deprimerad och sjukskriven...

Vet inte vad jag ska skriva riktigt... Sitter här och har en dååålig dag. Personalchefen ringde tidigare för att "undersöka" och fråga ut mig om situationen och framtiden osv... :(

Jag har inga svar......

Jag har varit sjukskriven i snart 3år. Försöker, kämpar men ser inget slut på detta helvete. Hade jobbat deltid i över 1år, det gick väldigt knackligt men framåt, tills allt föll samman igen för ett par månader sedan. Önskar det fanns en "off"knapp, då skulle jag trycka på den och lämna detta liv... Hemskt men sant. Alla krav och måsten ger mig bara ångest.. Skulle gärna slippa allt.

Ser ingen väg ut....

Mått så här hela mitt liv, tills jag nu inte längre orkar med att kämpa emot dessa känslor och denna ångest. Krafterna och viljan är slut.

Ser inte fram emot framtiden men jag hoppas innerligt att den inte ser ut som livet gjort/gör nu...

pickolina, jag känner med dig och känner igen mig i vart enda ord du skriver eller skrev.. HUR MÅR DU NU??

Jag har varit deprimerad av och till nästan hela 20-års åldern. Äntligen har jag lyckats bli av med min medicin, men så kom hösten..

Jag trivs inte i min livssituation just nu så det känns som om hela mitt tillstånd blir en enda kamp för att orka framåt (fastän jag har trevliga saker att se fram emot så känns det tungt just nu).

Jag skulle skriva att jag vet hur det känns och så börjar jag ventilera mina egna problem!

Nåväl, det jag försöker leva efter är att sänka mina egna krav. Jag ifrågasätter alla negativa tankar "är det verkligen sant?" "finns det några bevis på att det är så?" "är det någon som har sagt det?". När tankarna växer till katastroftankar försöker jag tänka "hur sannolikt är det att det blir så??"

Det krävs övning men med träning kan man lära sig att stoppa sin egen ångest. Jag har gått i kognitiv terapi och det var SÅ BRA! (men tyvärr är det oftast svindyrt, fick det betalt av min förra arb.givare, företagshälsan)

Kram till er alla!

Tack!

Det känns alltid skönt när det finns folk som förstår.. Sanningen är ju den att väldigt få kan förstå hur det känns och hur man kan må men det är skönt när det ibland dyker upp de som faktiskt förstår, någorlunda i alla fall.

Just nu känns det ganska OK. Den nya medicinen tog bort de värsta negativa tankarna och känslorna. Lyckopiller som de kallas är de ju knappast men man håller sig över ytan i alla fall. Det är värt mycket även det. Att inte vilja leva är ingen rolig känsla..

Just nu är det lugnt och skönt. Jag försöker må så bra jag kan och kämpar mot tröstätandet. Har gått upp 30kilo så jag tänkte försöka få ett stopp på det och även gå ner lite, om jag kan. Hoppas.

Var på möte i fredags med personalchefen, chefen, psykologen och försäkringskassan. De kom fram till att min situation pendlar mycket upp och ner men att jag aldrig blir bättre så man ändrade planen att jag skulle börja arbetsträna.. Istället ska man i början av nästa år påbörja en utredning och se om jag kan få arbetsträna på annan arbetsplats, för att se om det kanske kan gå bättre så jag till slut kanske kan må tillräckligt bra för att klara att arbeta igen. Depressionen och att jag vantrivs på arbetet ger ju en ond cirkel, som kanske kan brytas genom att byta arbetsplats. Hoppas det i alla fall. Vill ju själv inte må så här, leva så här, vad är det för liv?????

Så just nu känns det lite hoppfullt inför framtiden i alla fall.

Hej alla! Jag är oxå i er situation. Inte egentligen deprimerad. Detta har jag varit då jag fick diagnosen: Utmattnings-depression för två år sedan. Jag hade fått vara med om så mycket jobbigt under flera år att jag till slut kollapsade. Åt då antidepressiv medicin och blev bra. "Kastade" ut dåvarande sambon och började "leva" igen. Nu har tiden gått och jag har jobbat på som vanligt igen och träffat en ny man, med vilken jag gifter mig med om FEM dagar. Och GISSA! Den 21:a oktober fick jag en panik-ångest attack. Jag kunde inte förstå varför. Allt var bra förrutom att jag hade det stressigt på jobbet. Nu går jag här med ångest och väntar på att få bli remitterad till en kognitiv terapeut. Äter lugnande medans, men klarar mig vissa dagar utan.
Det är visserligen hemskt att läsa era inlägg, samtidigt som det är skönt att veta att man inte är ensam.
Jag gifter mig på lördag, och jag SKA verkligen klara detta.
Vill jättegärna ha kontakt med er som är i samma situation som jag. Så vill ni höra av er till mig så är min mail-adress: moniqa_t@hotmail.com

Håller med, det är hemskt att höra att andra mår så dåligt men en enorm tröst samtidigt!

Hejar på dig!! (och er andra!!)

För 6-7 år sen fick jag utskrivet Zoloft för utbrändhet och depression. Två av mina vänner, som är sjuksköterskor, dömde det, och lyckopiller i överlag, direkt! "De gör inte att själva problemet försvinner" o.s.v. NÄ, sa jag, det gör det inte! Men det tar mig upp till ytan DÄR jag kan orka ta hand om problemet.
För mig har de inte varit "lyckopiller" utan hjälp för att överleva. Så då har jag undrat.. HUR BRA sjuksköterskor är DE som inte FÖRSTÅR detta???

Det du skrev, Pickolina, är så bra: "Jag försöker må så bra jag kan.." För så är det precis för mig.. Jag försöker verkligen att må så bra jag kan. Vissa dagar går det bra andra inte. Alls.

Och så skrev du att du kämpar mot tröstätandet. -SÅ JAG!! Du kanske har sett att jag även finns med i Cambridgekuren-tråden.. Jag har 26 överviktskilon och försöker just nu, när jag mår LITE bättre, att bli av med några av dem. OCH tröstätandet i samma veva. Vet att det funkat förut, för en stund iaf. Har försökt gå på kur hela hösten men gång på gång har depressionen dragit mig ner och tillbaks till ruta ett. (Har inte ork med både viktminskning och att kämpa emot "demonerna".) Så nu försöker jag medans jag mår lite bättre. Och som du: jag hoppas...

Kram / ann-ie

Ville bara skicka en *BAMSEKRAM*. Blev verkligen berörd när jag läste vad du skrivit. Man är ju lite känslig *hihi* och det är starkt att höra från någon som förstår och går igenom en liknande situation som man själv gör.