Han 30 och jag 23?

Prata med honom om det hela! Min blivande är visserligen bara fem år äldre men vi har ofta varit på olika stadier i livet vad gäller jobb och utbildning osv men det det har funkat bra eftersom vi kompletterat varandra. Mitt råd är att se möjligheter inte svårigheter, klyscha men en god ide. Lycka till! Mvh M.

Äh, 7 år tycker jag inte är så mycket. Vi var 23 och 28 när vi blev tillsammans. Han med karriär och jag hade inte ens börja mina universitetsstudier. Det har gått hur bra som helst. Det har kanske inte så mycket med åldern att göra, men han var den som tog initiativ till att gifta oss och så. Men har inga problem med att vänta tills jag känner för att försöka få barn. Han tycker ändå att jag ska bli klar med studier och så först.

Jag har aldrig märkt av någon åldersskillnad alls faktiskt.

jag var 20 och blivande skulle bli 26 de året vi träffades.

Har inte varit några problem. Har snart varit ihop i 8 år, har två barn och villa och gifter oss nästa år.

Har alltid funkat jätte bra med kompisarna.

ålder är bara en siffra. Så länge ni är på samma nivå och har roligt tillsammans och kan prata med varandra kommer det att fungera jättebra.
känner igen mig då min ex sambo var 10 år äldre.

Jag var 18 o min pojkvän 29 när vi träffades.
Nu är jag 20 o han fyller snart 31 o vi ska förlova oss på lördag:) *hoppar o studsar!!*

Kärleken är starkare än siffrorna.

Min sambo (och blivande man ) är 5 år äldre än jag, när vi träffades var jag 19 och han 24. Inte så stor åldersskillnad kanske, men jag hade nog mina funderingar i början av förhållandet. Nu har det visat sig att vi är helt på samma våglängd vad gäller samboskap, giftermål och barn, vi har blivit redo precis samtidigt!! Nu, 8,5 år senare längtar vi båda efter att gifta oss och skaffa barn!Så åldern behöver inte ha så mycket med det att göra, personaligheten är viktigare!

hmm?

Jag som en gång i tiden var störtförälskad i en tjej som var 25 när jag var 41...

Kanske man kan kalla mig gubbsjuk osv. Men när man blir kär går det inte att stoppa .det bara väller över en.

Hon var liksom bra på alla sätt men å andra sidan tänkte jag att det förmodligen inte skulle bli mer än en romans för att jag vid min ålder kanske skulle bli ett hinder för henne i framtiden. Jag hade stora barn sedan tidigare förhållande så det skulle jag nog inte vilja ha med henne. Hon var kär i mig och vi fikade några gånger och pussades kramades. Man kan nog säga att vi hade ett förhållande i ett år även om vi aldrig hade 6 då. Hon var verkligen en sån tjej som man bara träffar EN gång i livet. Åtminstone kändes det så då. Som om vi bara gått och väntat på varandra och slutligen möttes vi bara i det dagliga livet. Vi hade vetat om varandra i ett par år men varken hon eller jag hade fått upp ögonen för varandra. Det blev ett leende från henne som blev den avgörande vändpunkten. Plötsligt hajade jag till med tanken: "men vad tusan, den här människan verkar ju vara otroligt trevlig". Sen gick det ett tag och jag bjöd ut henne på fika. Sen var det klippt. Det var sjukt mysigt men på ett sätt gav det mig en skum känlsa av att vilja vara ung igen. Jag kände mig gammal fast jag till min personlighet är mycket ungdomlig av mig och brukar kallas "babyface" för att jag knappt har skägg eller rynkor..

Jäklar vad långt detta blev -förlåt!

Vi skildes om supervänner men träffas knappt nu då hon flyttat till sin hemstad. Men vi pratar i tfn nästan varje dag.

Jag tycker du skall köra på med ditt förhållande eftersom man dels brukar säga att killar mognar senare och dels för att 7 år inte är speciellt mycket. Sen behöver du ju inte planera hela livet på en gång -ta en da i taget och se hur det går.

Kul att så många har skrivit. Känns skönt att fler är och har varit i samma situation. Har också kommit fram till att åldern inte har någon större betydelse (vilket jag igentligen insåg från början). Vi träffas fortfarande och han är verkligen helt fantastisk, problemet ligger väl snarare hos mig... Just kommit ur ett annat förhållan de, ska antagligen resa utomlands i september. Så mycket som gör att jag inte riktigt kan tillåta mig att förälska mig hejdlöst i honom... Nämnde allt detta i början, nu blir det mer och mer invecklat. Tycker så mkt om honom men vill inte få för mycket känslor. Är rätt bra på att stänga av... Känner egentligen att jag behöver vara själv en period. Såå svårt... varför träffar man dem när man som minst vill?!

Kram å tack för alla inlägg

Min pappa var 27, och min mamma 15 när de träffades. Han fick vänta 10 år på mig, och det var det väl värt, HAHA :) Skämt åsido, jag tror inte att det spelar någon roll om man älskar varandra. Och, dom håller fortfarande ihop 30 år senare. KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT ! :)

7 år väl ingenting!! min kompis som är 30 är ihop med en 15 år äldre kille o de har just gift sig. Vad är det som säger att en 30 åring vill ha barn mer än en 23 åring??!! Det är väl väldigt olika o individuellt. alla tänker olika där. vill du veta hur han tänker som 30 åring så är det bästa att prata med honom om saken o se var ni står. Lycka till!

AnnaS23

Min kille blir 30 i år och jag själv är 23 år. Vi har varit tillsammans i 6,5år nu och jag har aldrig stött på några problem. Men vi är väldigt lika och jag tror inte att själva åldern spelar så stor roll.

Det är ju inte alls säkert att han snart vill ha barn.
Lycka till!

Tja, vem vet, det är ju inte ens säkert att han vill ha barn:)

jag är 21 och han är 28 så jag är i samma sits som du och vi har varit i hop i 5 år men det roliga är att jag vill skaffa vbarn och gifta mej m.m. och han vill vänta

Jag hade nyss fyllt 20 när jag träffade minblivande. Han var 30 då. Ett halvår senare flyttade jag hem till honom. Och 2 år senare bodde vi ett gemensamt köpt hus. Förlovade oss lite senare och i sommar blir vi 27 resp 37 och bröllopet äger rum om 2 månader.
Det som är kan vara svårt med 10 års ålderskillnad sitter bara i huvudet. Det blir som man gör det till !

Min blivande man blir 38 och jag blir 23 i år. Ålder ÄR bara en siffra på ett papper :))

Jag är 24 (snart 25) och min fästman är 41. Vi träffades dock när vi båda studerade på universitetet så vi befann oss ju i samma stadie i livet vilket kanske gör en del. Visst det är en ganska stor skillnad men vi är som sagt väldigt lika, har samma mål i livet och det är det jag tycker är viktigtast :)

Som dom andra sagt..sätt er ner och gå igenom vad ni vill göra under kommande 5-10 åren och se om era tankar är lika. Han kanske inte alls vill ha barn om 2 år, you never know. En bra kille ska man ju inte slänga bort :)
Lycka till!

Ni svarar på en 6år! gammal tråd. Tror dom har passerat detta läge.....

Hahahahahah!! Bästa ever ;)