ledsen, livet är kort

Jag brukar trosta mig sjalv med att det ar odet, att den personen kanske behovdes nagon annanstans just nu att det var darfor gud tog bort honom/henne. Fast jag tror egentligen mer pa vetenskap an pa gud och religion, men just i en sant lage kanns det bra att plocka fram en gud att skylla pa typ..

En kompis till mig dog i en bilolycka när hon var 19. Hon var ett år äldre än mig. Genom hennes död så tror jag att det var första gången jag faktiskt på riktigt insåg att jag själv var dödlig. att hon som nyss varit levande och hade hela livet framför sig plötsligt var borta helt utan förvarning...i ena stunden så satt hon i sin bil på väg hem från en shoppingrunda och i nästa sekund så krossades hon av en långtradare som inte lyckades bromsa i en osandad backe...det hade kanske tagit henen några sekunder att åka förbi där, och det räckte för att hon skulle hinna bli träffad av långtradaren och dö. Oförlarligt och onödigt. Själva insikten att att man var dödlig fastän man var ung tog mig lika hårt som att jag miste min vän.

Det är 4 år sedan nu och jag tänker fortfarande på henne och på det varje dag. insikten att vem som helst när som helst kan dö har gjort mig till en människa som gärna ringer ett extra samtal till en vän,som aldrig går ifrån någon osams utan ser till att allting är uppklarat när man skiljs åt, jag har blivit någon som gång på gång poängterar för dem jag älskar hur mycket jag älskar dem, att jag ALLTID älskar dem även när jag är sur och arg och att de betyder mycket för mig.

Jag har ingen förklaring på varför vissa dör unga, jag har fortfarande svårt att acceptera att min vän är borta, och då var vi ändå inte bästa vänner utan bara kompisar som brukade hänga i samma gäng och som träffades mest på fester och ute på olika ställen.

Jag tycker fortfarande att jag ser henne ibland. Hennes död lärde mig att livet är för kort för att grubbla för mycket över hur kort det är, lev och var god mot dem du lever med. ingen kommer undan döden, och vi behöver inte boka plats inann. Den verkar komma när den kommer, slumpmässigt, och jag tror att det viktiga är att försöka leva så bar man kan ändå, må så bra amn kan och göra sånt som gr att man inte behöver ångra sig när döden kommer.

detta blev säkert väldigt osammanhängande och konstigt, det blir gärna det när jag funderar över döden och min vän, det gör fortfarande ont att tänka på, och jag är jätterädd för att dö, men samtidigt så vet jag att jag inte kan göra något åt det och då accepterar jag att döden finns och försöker leva bra sålänge.

Forsfors: Vad fint du skriver. Det var verkligen talande. Våran ena favoritlärare gick hastigt bort i går morse i en hjärtinfarkt. Man går hela tiden och funderar på varför så många människor går bort för tidigt. Det är flera i min omgivning som har gått bort tidigt än som levt livet ut och dött av ålder. Bara detta år har fyra stycken gått bort i min närhet (och ingen av dem var i Thailand).

Till Fino kan jag bara säga att jag beklagar din svåra förlust. Någonstans finns det säkert nån anledning till att människor dör för tidigt. Vi får försöka trösta oss med de vänner vi har runt omkring oss.

Kram till Er/ Rystall

Det där med döden har jag aldrig fattat!
Alla unga som inte får vara kvar. Det går inte att säga att det finns en mening med allt som sker! För exakt vad är meningen när:

1) Min pappa hastigt dör då han är som allra lyckligast? Bara 44 år gammal och har 5 barn, det yngsta 2 år? Vad är meningen med att lämna en kvinna ensam med vårdanden om deras 4 gemensamma barn?

2) När mina två systrar dog? De hann inte ens få leva....

3) Första kärleken dör i en bilolycka 16 år gammal?

Jag har verkligen lärt mig att leva efter detta och att man ska ta tillvara på VARJE dag och de man har omkring sig!

En vän till mig och min sambo omkom i en lavinolycka i helgen. Det känns fortfarande helt overkligt.
I eftermiddags har vi varit hos hennes sambo och pa lördag är det begravning.
Hon var 29 ar och hette Katrin.

Jag har själv aldrig drabbats av att någon närstående gått bort. Däremot tror jag mig kunna finna en del svar i min kristna tro. Kanske lite som "syl" skrev, att den personen behövdes någon annanstans eller att den personens uppdrag här på jorden redan var utfört.

Det finns inga enkla, klara svar men jag är övertygad om att man kan finna tröst i sin tro. Om man ser saker ur ett större perspektiv kan det vara lättare att finna en mening med det som händer.

Men som sagt... Det finns inga enkla svar på så svåra frågor...

Forsfors, rörande och fint skrivet av dig. Tack för dina ord...

varje gång jag hör om någon nära eller bekant som dör, blir jag också rädd.
Rädd och ledsen för att förlora min familj, och min m2b. Den skräcken känns så hemsk, visserligen vill jag inte dö och rädd me, men av någon anledning blir jag rädd för att förlora dem.
Efter flertal av dödsfall inom min bekantskap, inom loppet av tre år, så har den känsla blivit starkare samt att jag tar verkligen inte någon eller livet för givet. Jag känner så stort empati, nästan för stor säger många, då jag hör om människor(exempelvis nu senast tsunamikatastrofen) som omkommit.
Kanske borde jag prata med någon om det, men får ni inte tankar såna jobbiga ibland som tänk om x dör?

Fino
Jag kunde skrivit ditt inlägg själv, precis så känner jag med. Tänk om....
Det känns som att dessa tankar ibland tar över min värld och om någon nära till mig t.ex. ska åka bort får jag alltid tanken : tänk om något händer. Dessa tankar ger mig mycket ångest...

Hej!
Forsfors; O va fint du skrev =)

Fino; jag känner med dig helt, så är det för mig med, när tsunamikatastrofen hände kände jag samma sak, folk runt om mig tyckte jag var för känslig, kände ingen där men tog hårt om det, tänker men tänk om .

Någon dag innan tsunamikatastrofen var vi ute o gick möte polisen här utanför, de öppnade porten brevid där vi bor o öppnade dörren , då kom en stank som ..... vet inte hur jag ska kalla det, vissa sig vara en man som hade dött det var hans kropp som hade börjat lukta.Kunde inte sova den natten gick o tänkte på det hela tiden det var så hemskt, o den stanken som stank så fort man gick förbi den porten. Fick veta senare vem han var o hur länge han legat där.
Sen kom tsunamin =( kände bara orkar inte alla bara försvinner snart säkert även ens nära. Några dagar efter tsunamin dog ytterligare en granne.

Jag vart såååå nere o orolig samtidigt försökte tänka på annat än döden, så vill bara tala om att du är inte ensam,Fino.

Jag reagerade också starkt på tsunamikatastrofen, satt med tårarna i ögonen framför tv:n även om jag inte kände någon där så kände jag så oehört starkt med de som förlorat någon nära i katastrofen. Jag har alldeles för mycket empati.

Tänk om.... tankarna är jobbiga, jag har sådan i stort sett varje dag.