deprimerad och sjukskriven...

Hej på er! Jag kramar er som bara f-n. Har varit på botten och vänt efter en utmattningsdepression 2000. Var ej sjukskriven mer än tre månader vilket var lite för kort så att säga. Men det har funkat hyfsat. Man har ju sina svackor som ni vet. Just nu mår jag ok, en jobbarkompis sa igår: Annie du är så rolig, mycket gladare en sådär kul tjej som du var för ett tag sen.
Det var skönt att höra!
Men samtidigt är jag lite på min vakt, "depp-j..eln" dyker upp när man minst anar det.
Ta vara på er, det går att komma ur. Jag gjorde det utan tabletter, men jag tycker verkligen att man ska ta det för att ta sig ur det djupaste om man inte kan det på annat sätt.
Kramar!

Ann-ie
Jag har 35 kg som jag ska ta tag i nu. Heja dig!

pickolina
Heja dig oxå såklart!

Tänkte att jag skulle berätta om min bakgrund..

När jag som 7-åring drabbades av panikångest och senare social fobi förändrades min trygga värld totalt. Mitt självförtroende sjönk till botten och då ingen (mina föräldrar, släkt, läkare och jag själv) förstod vad som var fel på mig, så blev det en LÅNGSAM och ENSAM kamp tillbaks till ett sorts "vanligt" liv. (Har aldrig lagt skuld på mina föräldrar, de är underbara förutom när det kommer till att PRATA om problem m.m. Men de gjorde så gott de kunde och visste.) Så med ett frågetecken på pannan och ångest i själen så jag försökte jag bara stå ut.. och på något vis lärde jag mig att tackla och leva med min panikångest och sociala fobi. Och det gjorde jag fram till 18 års ålder, då jag blev fri från både de värsta panikångest-attackerna och från sociala fobin.

Men lyckan var inte hel då JAG inte var det med mitt brustna självförtroende och min brutna självbild. Jag drogs mer och mer in i depressionens klor och när jag blev utbränd vid 22-års ålder och min älskade häst dog (hos vem jag skapat min trygghet), så förvärrades min depression och jag bröt ihop. Då sökte jag, för första gången, hjälp för mitt INRE och fick diagnosen depression. Jag blev medicinerad (med Zoloft och Mianserin), vilka hjälpte mig upp till ytan och från de djupa dalarna (och höga topparna). Fick även psykologhjälp men efter många år, i många omgångar och med olika psykologer och terapeuter, och utan någon som helst framgång så jag gav upp hoppet om hjälp från sjukvården.

Så åter på egen hand kämpade jag mig fram till mina, dagens 29 år och det har gått upp och det har gått ner. Och så kommer det förmodligen att se ut ett tag till. För helt ärligt så har jag svårt att se att jag någonsin kommer att bli helt fri eller frisk. Men jag ser det oxå svårt, TROTS mina dåliga erfarenheter från sjukvården, att bli bättre (härifrån jag står idag) UTAN professionell hjälp. För även om jag sakta och lite i taget blivit lite bättre, så har jag svårt att komma vidare.. Har senaste åren använt mat och godis som "hjälp" (=tröst) vilket inte är rätt hjälp och bara gett en övervikt som inte gör mitt liv lättare.. Men jag är som sagt skeptisk och ja, bitter: jag har fått kasta SÅ mkt av mina pengar i sjön för inget. Så nu är jag väl rädd om min ekonomi men oxå rädd för att åter bli besviken.
Så tills jag tar det steget igen, så försöker jag leva mitt liv så gott jag kan och orkar. Jag försöker ta en dag i taget och när jag har ork och förmåga att koncentrera mig så försöker jag läsa självhjälps-böcker eller ta hjälp av det internet har att erbjuda.
Och det är väl därför jag gått med i denna grupp.. Jag hoppas att vi kan skriva rakt upp och ner vad vi känner, hur vi känner oss UTAN att känna sig dum, tragisk eller så. För även om det man skriver kan vara deprimerande och mörkt, så är det kanske just DET (att få skriva av sig) som hjälper mig, dig eller någon annan.

...Detta blev långt...
Hoppas någon orkar läsa och kanske har något tips, liknande eller "oliknande" erfarenheter i bakfickan.

Ha det bra, kram
ann-ie

Sashimi, du är så välkommen att ventilera!!

Jag känner oxå som du Pickolina, att det är ensamt om att känna sig förstådd. Jag har en underbar sambo sedan 8 år som lyssnar och tar mig i famn när jag mår dåligt, men han förstår inte riktigt hur det verkligen är för mig. Vad sjukdomen depression innebär. Ibland känns det som om han inte tar mig på allvar och tror att efter en stunds pratande så är det "bra" igen. Någon som känner igen det?

tuvan: GRATTIS i förväg till ert bröllop!!!!!

Efter att jag blev sjukskriven för utbrändhet och depression så har jag märkt att jag har låg toleransnivå (heter det så?) för stress.. Alltså, så fort jag blir stressad på negativt sätt, så sjunker jag snabbt som en sten i depressionen. Kan det var därför du fick panikångest-attack? (för att du stressade?)
Och visst klarar du bröllopet! Jobbar du denna vecka? Kanske ska du ta ledigt från jobbet och bara vila dig friskare och starkare till helgen?

Min sambo ger mig kramar och trygghet. Det han har svårt att förstå, eller han förstår men vill inte ta till sig riktigt, är att man kan må så otroligt dåligt och vilja ta livet av sig fast man har folk som man älskar och som älskar en tillbaka. Jag förstår att det kan vara svårt att fatta det när man aldrig själv har varit nere. När jag låg på sjukhuset efter suicidförsöket kom det in en doktor och sa: Jag förstår inte varför du gjort så här, du som har så många vänner!
Sköterskan som var med tittade på mig och skakade på huvudet. Hon förstod hur det kunde vara.
Det är skönt att skriva här och läsa för det finns en förståelse på en helt annan nivå. Kram på er!

Hej alla goa människor! (för även om man e deprimerad så e man en go´ människa, inte att förglömma!!)

Det som känns så tråkigt med depression är att det fortfarande är tabubelagt och inget man pratar om. Det känns tungt att svara på frågan "hur är det?" när man vet innerst inne att det inte är det, men så svarar man bra med ett svagt leende. Frågan är ju mer en hälsningsfras än att verkligen mena det. Trist inslag i språket tycker jag, säga ngn fras som man eg inte menar.

Det är inte många som kan förstå hur det e. Jag har ibland berättat för vänner, förklarat hur det känns. "Vad jobbigt" får man höra som respons och sen e det bortglömt känns det som. Fast iofs så bör man väl kontakta en proffessionell om man behöver prata/ventilera, men jag har alltid en tendens å vänta med det in i det sista.

Min nya pojkvän är hundra gånger bättre på at trösta, lyssna och kramas än mitt ex så jag e SÅ GLAD! Dessutom är han mer erfaren på att livet e inte alltid så lätt, det underlättar hans förståelse. :)

Tack Ann-ie!
Det stämmer så väl det du skriver. Just stressen gör att jag får ångest. Nu har jag klarat mig utan lugnande tabletter, men stressat runt som en galning. Jag är sjukskriven, men eftersom min sambo jobbar mycket nu har allt hängt på mig. Jag vet att jag oxå gör så mycket fel, att jag t e x tar på mig alldeles för mycket. Jag tror på nåt sätt att ingen annan klarar det som jag och jag måste ha kontroll. Det är nog ganska typiskt för oss som hamnar i utbrändhet och depression.
Nu har jag två dagar kvar och inte fullt så mycket att göra. Plus att min sambo är ledig så jag måste kunna delegera lite jobb åt honom.
Men- Jag är LIVRÄDD att all den här stressen ska leda till en panikattack i kyrkan!!

Om du är livrädd så ökar riskerna att en panikattack utlöses. Försök medvetet att sänka kraven, det är inte livsviktigt att alla detaljer är perfekta, huvudsaken är att ni blir gifta. Sätt saker och ting i perspektiv, be andra om hjälp och försök slappna av (andas).

Du grejjar det! Ta´t lugnt bara! :D :D
*kram*

Sashimi, ja det är sant. Exempel: En tjej på Ica som jag träffat en gång på en fest brukar, när hon sitter i kassan, fråga hur det är och jag varje gång är det lika krystat. Jag säger givetvis bra, dels känner jag inte henne, dels är vi inte ensamma, dels finns det inte tid att börja rabbla ens livshistoria i Ica-kön och dels så tror jag inte att hon ig är intresserad av att veta sanningen. Som du skrev, det är mer en trevlighetsfras. Men jag har tänkt på det: TÄNK OM man började säga som det var??? Undra hennes reaktion? Hon skulle hon fly varje gång jag klev in där.

Och Sashimi, va skönt och kul att du har en sån, bättre pojkvän!!
För mig är läget nästan tvärtom; min nuvarande är sämre på att prata känslor och känna känslor. Önskar han kunde det, men man kan inte få allt och han är ju bättre i andra områden.

tuvan, hur gick det???!!

Det gick jättebra Anne-ie! Jag är numera världens lyckligaste.
Jag var jätte orolig i kyrkan ett tag, men jag andades djupt några gånger o kramade min mans hand. Jag tänkte på alla runt omkring som var där för oss och då kändes det mycket bättre.
Det var så fint och vi hade två underbara tjejer som sjöng För Kärlekens Skull och Gabriellas Sång, våra favoriter. Och alla våra sex barn var så vackra att man blev tårögd.
Tack snälla du, att du stöttade mig!

Kram

Hur är det med er?? Själv har jag haft för mkt för mig för att hinna känna efter.. Börjar jobba imorgon oxå (varit arb.lös hösten), så idag är jag lite orolig för att bli stressad och därmed dålig igen.. Känner mig nämligen känslig just nu. Hur mår ni??

Hello..

Var ett tag sedan jag var här nu. Har varit hemma hos mina föräldrar ett tag pga att jag gjort en ganska stor fettsugning. Smärtsamt samt att man är lite orörlig. Men nu är jag hemma och mår bättre dag för dag. HOPPAS att resultatet blir bra, skuldsatt mig ordentligt pga detta. Stod inte ut med fettomagen jag fått, det var ytterligare en sak som gjorde mig deprimerad, så jag tog den lätta vägen... Måste ändå försöka gå ner en del men nu känns det i alla fall lättare att leva som man är. Tror jag i alla fall, man ser inte resultatet ännu, är fortfarande svullen.

Nog om det.. Mår för övrigt ganska OK, har ingen press på mig just nu nämligen och det underlättar alltid något.. Kommer vara hemma året ut och sedan påbörja en utredning som kommer ta några månader, för att sedan få arbetsträna på en annan arbetsplats än min egen... Eftersom jag hela tiden blir dålig igen och igen när jag återgår deltid till min arbetsplats så ska man testa om det kanske kan gå bättre på annan plats/annat arbete. Om det är att arbeta som gör mig sjuk, pga att det är för tidigt eller om det är just MIN arbetsplats som utlöser det.

Känns läskigt men spännande och roligt oxå... Jag hoppas ju att jag ska kunna må bättre på en annan arbetsplats så jag tillslut kan återgå till arbetslivet.

Kramar till er allihopa!