jag ska bara förlova mig vill inte alls att killen ska fria giftermål får komma senare nån gång...Vi ska åka i väg nu antingen augusti eller september och förlova oss i helsingborg ta ett paket pris på romantisk wekeend de räcker för mig...
men som tidigare sagts, vissa är livrädda för att gifta sig, och då är man nöjd med en förlovningsring , bättre än inget alls
örebroare:
Man ska aldrig säga aldrig. Den dan man står där framför prästen och församlingen vill man ju så gärna att det man säger är sant, att man ska leva tillsammans i kärlek resten av livet. Men saker och ting förändras. jag hade samma inställning som du, men jag var tvungen att göra ett val efter att ha varit gift i nästan tio år. Antingen "stå ut" och vara olycklig eller göra nåt åt saken. Jag valde att bryta upp, till hans familjs stora fasa, men jag har aldrig känt mej friare och lyckligare. Nu har jag börjat om, gifte mej för fjorton dagar sen, och den här gången har jag lite mer erfarenhet och visdom med mej i bagaget, och jag vet att vi verkligen vill dela resten av våra liv med varann. Och vi vet att kärlek är sårbar och att den behöver underhållas. Vi är rädda om varann och det vi känner. Vi har båda lärt oss en läxa av våra tidigare erfarenheter...
Men vi vet, båda två, att man måste kämpa för varann. Hela tiden.
jukkasbrud:
Du har fullkomligt rätt, man kan aldrig garantera någonting!
Men det jag menar är att jag lägger ett stort värde i förlovningen och att den för mej verkligen betyder så otroligt mycket mer än att "vi är ihop och vi vill ta ett steg till i förhållandet - men vi lovar inget!!!!"
Sen vet jag också att det i vissa fall kan vara bättre att gå ifrån varandra, hur mycket man än har lovat och hur mycket man än vill vara tillsammans. Men jag önskar att alla kunde känna som du nu, fast första gången, så det slapp vara så mycket skiljmässor i Sverige! Jag tänker framför allt på alla barn som kommer i kläm, men jag är också en obotlig romantiker!
Jag önskar att alla var rädda om varandra och vet hur viktigt det är att kämpa för varandra, prioritera förhållandet, ta tid för varandra, uppskatta varandra och vara ärliga mot varandra!
Jag hopppas verkligen att du blir lycklig med den här mannen och får uppleva evig kärlek!!!
Örebroare:
Tack!
Jag läste det jag hade skrivit och insåg att det lät som om jag läxade upp dej, och det var inte min mening...
Ja, jag är också oerhört romantisk, och har nu mött en man som också är det. Vi hade ett underbart bröllop, under vigseln sjöng jag för honom. "Vår låt", och han blev alldeles tårögd. Han vågade inte titta mej i ögonen. Han tittade mej i tinningen, i pannan, han studerade predikstoeln mm. Men ögonkontakt hade vi inte. Han sa efteråt, att han inte trodde att jag skulle klara av att sjunga, och OM jag skulle klara det, trodde han inte att han skulle kunna hålla tårarna tillbaka. Det gjorde han - med nöd och näppe.
Nu är vi mitt i livet, 40+ båda två, och livet har farit rätt hårt fram med oss, båda två. Vi fick dessutom en ganska taskig start på vårt förhållande, det har varit en massa kriser och bråk med barn och före dettingar, men nu har lugnet lägrat sej. Vi är trygga med varandra. Vi är lyckliga tillsammans...förhoppningsvis tills döden skiljer oss åt....
Men... Är inte att "fria" det man gör när man förlovar sig? Eller snarare att man blir förlovad efter man har friat. Vill man inte ha den officiella cermonin som friandet (falla ner på knä eller vad man nu hittar på) innebär så varför göra det? Men du är ju ändå förlovad, det som betyder något. Sen bhöver du ju inte gifta dig för det, som de andra skriver.
Min man friade till mig dvs frågade om jag ville gifta mig och dela resten av mitt liv med honom.
I och med det ingick vi alltså en förlovning med varandra.
Inom ett år efter att vi ingått förlovningen gifte vi oss med varandra.
Superromanstiskt och helt rätt för oss!!!
Måste bara säga att det talas väldigt mycket om "man" i denna tråd! Jag ska inte komma här och knäppa någon på näsan, det är absolut inte min mening men vem är denna "man"? "Man förlovar sig väl ändå för att..." "Att förlova sig innebär väl ändå att man....." "När man förlovar sig så ska man väl ändå...."
I denna fråga finns det ingen "man" i mitt vokabulär. En del förlovar sig för att de vill gifta sig inom ett år. Andra förlovar sig för att de vill gifta sig någon gång. En del friar som en inledning till förlovningen. Andra är förlovade i flera år innan ett frieri ens kommer på tal.
Alla gör väl som de vill? Jag förlovade mig för att jag älskar min sambo och för att jag ville vara förlovad med honom. För att vi två hör ihop. För att vi två är ett. Och 5,5 år senare friade jag. Och nu ska vi gifta oss. För att vi älskar varandra. För att vi vill bli man och hustru. För att vi vill förena oss i äktenskapet och fira det tillsammans med alla människor vi älskar.
Jag tycker inte att någon kan säga att "man förlovar sig ju för att...." osv. För jag undrar så.. vem är denna "man"? =)
Bruden Tina: Det är väl en tolkningsfråga? För mig är frieriet själva frågan om man vill förlova sig/gifta sig någon gång i framtiden, alltså tycker inte jag att man kan förlova sig utan den. Men andra kanske ser det som att frieriet är när man sätter datum för bröllopet. Och naturligtvis tycker alla att deras sätt att se det på är det vanliga ;)
frieriet är väl själva frågan och förlovning betyder att man är lovade till varandra. Alltså rent tekninskt. sen vad folk själva gör det till...
Förlovning är numer vad paret själva gör det till - ordet betyder att man lovar (att hifta sig) men det har idag ingen juridisk betydelse, vilket det hade förr. Så länge man är överens emd varann om vad det innebär så gör man rätt mycket som man vill, även om det för många bara blir meningsfullt om det följs av åtminstone en avsikt att gifta sig.
Brud 2008: Visst är en tolkningsfråga! Det är ju precis det hela mitt inlägg går ut på. =)
Vi förlovar oss av helt olika anledningar och det finns ingenting som gäller för var och en. Så att säga att "en förlovning betyder att MAN ska gifta sig inom ett år" tycker jag är fel. För det är ju inte alla som tycker så. =)
Jag tycker också att det är en språklig grej.
FRIERI är den aktiva HANDLINGEN att fråga om ens själs älskade vill gifta sig.
FÖRLOVADE är det TILLSTÅND man då har ingått när man har lovat varandra att gifta sig men innan man faktiskt har gift sig.
Jag håller med Brud 2008 och mellabella! När partnern friar och den andra svarar ja så ingår man en förlovning. Traditionellt sett gifter man sig inom ett år efter förlovningen, men det har naturligtvis luckrats upp mer och mer.
Jag vill inte heller vara "polis" i sammanhanget, men jag förstår inte riktigt vad poängen är med en förlovning om man inte ska gifta sig med varandra?
det är ju kul för er att ni ska förlova er, för mig finns det dock inte i min världsbild att förlova sig utan att man tänker gifta sig...
och jag gissar att den synen har de flesta som hänger här på bröllopstorget, eftersom detta är ett forum som är till största delen fyllt med blivande brudar...
Vi förlovade oss 2000 med inte en enda tanke på giftermål. Visst, nog tror jag att vi båda kände att vi någon gång i framtiden VILLE gifta oss men det var absolut ingenting vi funderade över.
Och ja, jag anser ändå att jag har varit förovad sen 2000 trots att något lovande om giftermål inte fanns där. Och helt klart är, att om min sambo av någon anledning aldrig hade velat gifta sig så hade jag inte brutit förlovningen för det. Nu ska vi ju gifta oss (vilket vi båda absoluuuuut vill) men jag ser inget fel i att andra är förlovade hela livet och aldrig gifter sig.
Men det är ju jag det. =)
Jag håller med Wunja - varför förlova sig om man inte har en tanke på att gifta sig? De två handlingarna hör ju ihop. Jag skulle inte kunna tänka mig att förlova mig utan att veta att vi båda menar att gifta oss inom några år.
Men det är ju min åsikt 
Jag tror att det där med att gifta sig inom ett år är en överklassgrej. Bland arbetarna tror jag det varit vanligt att förlova sig, och sen gifta sig när man blivit gammal nog eller fått råd. Så funkar det iaf i de artonhundratalsromaner jag har läst.
tattar-emma - du har gjort en korrekt historisk analys. Det var inte heller ovanligt att man hade barn på landsbygden innan man gifte sig. Egentligen var trolovningen den som var "bindande" och trolovad kunde man bli om man bara hade sex och blev med barn. Å andra sidan visste männiksor vilken förpliktelse sex var, så man hade inte det om man inte var helt hundra pa att man ville starta familj ihop. Den kyrkliga välsignelsen (=giftemålet) var visserligen ett måste, men inte så jättebråttom.
