Min sambo har gett mig ett ultimatum

OBS: FASS är en hemsk bok men om du läser på Citalopram så inser man att det är varken beroedeframkallade eller farligt på någotvis. Fråga din doktor. Öka dosen kan hjälpa dig över tröskeln! Men gör inget förrän du rådfrågat din doktor!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Antidepressiva medel fungerar olika på olika personer. Att utan läkares inrådan mixtra med preparaten är inte tillrådligt.
Det finns till exempel medel som inte alls fungerar på vissa, men som gör andra speedade.

Ett alternativ till att öka dosen kan vara att byta till en medicin som triggar fler signalsubstanser.

Hur som helst bör du inte göra något utan att först tala med din läkare. Men det vet du ju :)

Visst kan det kännas hårt att din sambo gett dig ett ultimatum. Jag vet inte hur länge ni varit tillsammans, eller hur länge du haft dessa problem...

Men, jag förstår till fulle att man som partner kan känna att detta är det sista man kan göra för den man älskar. Om ni levt så här under lång tid, och han har försökt att stötta dig (har för mig att jag läst inlägg av dig tidigare där du beskriver det så) utan resultat, så förstår jag hans reaktion. Både därför att han älskar dig och inte orkar se dig må så dåligt, för att det är det enda han inte prövat, och för att det sliter oerhört på en människa att leva med någon med en massa problem. Ofta får man då knappast något stöd själv, eftersom man är den som "inte mår sämst". Alla behöver en plats att landa.

Jag tror alltså inte att din sambo gör detta för att han inte bryr sig, utan av kärlek. Jag mistänker att han inte kräver at du ska bli fullt frisk och lycklig på några månader, men att han skulle nöja sig bara du började ta tag i dina problem.

Oavsett dina känslor så måste du söka hjälp. Du fixar inte detta på egen hand, och du är värd ett bättre liv än så!
Dessutom, OM det är så att du inte älskar din sambo, eller ni skulle gå skilda vägar, ska du då aldrig ha sex igen? Ska du aldrig skaffa barn, få vara lycklig eller kunna ha ett sunt förhållande???
Du _måste_ söka hjälp _nu_ oavsett om din framtid är med honom eller inte!!

Slutligen tror jag att dina känslor är precis lika starka som förrut, men att du stänger av dem kjust nu. Dels för att du är rädd för att bli sårad om han går ifrån dig. Och dels för att du inbillar dig att du inte behöver söka hjälp om du ändå inte vill ha honom kvar..

Du måste prata med din läkare. Skriv ett brev och ta med, om det är svårt att veta var du ska börja. Sen kan han hjälpa dig rätt. Men du måste ta tag i det här, idag!!

Hej på er, tack för allt stöd och alla råd!

Min sambo och jag har varit tillsammans i ca ett och ett halvt år, har varit sambos i ett halvår. Vårt förhållande började med att vi gjorde misstaget att ha oskyddat men avbrutet samlag. Jag oroade mig för att inte mensen skulle komma och höll på att bli tokig på kuppen. När mensen sedan kom, några dagar sent så slappnade jag av. Blev dock efter några veckor mer och mer deprimerad. Vågade inte ha sex igen, trots att jag fixat recept på p-piller och att vi hade kondomer. Jag sökte hjälp på vårdcentralen där jag fick Citalopram utskrivet, började även gå i samtal med kurator. Hon konstaterade att jag i och med oron för att jag skulle ha blivit gravid gick in i en kris. Gick i samtal hos henne under några månader samtidigt som jag varje dag hade panik.

Nu äter jag 40 mg Citalopram om dagen, skrev fel när jag skrev 20 mg. Jag är trött på att må dåligt och att oroa mig hela tiden. Min sambo och jag kan ha sex, men då är det i form av smeksex. Trots detta så oroar jag mig för mensen varje månad.

Jag vet att jag behöver söka mer hjälp, men allt känns bara så hopplöst. Jag förstår min sambo så väl, men känner mig ännu mer panikslagen av ett ultimatum. Ungefär som att vårt förhållande har ett bäst före datum.

Jag är beredd på att ge upp vårt förhållande, för att få lugn och ro och sakta men säkert bygga upp mig själv igen. Jag är snart 30 år och måste börja ta hand om mig själv innan hela livet har sprungit ifrån mig. Jag älskar min sambo, men jag vet inte om jag kan eller orkar kämpa för oss.

Jag föreslår att du skriver ner ALLT du känner och allt som bekymrar dig på ett papper. Detta tar du med dig till en läkare. Antingen om du pratar med någon inom primärvården eller om det är en psykolog eller liknande. Men skriv upp precis allt, det som du nämnt här också. Oron för att bli med barn, rubbet!

När man träffar en läkare får man ibland totalt hjärnsläpp (plus att det *är* jobbigt att dra sin sjukdomshistoria hela tiden), så då är det bra med den där lappen. I värsta fall kan du lämna över lappen direkt till läkaren och hon/han får läsa den och sedan gå igenom vad som står där med dig, bit för bit så ni löser problemen.

Jag kan förstå att din sambo ställer ett ultimatum, för han vill att något ska hända och tror att utpressning gör att saker händer fortare. Han gör det i någorlunda välmening, men också lite av okunskap. Men samtidigt så tror jag att du ska ta honom lite på orden, inte så att hoten är allvarligt menade, men att det är dags nu att börja riva i det här och ta itu med problemen.

Om du inte vågar ta kontakt själv med en läkare, så be sambon ringa och boka en tid. Han kanske kan följa med och han kan sitta i väntrummet om du vill prata i fred med läkaren. Då känner han också att något händer och han faktiskt kan hjälpa dig med något också.

Våga sträcka ut handen lite, så får du hjälp!

Kram,
Petra

Jag forstar din sambo. Om du satter dig in i hans situation sa forstar du nog axa. Du har fatt en hel del bra rad fran tjejerna har, jag foreslar att du tar till dig dem och bestammer dig for att idag (eller vilken dag dui nu vill) ar forsta dagen pa ditt nya liv.

Ursäkta om min fråga är dum, men varför verkar du vara så paniskt rädd för att bli gravid?

oj vad jag känner igen mig, jag är så ivrig att skriva att jag inte "hiner" läsa alla medelanden ;)

jag tycker det är bra att du inte vill vara gravid när du mår så här det är rätt, du lidxom jag kan avra en bättre mamma om man mår bättre, men kondom vad är det för fel på det?

jag har panikångest och massa psykiska problem jag går i dbt nu dialektisk beteénde terapi. jag råder dig att gå till komunen och fråga om din kommun har personliga ombud! det är personer som hjälper dig med att kontakta myndigheter m.m som orkar ringa och tjata och tjata tills läkaren reagerar det var min livräddning, om du ska lägga dina sista kafter på nått så är det för att kämpa för en sån!!!

apråpå din pojkvän så vet jag inte vart jag skall börja! så gör man bara inte det här är inget du rår för och det är fruktansvärt av honom att ställa ett ultimatum! han ska hjälpa dig för sjuton!

jag ge sig in i djunglen av mydigheter och läkare och handläggre som vet avd de ska säga för att slippa göra nått, därför vill jag verkligen att du försöker få ett peronligt ombud som har kunskap om vilken hjälp du kan få!

det här är inte ditt fel det är din "pojkvän" som inte fattar ett smack!

du får stå ut med att jag är hård men jag ahr kommit ett år längre med det här iaf

min mail är emeliev@gmail.se samma adress är även till msn om du vill prata eller fråga om nått råd!

jag har tänkt endel på det och jag förstår att det är svårt att förklara för en läkare lika väll som att förklara för din pojkvän hur du mår och det här är sista tillfället det är läge att ställa ett ulimatum på. för det tar tid att förstå på vilketsätt man är sjuk och till vilken grad och för att kunna förklara för folk så att de förstår så måste man veta allt sånt! det tar olika lång tid för månniskor att komma fram till det. och vad jag känner när jag hör dig är att din pojkvän ev kan förvärra ditt problem igenom att skapa en otrygg tillvaro för digjag tror också att det är bra att ha någon trygghet vid sin sida under läkeprocessen. de kännslor du känner är hur jag beskrev mina för ett år sedan ju mer jag tänker på det ju mer känns det som det stämmer

om du vill får du prata med mig jag kan inte lova underverk, bara ett stöd. jag kan prata med din pojkvän också om ni vill, jag tänker inte skälla på honom utan ajg kan förklara min situation och hur jag blivit hjälpt och kommit framåt. jag tänker att det kanske kna vara skönt för honom att det går att må bättre, och att jag kan säga på vilket sätt min pojkvän har bidragit till att jag blivit bättre så han kan få känna att han är delaktig och att han faktiskt hjälper dig. för nånting som min pojkvän har kännt ofta är att jag bara står och stampar och inte kommer vidare eller blir bättre, men verkligheten med panikångest upplever jag att det nåste få ta tid, så att man får ta små steg. jag ahr också en sorgeprosses att gå igenom och i den är jag i en fas nu där jag är bitter och arg på alla från mitt förflutna, med hjälp från andra har jag lärt miga tt det är en naturlig fas som jag måste få gå igenom och nu ska jag få hjälp att börja ta mig ur den och få ur mig alla känslor på ett vettigt sätt så jag kan bearbeta dem. av vad jag hört från andra och upplevt själv så måste man också känna sig mogen för den ev terapi, med mogen menar jag att man vill gå i den. jag kan inte ge dig facit på dina problem jag kan erbjuda de första sidorna av facit på mitt!

jag har också uplevt att vårt förhållande faktiskt är stärk av det här. vi har blivit oerhörtsamansvettsade och känner varandra mycket bättre. så även fast din pojkvän känner att det är jobbigt att vara tillsamans med en uppgiven P/Å människa så har jag upplevt att det faktiskt kan ta förhållandet till andra höjder.

*kramar* jag tror på dig gumman, och även på din pojkvän om han läser det här ;)

Vill bara skicka en varm kram till dig ocksa froken Emelie, for att du bryr dig om andra och orkar och vill engagera dig i nagon annans problem aven nar du kampar med dina egna.

Elvira, jag har tyvarr inte mycket rad att ge dig, annat an att lasa Emelies inlagg och kanske ocksa printa ut dem och visa din pojkvan? Jag haller med om att han nog bara vill dig val som staller ultimatum, men tyvarr ar det nog inte ratt satt att forsoka sparka igang dig - du verkar ha mycket som ligger och gror inom dig som maste ut forr eller senare, och det ar inte sa latt som att bara 'rycka upp sig' eller nat annat klamkackt.

Om du orkar, kanske ska du fundera pa det har med att vara sa radd for att bli med barn - vad representerar det barnet? Jag anar att det inte bara handlar om att inte kunna ge barnet en trygg miljo utan om nagot som hant dig eller som barn representerar som ett hot mot dig och ditt nuvarande liv. Handlar det om radsla att andra (ett litet barn) ska bli helt beroende av dig och 'lasa in dig' sa att du forlorar din frihet, eller ar det nagot djupare som forsiggar? Varfor anar du att krisen du nu befinner dig i utlostes av just risken for att du var med barn?

Stodkramar till dig ocksa, och lycka till hos lakaren - forsok vara sa arlig som du nansin kan, aven om det ar jobbigt - inget blir battre av att du haller saker inom dig, tvartom maste du vaga oppna dig for nagon annan medmanniska for att du ska borja ma battre. Se det som ett infekterat sar - for att det ska kunna laka, maste det infekterade varet ut, och aven om det ar jobbigt just da, blir det battre efterat.