Vad har ni för erfarenheter..?

Mitt tidigare längre förhållande varade i 3 år, varav vi var sambos i ett, och det var en senare hälften ett mycket dåligt förhållande med bl a fysisk och psykisk mishandel. Separationen var uppslutande och det hela fick ett efterspel i form av polisanmäningar och anklaganden och förtal osv.

Trots detta kände jag aldrig nån tvekan att satsa på förhållandet med min man då vi träffades ca ett år senare, vi flyttade ihop på ett tidigt stadium (köpte gemensam bostad efter 2 månader) osv. Jag vet inte vad det var som fick mig att våga, men jag kände en enorm trygghet och förvissning om att detta var annorlunda. Blåögda var vi inte, och vi skrev samboavtal osv för att ha allt klart ifall det skulle bli så att vi delade på oss igen, men vi har hittills under desa 9 år inte ens varit i närheten av att dela på oss.

Hela livet är lite av en chansning, och allt är inte en dans på rosor. Man får väl försöka ställa saker och ting i proportion till varandra, är t ex kärleken så stor att den överväger eventuella ekonomiska bekymmer? Vilka saker kan man stå ut med och vilka kan man tänka sig att förändra? Osv.

Sen vill jag också säga att bara för att det verkar som att "alla andra" har det så bra och är så lyckliga så måste det inte vara så....

Blomgren:
Tråkigt att höra att du sitter i en så jobbig situation! Det är alltid jobbigt att inte få jobb, särskilt när man pluggat och kämpat så hårt för det! Pengar är ju inte allt, men det kan kännas jobbigt att hela tiden vara beroende av andra...

Men samtidigt, visst är det skönt att du och din blivande har en så bra relation!!
Att ni känner varandra nu, du vet ju var du har honom, att han alltid finns där för dig, att du inte behöver göra dig till för att "duga". Måste kännas som en glädje mitt i allt annat...

Jag och min blivande har det precis likadant. Han är lugn och trygg, med fötterna på jorden och ett bra jobb. Jag har fibromyalgi och tvingades sluta jobbet, går nu sjukskriven på 50% och pluggar på 50% på högskolan. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna jobba på 100% och försörja mig själv, och det kan kännas jobbigt ibland, fast han tycker att "då får vi väl leva på hans lön då". Men jag VILL ju vara stark och oberoende!!
Men Feffe har stått vid min sida genom allt, och jag tror att vi känner varandra ganska bra vid det här laget. Vi har varit tillsammans i 2 år och 4 månader.

Oj, motgångar är vårat mellannamn.

Vi har varit ett par i 17 år och har haft våra duster, även sinsemellan, men för ca. 5 år sedan kom någon typ av vändning. Nu är det på något sätt vi mot världen .
Vi stöttar varandra i vått och torrt och har verkligen hittat hem. Att vi bla har haft problem med varandra känns ganska bra (förstå mig rätt) för trots alla desa motgångar har vi hittat tillbaks till varandra och bestämt oss.

De människor som går genom livet obehindrade förlorar en hiskeligt massa erfarenhet. Jag tror helhjärtat på att alla motgångar gör en starkare, sen kan jag väl kanske tycka att det vore lättare att leva utan motgångar. Men vad vore livet då? Jag tror inte man skulle uppskatta det man har på samma sätt då.

Lycka till med jobbsökeriet, ge inte upp!

det är verkligen deprimerande att gå runt arbetslös efter att man har jobbat så hårt för att bli klar med studierna! JAG VET. Jag var precis i din sits för bara ett halvår sedan. Jag är en sån "ska till varje pris stå på egna ben"-person och har alltid haft svårt att be om hjälp. Jag mådde mentalt illa och var deprimerad under den största delen av de 1,5 år som jag gick arbetslös efter examen.
Det viktigaste som jag lärde mig under den tiden var att oberoende hur deprimerad, tråkig, ledsen, grining och trött jag var, var min kille där för mig. Lika mycket varje dag och varje minut. Han orkade lyssna på det eviga gnället och gråtet om att det känns helt hopplöst för mig. Han orkade uppmuntra mig varje dag och var vid min sida mer än någon annan någonsin kunnat vara. Detta bevisade bara att vi kommer garanterat att alltid klara av de allra värsta i livet.

What dosen't kill you, makes you stronger.

Ge inte upp med jobbsökandet och framförallt inte med ert förhållande. du skulle väl också stötta din kille om situationen vore tvärtom, eller hur?

Du är inte ensam om att ha det svår Blomgren, många utbildar sig och går sen utan jobb, men försök hålla ut och söka jobb under tiden, hitta på sånt du gillar, ex. ett specialintresse du har så att du känner dig aktiv och gör något du är duktig på, det stärker självförtroendet mycket tycker jag. Du har ju också din pojkvän att prata med, det är meningen att man ska stötta varandra! Min sambo är underbar och jag har klarat mycket tack vare honom, precis som mje skriver: det som inte dödar stärker. Din tid kommer och då är du så pass härdad att du klarar det som kommer i din väg! Lycka till med jobbsökandet och livet! //G

BT är verkligen toppen!!

Det är ibland en tröst o veta att man inte är ensam.

Som sagt hade jag inte haft min pojkvän hade detta varit ännu värre.

Jag tänker inte ge upp mitt jobbsök, har ju inte läst fem år på högskolan för inget!!

Tack för ert stöd!!

En relation handlar ju i slutändan faktiskt om ett medvetet val att satsa.

Om man väljer att satsa på någon och har det beslutet att man ska ta sig igenom alla hinder som kommer, då har men en bra början på en relation och bra förutsättningar att lyckas. Tar man stora beslut tidigt i ett förhållande och inte är redo för det, tror jag inte det behöver betyda att allt ska haverera, men det blir en mycket större utmaning att få det att lyckas.

Blomgren : jag befinner mig i samma sits, har visserligen bara gått arbetslös i några månader men det är svårt att inte misströsta. Det är ju rätt många akademiker som går arbetslösa tyvärr...

Min sambo jobbar och har så gjort hela tiden vi bott ihop. Hade han också studerat vet jag inte hur vi hade klarat oss... Men detta har aldrig gått ut över vårat förhållande utan vi ser det snarare som att det stärker vårat förhållande, att vi klarar av detta utan att det tär på oss... Jag tror att man måste ha lite motgångar i förhållandet för att det ska hålla för kriser.

Men visst hoppas man på jobb snart så att man kan börja unna sig lite, vi drömmer om att köpa hus men det går ju inte som det är nu :(