Som du beskriver det förhållande du lever i nu låter det som om du verkligen älskar denne man. Ta en dag för dig själv, tänk igenom allt och bestäm dig. Och vad du än kommer fram till så följ det. Kanske ska ni förlova er och vänta med giftemål, eller vill du kanske gå vidare med giftemål direkt. Eller vänta med förlovning, vad som helst!

Men bara du kan vet hur det känns, inget alternativ kommer kännas 100% bra, men du måste ta det som känns 90% UR DIN SYNVINKEL, skit i vad släkt och "folk" tycker!

Tack för ditt råd...orden att inget kommer kännas 100% bra hjälpte mig....90% känns det helt klart rätt med min nya sambo...tom 95%...allt som inte känns bra har bara med barnen att göra, att ajg måste vara ifrån dom...tack igen...

Månblomma

Otrohet, disrespekt, svek, en evig känsla av att stå ensam när det verkligen gäller.... och att duga fint när solen skiner.

Och efter allt detta ser ditt ex till att vända fokus mot sig och låta dig framstå som den som sviker!?
Efter alla de klavertrampen (milt uttryckt) så har han definitvt ingen som helst rätt att avkräva dig några förklaringar om "hur du kan" hit eller dit.

Att hans föräldrar tycker hemskt synd om honom kanske inte är så konstigt -deras lilla pojke är ju lite nere (eller nåt) - men som du skrev, de vet ju heller inte allt.
Och kanske behöver de inte göra det heller; om du väljer att gå så räcker ju det, du behöver sannerligen inte stå och dela ut förklaringar och ursäkter för att du väljer att lämna en relation (som dessutom inte funkar).

Du gör det som är bäst för dig och din son, eller hur? Det räcker så. Du behöver inte ta på dig ansvaret för vad alla andra kan komma att tycka i den här frågan.
Hur mycket skulle de ta hänsyn till dina ev åsikter om hur de lever sina liv...?

Månblomma:

Låter härligt! När du väl känner att det är rätt och bärjar vänja dig vid nästa steg kommer de sista 5% falla dit av sig själva!

Lycka till så innerligt!

PS.

Att det känns grått att bara ha sonen varannan vecka är ju förståeligt. Men alternativet, att ni levt ihop fast du hela tiden blivit sviken på olika sätt och farit illa av det... det skapar knappast någon grogrund för ett lyckligt hem att växa upp i.

Jag TROR inte att skilsmässa nödvändigtvis är det sämsta för barnen; tvärtom.
Jag tror att det i en del fall befriar barnen från en uppväxt i ett hem där de hela tiden skulle känna att något är fel.
De märker, de känner.

Bättre då, tänker jag, att mamma och pappa kan utvecklas på varsitt håll i framtiden, och var för sig i lugn och ro kunna ägna sig åt barnet/barnen utan de spänningar som ett dåligt förhållande skapar i hemmet.