När kan man förlova sig?

jag var 18 år o killen min 20 år.vi hade varit tillsammans 1.5 år då.Sen höll vi ihop i 10 år.Tyvärr är de slut nu .Har nu mött en ny underbar man i mitt mer mognare liv nu.O skulle helst vilja pangbom förlova mej o gifta mej på en gång..*s* men man ska väl vänta lite kanske.....har varit tillsammans enbart 4 månader..

Vi ska ev förlova oss på vår 2års dag i dec och sen gifta oss 080808..

Coornet:

Vill bara säga att om ni vill gifta er det datumet så MÅSTE ni sätta igång och boka lokal och kyrka nu! Vi ville egentligen gifta oss 070707 och började ringa runt nu i augusti. Det var redan bokat sen flera år tillbaka överallt. Så sätt igång om det är viktigt för er med det datumet. :)

Jag tycker man resonerar om det. Om man är rädd för att få nej i samtalet så är man nog inte heller redo för att förlova sig. En relation som är "säker" klarar också ett nej, därför nejet behöver ju inte vara ett ifrågasättande av den andre, utan det kan vara andra förbehåll.

Jag tycker att om så viktiga saker i livet som förlovning och äktenskap så diskuterar man det med sin bäste vän och livspartner - sin man. Vågar man inte - vänta då hellre.

Lilla Li (Caranlachiel):

Vi ska sätta oss ner i dec och gå över budget samt bestämma allt sånt :)
Vet ännu inte vilken stad vi ska gifta oss i, är problemet. Linköping eller växjö. I båda städerna vet vi dock vilken kyrka vi vill ha, båda är rätt små och en bit utanför stan så hoppas att det är lungt. Lokalen är värre, priset som avgör tyvärr.

Tack så mycket för tipset!! :)

När ska ni gifta er nu då?

Coornet:

Vi valde 11/8-2007 istället, vår förlovningsdag så det blir speciellt det också. :) Jag tycker ni ska preliminärboka kyrkorna redan nu - båda två. Det kostar inget och på så sätt är ni säkra på att ni i alla fall får en av dem.

hihiii *skrattar* förlåt men det låter så roligt med vet man så vet man...tror man inte alltid att den man är ihop med är den rätta??? jag skulle aldrig blivit tillsammans med någon som jag inte kände att jag vill leva med resten av livet. Tyvärr känner man kanske bara det i två-tre år tills vardagen är ikapp en i vissa fall-

Men visst skulle man gifta sig när man är 20 så är det väl inte hela världen att vid 30 upptäcka att det inte var den rätta(vilket rätt ofta händer för tyvärr är det inte många som träffas vid 20 och håller ihop resten av livet)
Man hinner ju gifta sig fler gånger i såfall!!!

ingen kan ju veta om det som känns rätt i dag är rätt om 10 år oavsett om man vart ihop 1 månad , fem år eller tio år:) Men själv har jag haft flera förhållanden jag trott var DET men sen har det visat sig att man hade fel. Så jag tycker nog att det kan vara en bra idé att kommit en bit i livet innan man gífter sig. Tänk vad många skilsmässor man skulel gå igenom om man gifte sig med alla man blev kär i genom livet:)

Men om man redan vid 20 har hittat en person som inte har några dåliga sidor man inte klarar av och har samma värderingar på livet och barn och boende och vad framtiden skall innebära så är det väl bara att slå till:)

Risken är ju när man är 20 att man tror man vill ha något som man faktiskt senare inte vill ha eftersom man ju inte är vuxen vid 20 idag tycker jag. Stor skillnad på att vara 20 och 23 tex
men är man klar över att man kanske utvecklas¨åt olika håll när en vill resa utomlands ett år och den andra vill plugga till läkare och bo i studentkorridor i några år och gå på studentfester. Så go for it!

Förlova sig kan man ju göra en dag och ändra sig nästa dag har jag hört så idag är väl inte förlovning så stort det är annat om man samtidigt friar...

vill bara tillägga att de av mina vänner som gifte sig unga sitter idag och tänker vad såg jag hos honom?? för när de träffade sin partner var utseendet och bra sex det viktigaste och nu när de sitter där med barn och hus önskar de att de skulle insett att han fortfarande skulle spela bort sin lön på hästar eller supa bort dem på krogen senare i livet eftersom han gjorde det när de träffades:) Eller typ att de skulel insett att en gång otrogen alltid otrogen osv...så så länge man tänker sig för och inte rusar in i något så blir det nog bra.Men tjejer har en tendens att tro att de kan förändra en kille eller att han förändras när han bli äldre...det går inte:)

bröllopsängeln:

Kan hålla med dig till viss del, men det beror ju mycket på personlig mognad också. Jag tror att om båda är unga (runt 20) så blir det nog lätt fel. Jag är nu 22 och när jag tänker tillbaka på hur jag var för ett par år sedan så vet jag ju att jag absolut inte skulle ha varit redo för att gifta mig då - jag visste inte så mycket om mig själv som jag vet nu. Min kille är 27. Jag har alltid varit ganska mogen i mitt tänkande, och därför passar det väldigt bra för mig med en äldre kille. Särskilt som killar mognar senare än tjejer, och oftast vill bli seriösa med någon först när de är lite äldre.

Dina kompisar som gift sig unga låter otroligt omogna om det är så de har tänkt! Så hoppas jag att ingen tänker, förstår inte hur man kan göra det! Fast de kanske vara väldigt unga båda två och då blir man väl som man umgås kanske...

jag och min sambo har vart tillsammans i 1 år och 2 månader. vi flyttade ihop efter 2 månader, och jag känner att det här är första gången jag känner riktig kärlek. vi har pratar om förlovning och kollat på ringar över nätet. så det kommer att bli av när som helst hoppas jag

Jag har haft problem ens med att vara nära killar innan pga min far ( ingen snäll person) Min pojkvän nu fick mig att börja lita på killar igen å börja leva...sökte en pojkvän som är tvärt emot min far...tack vare min pojkvän har jag kunnat bli hel igen...tyvärr fick jag växa upp å bli vuxen alldeles för tidigt pga fadern. Trodde aldrig jag ens skulle kunna känna såhär för en person...och som sagt det är 1,5 år sean vi blev ihop.
Varför jag är rädd å fråga ifall han vill förlova sig är att min far stack, vilket har gjort att jag är livrädd att andra åxå ska sticka.

Vi förlovade oss väldigt unga, 16 år var vi, och hade varit ihop i lite över ett halvår. Lite tidigt, tyckte hela släkten och nästan alla vänner, och såhär efteråt har jag insett hur små vi egentligen var! Jag föll inte pladask, som han gjorde, men jag förstod efter några veckors vänskap att det skulle bli vi hur jag än gjorde. Jag hade fått alltförmånga tecken INNAN jag träffade honom, för att kunna tro något annat. Jag gav det en chans, mest på försök, och efter två veckor var vi säkra på varann. Förhållandet har hållit genom skola och jobb, genom ensamhet och enorma påfrestningar (delade ett rum på nio kvadrat under gymnasieåren!), genom eld och vatten, det har aldrig funnits något att ifrågasätta, allt har alltid känts så självklart, så rätt!
Vi är på det klara med vad vi vill för framtiden, ingen av oss är lagd åt fest-hållet eller plugga-hållet, det är bara min validering till undersköterska som hägrar, så att jag kan få jobb.
Både han och jag mognade fort som människor, och förhållandet fungerar väldigt bra: det har aldrig varit baserat på utseende eller sex, ingen av oss är speciellt ytlig, vi har alltid varit öppna mot varandra, har aldrig dolt saker för varann, och vi kan prata om allt. Vi vet vad vi vill och vi lyssnar på oss själva och varandra.
Det känns väldigt klyschigt, överilat och en smula korkat att tro på "ment to be", men vi kan inte göra annat.
På senare dar, närmare bestämt för ett halvår sen, fick jag fått höra att mormor hade precis samma känsla för morfar när de var unga, de blev ihop när hon var 17, gifte sig när hon var 20 och det har hållit hela livet utan problem - hur vanligt är det på en skala?! Men jag tar det som ett gott omen. Mamma och pappa har samma historia, och hennes är mer lik min, för hon hade testat några killar innan, men inte fått den rätta känslan, och lämnade dem. Hon hann bli 32 innan känslan infann sig, lika oväntat för henne som för mig i början.
Vi ville gifta oss som sagt efter ett halvår eller så, men vi insåg att vi behövde bli vuxna först, skaffa oss ett liv efter skolan och invänta Känslan.
Så nu är det dags, vi kommer vara 22.

Kanske ungt för vissa och inte för andra, men vi vet vad vi vill och vi fortsätter i samma stil att ta hand om varann och vårt förhållande.

Min poäng var: Att förlova sig efter ett halvår gick alldeles utnärkt.
Mamma rekommenderar 7 månader, för klarar man 7 månader med sina faser, så klarar man 7 år, och klarar man 7 år så klarar man 7 svåra år, klarar man det så klarar man livet.

vad bra sagt!!! blir verkligen stärkt av det. Tack så mycket :)

Bra sagt! :)

Man klarar jättemycket om båda två jobbar mot samma mål!
(Det brukar jag säga till tanterna på ålderdomshemmet när de är deprimerade och tror att de inte duger till nånting och de inte tror att benen kommer hålla hela vägen från rummet till köket )

Och istället för att bryta ner varann, så kan man tänka efter och göra varandra starkare istället - även om man bråkar och tjafsar ibland! Shit happens, och har man bara varandras stöd så klarar man det mesta!

Jag vill tacka för all hjälp. natten till i söndags lade jag ett brev på älsklingens kudde om hur jag kände, varför jag var rädd och berättade hur mycket jag tyckte om honom. Jag frågade om han ville förlova sig med mig och han sade ja! vi ska göra det den 9e oktober och har redan bestämt ringar etc. Tack tack för att ni fick mig att våga

Vad roligt ! Grattis!