Fler som inte kan med sina svärföräldrar?

Till Genus, det var intressant det du skrev och du har säkert rätt i mycket av det du skrev. Anledningen till att jag skrev "kom på honom" var ju för att han hade gett sig ut att vara någon annan än den han var. Och jag är fortfarande osäker på vad han egentligen tycker och tänker. Men du har nog rätt i att jag kan kanske vara lite kontrollerande. Man blir nog det när man är rädd att förlora något. Fastän man vet att det är fel att vara så och att det inte går att kontrollera någon annan ändå. Du har även rätt i att han är faktiskt så som du beskrev, att han vill ha vissa saker så som han vill. Ibland när han TROR att jag säger att han inte kan göra nåt, då blir han jätte konstig och säger irriterat att det kan han visst det och att han gör precis vad han vill! Det blir ett sånt missförstånd av allt, för han tror att jag säger nåt jag inte alls säger och jag tror att han försöker vara macho och han tjatar om att han minsann kan göra vad han vill eftersom han är mannen. Han får det att låta så.....Så det blir lite konflikt.Det är bara det att jag tycker han verkar ha mer respekt för sina föräldrar än för mig ofta. En gång när vi satt ute på en restaurang och hans mamma och jag kom tillbaka till bordet så säger jag till min man att jag vill visa honom något. Då säger han:-"inte nu, jag sitter här med min far"......Hade rollerna varit ombytta att jag satt med min man och hans pappa kom fram, då hade han ALDRIG sagt "inte nu, jag sitter här med min FRU".....Han hade hoppat upp på en gång för sin pappa. Varför får jag inte samma respekt och är det fel att förvänta sig det????

Oh ja!

Vet hur du känner dig! Har väldigt svårt för mina blivande svärföräldrar av den anledningen att när jag och sambon träffades och blev ett par så ogillade de mig från första gången vi träffades, fast de sa inget då utan var någorlunda trevliga och så.

Min m2b mamma ringde upp mig en gång och frågade om jag ville följa med och handla en sväng. Detta tog jag som ett trevligt tillfälle att lära känna henne bättre.
Innan vi åkte så följde hon med in till vår lägenhet (kommer inte ihåg om det var för att hon behövde låna ngt eller dyl men iaf) och det var väl lite disk på diskänken och jag hade tänkt att dammsuga på eftermiddagen (visste ju inte att hon skulle komma in eftersom vi hade bestämt att träffas utanför på gatan)..lite kläder på soffan..ja alla vet ju hur det kan se ut utan att för den skull vara jättestökigt.
Hon var trevlig hela tiden och jag kände mig superglad att det gick så bra mellan oss.

Men hej som jag bedrog mig, för när hon kom hem så ringde hon min sambo på jobbet och beklagade sig över hur hemskt stökigt hon tyckte det var i vår lägenhet och hur hon minsann tyckte att jag som var hemma hela tiden skulle hålla iordning bättre (var då arbetslös men jag har väl för tusan ett liv också utanför lägenheten?).

Kände mig verkligen lurad av henne, för nu i efterhand förstår jag att hennes förevändning att få komma in till oss vara bara i spionsyfte hur väl jag städade varje dag.

Sedan efter en månad eller två så ringer min m2b pappa upp och skäller ut honom efter noter om varför han är ihop med en sådan som mig o s v!

Vi blev ju självklart chockade både (och speciellt sambon eftersom han inte visste vad han skulle säga ens en gång).
Såna tendenser hade aldrig visat mot mig när vi träffats och de kände mig ju knappt (man lär ju inte känna en person efter 2-3 timmar bekantskap).

Vi satte oss i bilen och åkte ut till dem i tron att det skett något missförstånd på något sätt och att det skulle lugna ner sig, men nej, det blev bara värre.

Hans pappa skällde ut både mig och sambon på alla möjliga vis och till slut blev jag faktiskt arg för han hade ingen anledning att stå och säga allt det han gjorde och sa åt honom att jag tyckte detta var ett mycket illa beteende och blev med det praktiskt taget utslängd från huset.

Min sambo är en person som är mycket hjälpsam mot alla, speciellt sina föräldrar som han alltid har haft svårt att säga emot.
Men nu la han deras husnyckel på bordet och bad att få igen sin egen (de hade varandras ifall ngn reste bort osv) och sa sonika att var vi inte välkomna dit så var de inte välkomna till oss.

Har aldrig fått veta skälet till detta. Varken sambon eller jag hade ngn kontakt med dem på nästan ett år innan de började försöka få kontakt med honom igen (inte med mig alltså) men han stod på sig och sa att vill de ha kontakt med honom så följer jag med på köpet.

Nu idag så är kontakten bättre mellan min sambo och hans föräldrar vilket jag är glad för med tanke på att han mådde dåligt av att behöva strida med sin familj.
Även jag och de kan umgås när sambon är med, men det känns hur ytligt det är.

Litar fortfarande absolut inte på dem, för jag vet vilka skådespelare de kan vara. För sambons skull följer jag med ibland, men hamnar alltid utanför på något sätt.
Så jag har sagt att han får gärna träffa dem men jag håller mig helst hemma!

Synd att det ska bli så tycker jag. Även synd att folk är så kritiska av sig så de förstör relationen för resten av livet.

Oj, skulle ju inte bli en smiley där i texten :)

Chiquitita: vad bra att du inte ilsknade till av mina uppriktiga men välmenande ord! Det var ju enbart mitt försök att "reda ut" begreppen lite och sätta allt i en kontext. Det du skriver om att han sätter sig på tvären när du säger att han inte kan göra nåt och han säger "Kan jag VISST!" är ju precis som det vore förälder/barn som grälar med varandra. Är han ensambarn? Som ensambarn är man utlämnad åt sina föräldrar och har inget syskon som sköld emellan sig och päronen samt ingen att stöta och blöta sin situation som barn med ett annat barn som också lever i samma familj. Föräldrarna kommer med andra ord för tätt inpå barnet och risken är större att det privata, integriteten, blir klämd och att de egna gränserna mellan förälder och barn blir lite luddiga i kanterna...detta innebär att du är hans nya psykologiska förälder och att han gör uppror mot dig. Har han haft få eller inga långvariga förhållanden? Har man en gång lyckats frigöra sig från sina föräldrar och skaffat sig självständighet och utrymme är man kanske inte så sugen på att riskera ny "kontroll" även om det handlar om en flickvän som ju ska vara hans jämlike. Psykologiskt är du ju inte det utan hans "överkvinna", i alla fall i hans huvud. Det du skriver om att han inte respekterar dig lika mycket i praktiken som sina föräldrar kan nog stämma. Men den respekten han känner för dem är kanske mer åt det neurotiska hållet eftersom gränsdragningen mellan honom själv och dem inte är så skarp i kanterna. Jag menar att du reagarar på symptom som måste sättas i ett större sammanhang för att förstås, inte att du ska ta åt dig personligen, även om det såklart är svårt. Du kan väl nämna detta för honom? Låta honom läsa detta eller säga det till honom? Om han har syskon, vilket jag inte tror av din beskrivning att döma, hur går det med dem och dig och dem emellan? //G

Till Vinterbruden, jag vet precis hur DU känner det!! Mina svärföräldrar var emot mig när min man och jag träffades med. Dom var väldigt kritiska och kontrollerande och bråkade mycket med min man om det. Så till slut valde min man att inte prata med dom på ett år. Men sen kom dom ju krypandes iallafall. Dom förstod väl att dom var tvugna att iallafall acceptera mig om dom skulle ha kontakt med honom. Men jag vet ju hur dom EGENTLIGEN känner för mig och dom är otroligt bra skådisar, för dom spelar jättebra när vi träffas. Det är så lätt för dom att spela för att kunna vara i sin sons närhet. Nu tycker ju min man att vi alla kommer jättebra överens och är så glad. Men jag känner att dom vinner. För jag är nämligen inte lika bra på att vara så falsk och även om jag visst är trevlig och respektfull så håller jag mig lite på min kant och är försiktig, för jag litar inte på dom alls. Så det känner ju min man och blir arg på mig och undrar varför jag inte pratar lika mycket med dom som med andra......Men jag blir så trött på deras kritik av allt och alla ständigt. Man kan sitta och ha en diskussion och dom beskriver någon som vi precis har träffat. Jag har kunnat se hur trevliga dom är emot den här personen, men sen sitter dom och kritiserar allt och den personen är inte alls bra. Det får en ju att undra vad dom säger om en själv.....
Jag känner mig inte trygg att öppna mig helt för dom för dom kan vända en ryggen när som helst om det är nåt dom inte tycker om. Det är så jobbigt och jag undrar faktiskt om det är värt det ibland.

Till Genus, jag uppskattar sanningen och tar inte alls illa upp om någon har en annan åsikt. Oftast är det ju en själv man tittar på sist. Ibland tror jag även att mestadels är MITT fel och behöver bara någon som bekräftar det på ett bra sätt. Din teori är mycket bra och låter intressant, men han är faktiskt inte ett ensambarn utan har en tvilling bror! Så han har alltid haft någon inpå sig. Men nu blev brorsan favoriserad tror jag och även om dom är väldigt nära, så har dom sina duster än idag. Brorsan är vad dom kallar the evil twin.....Han är väldigt omogen, självisk och elak. Så du kan nog förstå vilket förhållande jag har till honom. Brorsan har alltid hatat mig, säkert för han tycker jag tog hans brorsa ifrån honom. Så dom går igenom perioder när dom pratar jämt på telefon tills brorsan gör eller säger nåt idiotiskt och så pratar dom inte med varann på ett tag. Det är upp och ner sådär hela tiden. Alltid något drama som föräldrarna lägger sig i än idag. Det här är killar i mitten av 30 årsåldern!!! Så för mig som ÄR ett ensambarn är det jätte jobbigt, för jag är inte van vid dessa draman. Men jag tror att min mans sätt att han minsann inte ska ha någon som bestämmer över honom, kommer mer från deras pappa. Han är väldigt kontrollerande och manipulerande och har den där åsikten att jag kommer och går som jag vill när jag vill. Mamman har väl vant sig och så som han är, så tycker hon säkert att det är skönare när han inte är där så ofta! Men som ett gift par som är väldigt nära varann blir det jobbigt att en person har blivit hjärntvättad med den inställningen.

Kan bli riktig less på min "blivande svärfar" ibland!

Problemet är att han behandlar sina söner som barn när det kommer till det ekonomiska.

Tex om vi ska köpa en bil, båt, skoter osv ska han alltid alltid alltid lägga sig i!
"Hur mycket kostar den då? Varför ska ni köpa en ny bil, ni har ju en som funkar hur bra som helst! (bil från 86 som bara stannade hela tiden!) Köp inte, ni blir lurade! Jag tycker inte att nis ak köpa så dyra saker..."
Osv osv osv

Det är som att han tror att man inte kan tänka själv! *grr*

Fast hans bror har det ännu värre, han köpte en skoter för ett år sen som pajade ihop (det var nått med motorn som man inte kunde se vid köpet) och vilket liv de blev!! Ojoj hur många gånger har jag inte hört honom yla om att sälja den där skotern!

Han tjatar om den än idag... *suck*
Svärmor är dock en liten ängel :)

Kan tillägga att nu köps allt utan att säga ett knyst till honom innan, men då blir han ju såklart råsur efteråt, "Varför har ni inte sagt nått om det här??" *sucka..*

Jag hade otroligt svårt för mina svärföräldrar i början - specielt svärmor (så typiskt). Hon lade näsan i blöt och dikterade nästan allt i vårt hem till en början - hon kritiserade våra matvanor (gör det fortfarande) och brukar skälla ut oss för dessa. Hon är själv en hälso-freak och skulle ALDRIG någonsin kunna tänka sig att äta godis,bullar,vitbröd, dricka cola osv. För henne gäller sallader,oxfilé,hummer,ostron,champagne osv. Och ja, de har rätt gott ställt med andra ord.

Förta tiden ville jag bara strypa henne och ville verkligen få henne ut ur våra liv. Men idag accepterar jag henne faktiskt. Inte så att vi är bästisar, men vi kan i alla fall ha en vanlig diskussion. Svärfar är mer okej - mer av en relaxed person som inte bryr sig så mycket om vad andra runt omkring honom gör. Svärmor är tvärt, ska hela tiden veta vad grannarna gör och vad det senaste svallret är.

Wow, hade ingen aning om att det var så många som har problem med svärföräldrarna! Jag har aldrig haft problem med några människor, men med svärföräldrarna är detta helt förändrat.

De kommer från ett annant land och skulle komma för att hjälpa oss att måla huset. Det slutar med att jag får utskällning för att jag inte har tvättat 6 tvättmaskiner per dag, som hon gör när hon kommer dit. Hon klagar på precis allt, och det slutar med att sambon drar iväg medans jag är iväg med hans systrar. Han kommer tillbaka och då är helvetet lös, mamman blir galen då hon fäller en komentar om hur dålig jag är (självklart på det språket som jag inte kan något av) och hans systrar då försvarar mig. Då slår hon döttrarna, och flyr iväg i bilen.

Då flyttade jag till några gensamma vänner och kom inte tillbaka innan dom var borta. Nu undviker vi varandra, för jag respekterar inte hur hon behandlar andra människor och misshandlade våra katter medans hon var där.

Kan ju meddela att hon absolut inte är välkommen längre..

Det är min historia ;) kan ju tillägas att jag aldrig har haft problem med folk, och vi kör skämt (mellan mig å sambon) att han måste vara adopterad ;) hemskt, men vad ska man göra...?

OK, Chiquitita, nu fattar jag bättre. Så här då: detta är familjen Svart eller Vitt och inga Gråzoner Alls...med andra ord en familj där det mesta kan hända, svårt med gränsdragningar och polariseringar och mycket skumt som sker under ytan där Fadern står som Ögat i mitten var i kring allt rör sig (stormar) och han har väl manipulativ makt?..Usch, en sån familj har jag vuxit upp i. Ingen harmoni där inte. Det låter som om hans föräldrar (pappa) antingen gaddat ihop sönerna eller polariserat dem (de är olika) men i vart verkar de vara vana vid att folks spelas ut mot varandra i den familjen på oärliga och odirekta sätt! Dålig kommunikation och svårt att prata om vad saker EGENTLIGEN handlar om har din kille med sig i bagaget från sin familj. Det brukar bli så i polariserade hem; antingen fylls man av behovet att se under alla ytor och prata ut om nästan allt i rädsla för att nåt göms undan eller som han; förnekar, sopar under mattan och förskönar och detta eftersom smärtan är för stor för att kunna hanteras att allt egentligen inte är bra. Män verkar ha mer tendens till detta tycker jag och din kille kanske befinner sig i detta stadium där han tycker det gör för ont att medge att föräldrarna inte är OK mot dig utan höjer dem till skyarna i stället där de kan leva upp till hans ideala krav? Du kan väl säga det till honom att det skulle kunna röra sig om en sån här process? Dessutom, han kan inte och får inte bli arg på dig för att du inte känner och tycker som han vill! (låter som hans far tittar fram och vill manipulera med andra...) Markera bestämt att dina känslor och tankar är bara dina och jag tycker enligt ditt sätt att beskriva det att du beter dig korrekt och artigt och mer än så kan ingen begära av en tveksam person som inte känner sig omtyckt! Fler män (säkert kvinnor också) skulle fatta sig själva och sin omgivning bättre om de tänkte sig tillvaron som en lök som består av avskalbara lager av verkligheter, sanningar och förklaringar. Längst in finns kärnan och det omedvetna varifrån MYCKET kommer ut och oanalyserat samt oreflekterat får påverka och ge konsekvenser. Jag hoppas att er situation blir bättre, kanske parterapi skulle fungera? En investering för framtiden. //G

Till Genus: du har verkligen rätt igen!! Är du psykolog? I det här fallet så spelar han ut sönerna mot varann och får ut nåt av det på ett sjukligt sätt. Han tävlar även med dom och låtsas att han vill att dom gör bra ifån sig och att det går bra för dom i livet....så länge dom inte gör bättre ifrån sig än honom!!!! Ju mer drama runt dom, ju bättre verkar dom trivas. Dom låtsas att dom tycker det är jätte jobbigt men det tror jag inte att dom tycker. Det är ständiga diskussioner i den familjen om ALLTING. Jag är däremot från en familj där det inte diskutterades alls och mycker skjöts under mattan. I hans fall så var det alltid högljudda diskussioner om allt och alla och fortfarande är. Så när det nån gång blir lite tyst mellan min man och mig, så blir han väldigt obekväm och tycker nåt är fel.....Medans jag kanske bara tycker det är lite skönt med tystnad och sitta i ens egna tankar ibland. Jag tycker även om man är bekväm i sällskapet med den man är med, så ska det vara en bekväm tystnad, och inte konstigt som han tycker!! Har jag fel?? Jag tror att han har blivit hjärntvättad till att tro att man måste ha en ständig konversation, annars är man en konstig tyst person och det är jättefel i deras familj. Väldigt jobbigt när man är så olika ibland.

Nej, jag är inte psykolog, men uppvuxen i en familj som inbjudit till ständig analys och reflektion, jag har haft att välja mellan att förstå min sits och agera utifrån mina insikter eller låta mig uppslukas av omständigheter och bli förstörd samt sakna redskapen för att skapa nåt för egen del. JAG vet att man har ett val, och jag bestämde mig mycket tidigt i livet. Även ett barn kan ta beslut för egen del. Det låter ju väldigt dramatiskt och tragiskt, men i retrospektiv så kan jag tycka att det gått mig väl och att jag mår bra, ibland dåligt, ibland känner jag lycka men jag slukas aldrig upp av depression eftersom jag vet hur man hanterar sånt mycket bra vid det här laget. Tillbaka till dig Chiquitita: han pratar och pratar men stannar kanske inte upp och tänker på detta? Det är som du säger, man ska kunna sitta och vara tyst och tänka sina tankar och det är inget fel med det. Man har sin relation och man har sig själv och sig själv måste man få vara utan påhopp eller frågor om varför man är så tyst, varför känner du så mm. Han kan lära sig något av dig och du kan lära dig något av honom, kanske att inte skjuta saker under mattan eller vad du kan finna för positivt. Parterapi kan ju vara nåt kanske? Förresten, hans familjs livsluft är Kaos och Drama; de kommer att kämpa med näbbar och klor för att få fortsätta leva i sin variant av Ghazaremsan så det kan du nog inte lägga dig i. Däremot kan du vara med och forma din och din mans familjebild och då bör inte upprepning av dåliga mönster ingår. Problemet blir nog bara att din man inte förstår det här. Tala klarspråk med honom men anklaga så lite du kan, för då går han bara i försvarsställning och känslotänker i stället för att resonera. Lycka till med din karl! //G

Jag försökte ett tag att vara god nog och passa in, men sen tog stoltheten överhanden och jag sa att de får ogilla mig bäst de vill. Kan de inte vara glada för min/vår skull så har de inte i vårt liv att göra. Jag uttalade också att om de inte kan glädjas så kan de knappast vänta sig inbjudningar till bröllopet heller. Nu verkar de dock åtminstone bestämt sig för att det kanske ändå inte är döden att han valt just mig, så vem vet, de kanske får komma på bröllop då. Men jag tycker inte att man "måste" slicka a****n bara för att de råkar vara hans familj. Han får försvara sitt val av partner inför familjen. Det är inte den "valda" som ska ursäkta sin existens. Vågar han inte göra det kan man ju diskutera vad han egentligen vågar med dig. Jag tycker att man kan förvänta sig att han åtminstone rakryggad säger "detta är mitt val av livspartner" och står för det.

Har inte läst alla inlägg tidigare så ja kanske upprepar lite, men vad ville säga är att: Jag har vid nått tillfälle tagit upp att det blir för intensivt med min sambos föräldrar, till min sambo. Han säger, vilket han har helt rätt i, att han inte tycker att det inte är nått problem med att umgås med hans föräldrar, medans jag tycker att det inte är nått problem att umgås med mina föräldrar. Förstår ni?

Så är det ju, och man får nog acceptera att alltinte är på topp jämt och därför välja att umgås med folk man trivs med, vare sig det är svärföräldrar el inte.

Man är ju trots allt gift med sin respektive, och det är där det i huvudsak ska fungera!!