Smultronet, det ar bra att du kampar vidare och att du ar tillbaka har - jag vet att du tog illa vid dig av en del kommentarer i din forra trad, men jag tror att de flesta uppriktigt ville hjalpa dig - men ibland uttrycker man sig illa nar man skriver och det ar latt att missuppfatta det som sags (jag vet att man tar det extra personligt nar det ar ett kansligt amne for en sjalv ocksa!)
Sa valkommen tillbaka! Det ar jattebra att du ar ivag och tranar. Funderar pa om ditt gym har personliga tranare som aven kan lagga upp ett kostprogram at dig? Vet att vissa gym har sant. Visst kostar det extra, men om man tanker efter hur mycket man lagger pa tex onodig eller onyttig mat varje vecka kan det kanske vara vart det.
Om man vet att man ska traffa nagon varje vecka och vaga in sig har man ocksa den pressen pa sig, kan vara nyttigt ibland. Framfor allt domer de inte (aven om det kan kannas sa, men jag lovar, de har sett allt forut och du ar *inte* det varsta fallet de nansin sett!)
Funderar oxa pa om du kanske kan borja forandra ditt tankesatt lite mer (jag vet att jag tjatade om detta i din forra trad, men det ar sa viktigt!).
tex nar du sager:
Jag kan inte följa med på en rolig grej, för att jag är tjock..
--- vada *kan* inte folja med? Vem bestammer det? For att du inte har nagra klader? Men du gar ju inte omkring naken hemma eller pa gymet, eller hur? Alltsa *har* du klader, men kanske inte klader du trivs i.
Min poang ar: du bestammer sjalv hur mycket du vill begransa ditt liv och skylla pa att du ar tjock. Men sag inte att du inte *kan* ga pa en massa, sag da att du inte *vill*, att du skams eller vad det nu ar du *uppriktigt* kanner. Ett jattevanligt fel nar man ar overviktig ar att man skyller *allt* som hander pa vikten: 'om jag bara vore smal sa skulle jag vara lycklig, ha battre s*xliv, fa ett jobb, ha mer pengar, battre sjalvfortroende...'. Men istallet maste man lara sig att namnge de kanslor som man har: om jag skams for hur jag ser ut, ok, da gor jag det. Men det sitter inte i vikten, det sitter i mitt huvud. Det ar *det* jag maste jobba med, inte bara tro att sa fort jag gatt ner x antal kilon kommer allt i mitt liv att bli perfekt, sa funkar inte livet.
En larare sade nat klokt till mig en gang: du kommer alltid att ha saker som gar snett i ditt liv. Du kommer att bli arbetslos, folk kommer att j*vlas med dig, paket kommer att forsvinna pa posten, banken kommer att strula med dina pengar, a-kassan kommer att tappa bort dina handlingar, din mamma kommer att vara sjalvisk, din pappa kommer att saga nat sarande.
Varfor vet jag det? For att det hander *alla*, forr eller senare. Det har du ingen kontroll over. Det du *har* kontroll over, ar vad du gor nar allt j*velskap hander dig. Om du koper en chokladbit eller lyfter telefonen och ringer och skaller ut karringen pa a-kassan. Om du svullar i dig en pase chips eller gar ut och gar en promenad for att lugna ner dig. *Det* kan du bestamma och paverka.
Men. Nar du lagger over den kontrollen pa 'alla andra' (a-kassan, arbetsformedlingen, banken, whatever), da ger du dem ocksa makten over ditt liv. Du ger dem makten att bestamma att du ska fortsatta vara tjock ('det ar deras fel att jag ater choklad'). Och det ar en j*a massa makt att ge till nagon annan. Ar det inte battre att du behaller den makten for dig sjalv?
Svammel... hoppas du forstar hur jag menar.
