Min sambo har gett mig ett ultimatum

Nu har jag fått en ny medicin utskriven. Ska istället för Citalopram äta Zoloft. Dessutom ska läkaren skicka en remiss till psykoterapi för mig. Ska ha tätare kontakt med läkaren nu för att se hur allt går.

Måste försvara min sambo lite. Han har ställt upp MASSOR för mig. Ingen annan har någonsin ställ upp för mig som han har gjort. Jag förstår att han inte orkar längre, samtidigt som ultimatum oftast inte fungerar. Han har nog svårt att sätta sig in i min situation.

Vi får se hur allt kommer att utveckla sig. Tar en dag i taget nu, kan inget annat göra.

Lyssna på din sambo. Gör som han säger och ta upp allt med läkaren!

Elvira M:
Det lät på dig i ditt första inlägg som att din sambo inte ställt ultimatum om att du måste bli perfekt över en natt, utan att du måste ta tag i det och börja nysta någonstans.

Om det är så tycker jag att du ska lyssna på honom och det han säger. Visst vill du väl må bättre? Jag tycker att du kan förvänta dig att han hjälper till, men du måste vara den som gör jobbet. Att ta tag i det kan leda till att inte bara du utan också han mår bättre, och säkerligen också ert förhållande.

Kämpa på.
Kram

20th century fox och plastgroda: problemet med er är att ni troligen inte har panikångest och inte vet vilken situation hon sitter i!!! det finns nog inget värra valt tillfälle att ställa ett måbra ultimatum till en panikångestperson! problemet är inte att man inte bara mår lite dåligt, det går något djupare än så. det man behöver är stöttning, inte ett ultimatum som ställer till mer ångest. för det är det hennes pojkvän kanske håller på att göra, han kan göra henne ännu sjukare än vad hon redan är eftersom det finns risk att ångesten tar över istället för att det blir en spåre. jag vet inte exakt hur elviras situation är, men för mig är det så, det finns typ ingnet värre en person kan göra för mig för att trycka ner mig max!!!

panikångesten beror ju på att man inte klarar av att hantera sina kännslor och då behöver man stöd för att lära sig det. ingen som talar om för en att man måste skynda sig att bli frisk!!! beroende på hur svåra problem man har så kan det ta flera år att bli "frisk" och det är inte så att det alltid syns när man gör framsteg. så att ställa ett ultimatum på några månader funkar lixom inte.
så jag kan erkänna att det troligen är med välmening han ställer ett ultimatim, men också att han inte fattar vad han taklas med. han skulle behöva läsa på lite om det.

sedan måste elvira vara mogen för att kunna få behandling och det kan ingen stryra eller pressa henne till att bli det är nånting som hon måste få känna själv! man ska vilja bli bättre för att en behandling ska vara så effektiv som möjligt! det är skillnad på att stötta en person och hjälpa en person påvägen till insikt om problemet och fram till behandlingen men att trycka fram en person -det finns inte!

när min pojvän ställde sitt ultimatum gav jag upp, men jag kanske var sjukare också, det var då den hårda vägen han insåg att jag inte behöve ett ultimatum!

Vanta lite nu, froken Emelie, TS har val problem med depression. Panikangesten skriver hon ju sjalv har blivit battre. Panikangest ar vanligt, nagot som manga drabbas av en el flera ganger under en livstid.
Jag tror att TS behover jobba pa att bli frisk fran sin depression, da kommer panikangesten formodligen att forsvinna i ett nafs.
Du har skrivit valdigt bra inlagg till TS tycker jag, men det ar axa fler som vill vill vill ge sin synpunkt och sina rad. Tyvarr ar vi alla inte lakare har (och inte frisorer, advokater etc heller) sa det blir naturligtvis sa att alla kanske inte kommer med de "korrekta" losningarna pa problemet. Var inte sa hard mot dess. Jag syftar pa Plastgroda och 20th Century fox.. Och mig sjalv axa..
Man maste inte haft de gravaste formerna av depression och/eller panikangest for att veta vad det handlar om.

hoppsan, hoppas det gar bra att lasa mitt inlagg trots att jag upprepar ord och stavar fel.. sa kan det ga nar man pysslar med flera saker samtidigt hehe..

jag får sån väldigt behov av att försvara för att råkat väldigt ila ut för att folk tycker att man "ska ta och rycka upp sig" ...
jag har haft en fruktansvärd uppväxt och lider ockå av depression som jag är sjukskriven för nu! jag tror det är skillnad på om man uppplever panikångest 3ggr i sitt liv och 3ggr varige vecka. i mitt liv så lever jag i en ondspiral av panikångesten där ångesten och panikångesten bara skapar ännumer ångest och panik. så jag måste allså ha behandling för min panikångest för att bli frisk. den behqandling jag får är att jag går igenom ett program som lär mig hantera och känna igen känslor eftersom det är dör problemet med panikångestligger, för panikångesten är ju ett sympom på att jag inte kan hantera mina känslor.
deprissionen aretar jag också på men för mig så är panikångesten det främsta vi jobbar på eftersom den hindrar mig från att ta mig ur min ångest.
det beror väll på hur mycket panikångest man har men eftersom det är ett symtom på att man itne vet hur man ska hantera känslor så måste man ju lära sig det för att bli frisk, om man blir av med deprissionen så vist blir panikångesten bättre men man kan ju fortfarande inte hantera sina känslor, så jag påstår att man nog behöver arbeta med det.

det jag försvarar det är inte att ts ska få gå omkring och vara sjuk försig själv och ingen får lägga sig i utan att hon måste själv känna "nu vill jag ha hjälp med det här problemet"
av min erfarenhet är det lättre att få hjälp då än om man säger min pojkvän pressar mig till det.

Blir så arg, hur skulle det vara om han fanns där och stöttade dig istället? Jaja män!!

Iron Girl, visst har du ratt, men det ar svart o kravande att leva med nagon som ar sjuk.

SYL, visst är det hemskt att leva med någon som är sjuk, men tror du inte det är hemskare för den som ÄR sjuk??

Kan ju också tillägga att det finns människor som *väljer* att leva med människor som är sjuka. Det vill säga de är inte "drabbade", de väljer detta fritt på grund av den kärlek de känner.

Dessa människor (tack min älskade make!) är såna som är villiga att lära sig mycket i livet och som växer med sin uppgift.

Blir lite upprörd över såna som tycker synd om de som måste leva med sjuka, som om många har ett val ens. Dessa personer glömmer oftast bort den som faktiskt *är* sjuk, som liksom är fast i skiten för jämnan. Visst, stackars föräldrar som har ett handikappat barn. Men barnet då?

*mutter*

Petra

men Petra, om man ar sjuk behover man ju inte valtra sig i sjalvomkan, utan man kan ju satsa pa att forsoka gora sitt yttersta, vad det nu kan innebara, for att ma battre. Dessutom tycker jag man borde forsoka inse att man har fina manniskor som tar hand om en och stottar en.

att vältra sig i självömkan ka vara en del i bearbetnings prossesen och mår man dåligt så orkar man inte klämkäckt kliva upp varige dag och intala sig med " oj den här dan ska jag göra allt för att dne ska bli bättre"

oxh att säga typiskt män eller liknande tycker jag är fruktansvärt omoget! att dra många över en kant, tänker du inte????
kvinnor är precis lika hemska om inte värre?! min kille är den enda jag träffat på som stöttat mig och hjälpt mig som petra skriver! jag blir otroligtupröd när man dömmer alla män för något alla män inte gjort! om du itne tror mig kan jag berätta en massa hemska historier på hur kvinnor förstört mitt liv medan tex min pojkvän gjort allt för att hjälpa mig och vara till hjälp! jag hoppas du verkligen tänker en gång till och beter dig som en vuxen människa innan du fäller sånna uttalanden igen!

frökenEmelie => jag antar att den oversta texten i ditt meddelande var till mig o den undre till Iron Girl?!

Forstar att sjalvomkan kan vara en del i processen, ville bara poangtera att det kan vara svart och jobbigt att vara den som ar "bakom" den som ar sjuk. Pa manga later det som om att det skulle vara sa enkelt att finnas till hands o stotta.

att vara den som står bakom är inte enkelt, jag vet att många påstår det.när jag sa till en kurator att min sambo hade det jobbigt sa hon direkt att nä han har det inget jobbit alls, han satt på stolen brevid och hon frågade inte ens. tyver så är samhället så skrivat så de som ställer uppfrivilligt inte får ersättning för någon del av arbetet de lägger ner!
men överlever man det så får man mycket tillbaks, för man lär känna varandra på djupet och får en realation som andra par utan problem inte är i närheten av, det är min erfarenhet.
min sambo har blivit hjälpt av att prata med andra människor men deprition och panikångest på nätet, för att se att andra har samma problem som jag och få prata med dem som har kommit en bit längre, det kan vara bra för att komma ifrån känslan av maktlöshet.

tro mig jag tror inte eller säger att det är enkelt men jag tror att man får tillbaks av det i form av e bra relation

Hej!
Först så undrar jag hur länge du mått som du mår idag?

Av egen erfarenhet så vet jag att när man mår som sämst så är man inte säker på ngt och det kan också påverka känslorna till partnern!

Du skriver att du går till en läkare, och vad jag förstår så äter du då också medicin?

Om inte prata med honom om att få det!!!

Ibland hjälper det inte endast med medicin, och särskilt inte om man dessutom är drabbad av panikångest... Kanske behöver du också en samtalspartner (psykolog,kurator,terapeut...)

Jag vet att det är jättesvårt att lyckas få komma till en sådan då det är så pass hårda indragningar i vården!!!

Men kanske skall du ta med dej din pojkvänn till läkaren och låta honom berätta sin version av situationen också!!!

När man mår skit så orkar man oftast inte strida för att få den hjälp man behöver! Men kanske kan pojkvännen eller en kompis hjälpa dig med det!!!!

Samtal kan vara jobbigt! Men att må dåligt och inte riktigt veta varför är också jobbigt! OCh av två jobbiga saker så kan jag nog nästan lova att samtalsterapi i längden är att föredra...!!

Håller själv på att tillfriskna från en depression så jag babblar inte bara i det tomma...! Sök mer hjälp - det förtjänar du!!!! Kram på dej!!!

När man lider av ett psykiskt funktionshinder så är det verkligen upp till en själv hur långt man är beredd att gå/kämpa för att få en dräglig vardag och tillvaro. Ingen annan kan göra jobbet än du själv, så är det bara! Såklart med stöd från allmänpsyk där jag skulle tippa på att du hör hemma?!? Har du funderat på kognitiv terapi. Om jag vore som dig skulle jag ta mig ett ordentligt samtal med PAL och berätta för honom att "nu får det vara nog och be om hjälp för sjutton!!! *peppar peppar* (om det är det du vill)

I kognitiv beteendeterapi fokuserar man på att förändra beteendet.
Arbetssättet är strukturerat och inriktar sig på att finna lösningar på problem här och nu och inte i det förflutna.

Kanske vore nått! Jag vill verkligen poängtera vikten av att du tar tag i dina problem även om jag förstår att man inte har mkt ork kvar när man mår risigt.

Som anhörig är det inte lätt, klart det sliter på er relation. Om du sakta började bena ut dina problem så kan även du på sikt få rätsida med dina problem och på sikt må lite bättre.

Det är inte min mening att låta hård, men du verkar vara i behov av hjälp. Så ta och sträck ut en hand när du har chansen.

Lycka till!