Min sambo och jag har en "kris"

Hej

Nåt riktigt bar tips har jag väl inte förutom att prata prata prata. Det är väldigt lätt att det blir så här, man lever genom varandra istället för med varandra. Terapi tycker jag låter jättebra, då får man fram allt och det finns även en utomstående som kan ge sina förklaringar.

Flytta ifrån varann tror jag bara blir som att flytta från problemen. Försök att gå till bottem med problamen och se vad som händer sen.

Hoppas jag inte sätter griller i huvudet på dig, det här är vad jag kommer på på rak arm men jag är verkligen ingen expert på relationer.

Ta hand om dig och hoppas att det löser sig. Kramar

Ojojoj vad vi grälade när vi precis flyttat ihop. Och då bor vi ändå på över 70 kvadrat. Jag tror absolut att det är det som är den utlösande faktorn, sen kan jag förstås inte säga om annat ligger bakom. Försök få tag på något större - kan ni inte hyra något och hyra ut den lilla lägenheten?

Hej
Jag tror inte alls att storleken på lägenheten har något med saken att göra. Jag bor på 30 kvadrat med min kille och vi grälar aldrig.
Jag vet att du kanske inte vill höra det här, men ni kanske har växt ifrån varandra och det är dags att gå vidare. Om ni har varit ett par i 5 år och ni nu är 27-28 så blev ni ihop när ni var 22-23. Jag är inte samma person som när jag var 22, jag vill inte ha samma saker i livet och jag faller inte för samma typ av killar...
Jag håller med om att om ni vill fortsätta tillsammans måste ni prata om det här. Säg som det är till honom. Vill han stanna med dig måste ni reda ut det här NU, annars borde ni gå åt var sitt håll. Om han inte är beredd att ge allt för att lösa era problem (som terapi) borde ni nog inte vara tillsammans. Då förtjänar du någon annan.

Jag var tidigare sambo men jag gjorde slut efter 7 år. Det var jättesvårt, och jag älskade honom fortfarande, men man ska bli glad av att vara med sin sambo, inte ledsen och när de tråkiga stunderna överväger de bra, då är det dags att gå.

/Tessi

Tack för era svar!
Ni är så snälla och gulliga...

Jag tror också att det har lite att göra med att lägenheten är ganska liten, samt att det varit hans lägenhet från början, så att jag har blivit lite av en "inkräktare" (det låter lite väl drastiskt, men ni förstår nog vad jag menar)
Ja, terapi tror jag också kan hjälpa oss, men jag måste nog prata mer med min sambo också om allt och hur vi vill ha det...
Visst har vi nog vuxit ifrån varandra på ett sätt, men samtidigt finns det mycket som håller oss ihop också. Vi känner varandra utan och innan och är lika på många sätt. Ibland ser jag honom dock mer som min bästa vän...

Kram på er och tack för alla tips och synpunkte! Tar gärna emot fler...

Jag tycker inte du behöver se det som ett steg bakåt att bli särbos ett tag. Min man och jag träffades 1996 och blev sambos 1998. Vi var sedan särbos pga jobb under en ganska lång period (juni 2001-juni 2004). I mitten av denna period, ngn gång runt julen 2002 hade vi en riktig kris. Vi kunde ju inte lösa den genom att vara särbos ett tag för det var vi ju redan, men vi tog ett uppehåll på en månad. Ringde varandra någon enstaka gång av "praktiska" skäl och för att höra så att allt var bra. Annars hördes vi inte av eller pratade med varandra. Denna period gav oss båda tid att reflektera över vad som var viktigt i livet och hur vi ville leva våra liv. Efter detta break har vi lärt oss att uppskatta varandra och har verkligen tagit vara på oss. Vi gifte oss nu i juli och allt är bättre än någonsin.
Med detta vill jag ha sagt, att ibland behöver man "komma underfund med sej själv" innan man kan komma underfund med sitt förhållande.
Kram och lycka till!

Mina föräldrar var särbos under två år när jag gick i lågstadiet. De var ganska precis trettio då båda två. Sen flyttade de ihop igen och gifte sig. De är jättelyckliga idag

I bibeln står det: överträffa varandra i ömsesidig kärlek. Värt att tänka på, eller hur? Lycka till!

Hej jag kan nog inte heller ge några riktigt bra råd. Men det är mer påfrestande att bo på en liten yta tillsammans. Man bör nog också räkna med en övergångsperiod då man flyttar ihop iallafall om man inte är nykär. Det tar ett tag att vänja sig att bo med någon annan och finna rutiner och lösningar tillsammans. Dessa två saker tror jag ligger i din sambos uttryck att han känner sig kvävd.

Känns också som att det är din sambo som tivlar mer på er relation än vad du gör. Eftersom du är hans första riktiga flickvän och ni har en lite jobbig period just nu så kanske han känner att han skulle vilja/velat ha mer erfarenhet vad gäller flickvänner som han passar ihop med. Eftersom ni är 27-28 så är det viktigt att bestämma sig för att gå isär eller gå vidare. Det verkar som din pojkvän inte riktigt vet vad han vill detta gör det naturligtvis jättejobbigt för er båda och dessutom blir det också svårt att lösa övriga småproblem om han tivlar på er relation och framtid. Hoppas det löser sig.

De enda råden jag kan ge är att man ska vara öppna mot varandra.

Visa uppskattning, ta på varandra när ni går förbi och ge komplimanger. Man brukar glömma sånt och ta varandra för givet när man varit ihop ett tag.

Gå aldrig och lägg er osams.