han slog mig

Med att vara på sin vakt menade jag såklart inte att man ska försöka undvika diskutssioner och bråk utan mer att komma ihåg att det har hänt, så att man, om det händer en gång till, får det bekräftat. Oj, vad svårt jag har att förklara.

Att du inte kunde förstå varför han var arg, tycker jag ger lite varningsflagg.

Jag tycker plainols inlägg har varit jättebra. Det får dig att se det från olika perspektiv och kanske själv kan avgöra allvaret i det hela.

Som du plainol skrev, det är ju skillnad på att skojboxas och på att i rent raseri slå någon.

Något som jag fått uppfattningen om är att människor som misshandlar är väldigt kontrollerande i övrigt.

Jag är uppvuxen med en storebror och han är världens snällaste. Om det är någon som är burdus och temperamentsfull så är det jag.

Hej igen
Det är verkligen så olika honom att reagera så här. Vi har varit tillsammans i fyra och känt varandra hur länge som helst och han är verkligen inte en person som är våldsam.
Jag har alltid tänkt att en man som slår en gång kommer att göra det igen och att det hör till bilden att han är ångerfull och ber om förlåtelse efteråt.
Vi talade ju om det här efteråt och han vet hur jag känner. Jag är absolut inte rädd för honom, men jag känner mig väldigt besviken.
Hans föräldrar kommer och hälsar på oss idag så nu måste jag gå hem från jobbet...
Tack för att ni har svarat så snabbt och hjälpt mig att fundera!
Kram!

Jag håller med browneyed girl helt och hållet!

Själv fick jag en örfil av min sambo en gång, minns inte ens vad det berodde på. Vi hade gäster hemma, och han var inte arg. Tror mest det var ett skämt-slag som blev hårdare än han tänkt. Jag blev dock helt chockad och jätteledsen. Även han blev jätteledsen när han märkte hur jag reagerade, då gick det upp för honom vad som hänt. Efter en lång natt med mycket prat kändes det bättre, och han har aldrig någonsin rört mig på det sättet igen.

Direkt efter hade jag många tankar "vad händer nu", "är han en kvinnomisshandlare", osv, men de gick snabbt över. Herregud, alla kan göra ett misstag.

Det är bara du som vet vad som hände, och känner antagligen i maggropen vad du borde göra.

Jag har personligen upplevt detta på nära håll och ser precis som plainol "röda varningsflaggor". Hade du varit min dotter/vän så hade jag försökt få dig därifrån dels för att visa att du menar allvar - att du inte accepterar det som hände och dels för att kunna tänka efter vad som egentligen hänt. Därefter kan du ta beslut om hur du ska göra.

I mitt fall började det med en knuff som i sig var helt ofarlig och slutade med blåmärken och brutet bröstben. Kan också tillägga att misshandeln började inte förrän efter 1,5 år. Det är lätt att bli kvar och acceptera om man inte meddetsamma markerar att det är oacceptabelt.

Kram Spättan

Jag slog till min man stenhårt på foten en gång med våran sladdlösa telefon för att jag tyckte att han var orättvis mot våran dotter när han låg där på soffan och gapade på henne. Men det var flera årssedan och han fick jätteont. Men bara för det så betyder det inte att jag har gått ännu längre och tagit till stekpannan nästa gång jag blev arg.

Överkänslig; Din man kanske bara hade haft en riktig jobbig dag, eller vaknat med huvudvärk och allt har gått fel sen dess. Något kanske trycker han psykiskt. Som någon annan skrev så tycker jag att ni kan söka proffesionel hjälp en gång. Det kan ju vara gamla grejer som ligger bakom och trycker. Men ändå kände jag att det var ju en kudde han slog med. Han måste ja varit medveten om att en kudde inte gör ont, utan han ville kanske bara markera att det är nåt som är fel. Kanske nån av orsakerna jag skrev ovan.

Hoppas det går bra och att ni får löst det.

Har levt som misshandla kvinna och en kille som misshandlar set egentligen inte att han gjort något fel.

Visst han kan be om ursäkt, men gärna så att det styrs över på att det är ditt eget fel att det blev så här.
Listan som Browneyed Girl skrev ner var riktigt bra.

En kille som misshandlar får du aldrig några riktigt bra svar på varför han gjorde det, han kan känna ånger för någon minut och svära på att han aldrig mer gör det men sällan mer.

Jag tror (och hoppas) att detta bara var en engångs grej. Det finns, tyvärr, ganska många människor ute som det blir totalt frispel i huvudet på när man blir så rasande att man inte kan hantera signallerna i huvudet.

Om ni vill så kan ni vända er till ex en psykolog. Prata igenom vad det var som triggade din sambo att reagera som han gjorde och förebygga att han, OM han nu skulle kunna reagaera så igen.

------------------
Kan ju berätta att när vi skaffade våran hund och han en tuff liten jävel och gav mig knappt någon sömn och jag var tvungen att vara på min vakt varje vaken sekund (gärna sovande sekunder också). Så hamnade jag nästan i ett sånt tillstånd. Jag var så trött i huvudet och kroppen att jag hade lust att slå valpen riktigt hårt tills han slutade. Men jag hejdade mig och strax därpå kom min sambo hem som tog valpen och lät mig få vara ifred. Har fått veta nu att många nyblivna föräldrar hamnar i de där tillstånden. Nu är "valpen" 6 månader och fortfarande tuff av sig men jag har tack och lov! aldrig mer fått den där känslan som jag fick då. Fruktansvärt skrämmande och även fast jag numera vet att det tydligen är väldigt vanligt att man känner så i extremt utmattande/pressande situationer så skäms jag ju fortfarande över att jag ens kunde tänka tanken då!

Lycka till!

överkänslig?

Om du inte är rädd så är ju det jättebra. Bara du kan veta vad som händer i ditt förhållande. Jag hoppas att du inte har tyckt att jag har drivit någon "lämna aset"-kampanj, men jag har sett likande situationer på nära håll och då har det inte gått så bra.

Men naturligtvis är det dina känslor, inte mina, som ska styra! Bara du känner dig trygg. Jag fick först intrycket att du *inte* gjorde det.

Anna-Maja

Tack! Ja, det är nog så att det är lättare för trådstartaren att reda ut sina egna tankar om andras inlägg skiljer sig åt, än om precis alla skriver samma saker.

överkänslig

Håller också med Brown eyed girl!

Jessy
Jag är mamma till en liten 5 månader gammal kille. Jag har haft precis den känslan du beskrev, och de har nog de flesta föräldrar haft. Helt naturligt när man inte får tillräckligt med sömn. Men om man gör verklighet av det - slår eller skakar ungen - då har nåt gått snett i skallen!
Förstår även att många par med småbarn separerar. Det är otroligt slitsamt de första åren.

Precis som Browneyed Girl skriver så är det absolut vanligaste hos en kvinnomisshandlare att det börjar med mer psykiskmisshandel för att tryka ner kvinnan innan den fysiska misshandlen börjar. Jag tror att ett fåtal män bara en vacker dag efter 4 år börjar misshandla sina fruar, det är faktiskt en ganska lång process med nertryckning osv. innan. Och det är ju enbart för att mannen ska "äga" kvinnan och veta att hon inte är psykiskt kapabel till att lämna honom och göra polisanmälan.

Håller med plainol!

Tacker faktiskt att trådstartaren borde packa en väska och hålla sig borta ett tag för att få lite avstånd.Berätta gärna för någon kompis du litar på!Svårt att veta varför han gjorde så här men du borde absolut prata med honom, och att åka iväg ett tag markerar att du menar allvar.Låt dig iaf inte nöjas med några ursäkter.

Trots att jag har blivit misshandlad i ett tidigare förhållande (något som ingen i min omgivning vet) tror jag inte att det är någon fara.

Som det redan skrivits så brukar hustrumisshandlare vara väldigt kontrollerade, svartsjuka osv. Det börjar väldigt sällan utan "förvarning".

Jag kan bara utgå ifrån mig själv och jag kan bli så otroligt arg att jag har svårt att kontrollera mig. Det är en hämsk känsla, men just i det ögonblicket går det nästan inte. Två gånger har jag slagit min sambo hårt (ena gången var visserligen ett misstag, men det gnager ändå på mitt samvete för även om det inte var planerat så gjorde jag illa honom), men andra gången var jag så fruktansvärt förbannad. Båda gångerna var under en väldigt jobbig period och jag var extremt lättretad. Jag kunde till och med provocera honom så att han skulle bli arg på mig bara för att ha en "legitim" anledning att skrika på honom. Det här var när jag åt p-piller, och nu krävs det väldigt mycket för att jag ska bli så här okontrollerbart arg. Senast var när min lillebror blev rånad och misshandlad, men då tog jag inte ut det på någon människa. Jag vände inte heller min ilska mot min sambo som jag brukade göra när jag åt p-piller.

Jag ser mig dock inte som en sambomisshandlare för det.Jag är i vanliga fall både lugn, omtänksam och snäll och nu sitter jag med tårar i ögonen för att jag ångrar mig så otroligt mycket och mår väldigt dåligt för det jag gjorde. Jag är inte heller kontrollerande eller ens det minsta svartsjuk.

Men prata om det! Ni kan behöva prata mer om det än ni redan gjort. Försök att få ett svar på varför han var så arg. Han kanske inte själv vet, men genom att prata om det kanske han kan komma på anledningen. Om du vill packa en väska och sticka är upp till dig, det beror på vad du känner.

Lycka till i alla fall!

Hej TRÅDSTARTAREN!

Jag tror inte att du ska vara rädd för att han kommer att misshandla dig i framtiden. Jag kan naturligtvis inte bedöma detta utifrån dina inlägg, jag känner varken dig eller din man, MEN jag vill bara säga att jag har faktiskt slagit min man några gånger (tom så han fick ont *skäms*) och han har kastat ett gem på mig så det nästan kom i ögat! Jag tror det hör till det mänskliga beteendet att "slåss" lite. Ibland rinner ilskan bara över och det blir svårt att kontrollera sig.

Nu vill jag naturligtvis inte försvara misshandel på något sätt. Men bara säga att det låter ganska "mänskligt" att slå till någon med en kudde. Att ta ut skilsmässa låter lite överdramatiserat.

Mitt råd: PRATA PRATA PRATA med varandra!

Jag vill inte riktigt hålla med om det där med vi alla har slagit till varandra ibland, även fast vi inte menat allvar...

Jag skulle verkligen _aldrig_ kunna göra det! Inte heller accepterat att bli slagen med en kudde. Det är respektslöst!
Har levt ganska nära ett misshandelsförhållande som spårade ur på värsta tänkbara sätt, så var försiktig är mitt råd, och åt bort ett tag!

Tänker på dig!

Jag håller med guldskimmer fullständigt!
Det inlägget hade kunnat vara mitt!

Lev och må och va rädda om varandra!

det kan va en liten kudde idag men va händer nästa gång , om han tror att han kan använda sig av styrka o slag när han vill få dig att förstå nåt i stället för att prata med dig då borde du se redan där att något är fel med han , jag tycker du ska va väldigt försiktig.
jag förstår exakt va du mennar när du säger att du blev ledsen o fundersam just för att han slog dig med kudden för att han va arg det e just det som är viktigt , om han hade gjort det när ni skämta eller nåt hade ju inte du kännt som du gör.

mitt råd till dig är: lite på vad du känner

Nu när det har gått några dagar är man ju onekligen lite nyfiken;
hur har det gått för dig, överkänslig?
Gick det att reda ut eller blev det kris?
*tänker på dig*

Hej allihopa
Vi pratade igenom vad som hände ordentligt på fredag eftermiddag. Han bad 1000 gånger om ursäkt, sa att det aldrig skulle hända igen och att han blev lika skrämd som jag. Han har aldrig varit våldsam varken mot mig eller någon annan förut, men vi kom överens om att om det händer igen måste han söka hjälp.
Tack för att ni alla brydde er om mig och kom med så många goda råd!

Skönt att ni rett ut det.

Det finns så många dåliga förhållanden, är ju onödigt att låta ett bra bli förstört i onödan. :)

Lycka till nu, jag hoppas och tror att han kommer att hålla sig i skinnet.
Kram.

ÖVERKÄNSLIG: Skönt att höra. Det låter vettigt tycker jag.

MONN: väldigt personligt.. Fint att du delade med dig.