Giftermål eller inte?

Intressant och knepig men mycket viktig fråga - Hur vet man när man vill? Jag tror att man kommer fram till det när man resonerar med sig själv. När det känns som ett självklart val för dig, då tror jag du är redo och då vill du också. Det här resonemanget med sig själv kan ta lång tid, oftast flera år.

Mitt bästa råd: Satsa på att utvekla kärleken med din partner. Gör inte bröllopet till ett mål för er relation, för när du uppnått bröllopet så har du inget kvar. Och om du satsar på att utveckla kärleken och relationen, då skulle det förvåna mig om ni båda inte också finner äktenskapet självklart. Lycka till!

Tack Pollly.

Jag är inte osäker på mitt val av man. Jag vet att jag har hittat den man jag vill leva med i resten av mitt liv. Det är giftermålet jag är tveksam till. Dessutom är det mycket runt själva vigselcermonin som avskräcker mig. Jag tycker att det är alldeles för privat att lova någon evig trohet för att jag ska vilja göra det inför "publik" om du förstår vad jag menar. Men ibland känner jag att mycket skulle vara enklare om man var gift. Vårt förhållande skulle bli ännu mer officiellt.

Finns det någon mer än jag som känner så här?

Jag vet inte vad får man göra, men jag tror att det är alltid bättre att ångra sig för vad man har gjort än att ångra sig för vad man har inte gjort!
Och jag också kan inte förstå, om människor är sambo vad skulle förändras under giftemål? Men kanske är jag fel...

Känner du dig "tvingad" att du måste gifta dig för att det "hör till"? Man måste inte gifta sig, i dagens samhälle är det helt okej att "bara" leva som sambos!

Jag tror att det kan vara ganska vettigt att man funderar igenom ordentligt vad man vill, och varför man vill gifta sig innan man gör det. Man behöver inte göra som de flesta andra med vit klänning, många gäster och lova evig trohet. Vi gifte oss utan gäster. Vi stack iväg utomlands och gifte oss borgerligt. Det passade oss bäst. Jag har heller aldrig drömt i hela mitt liv om min framtida bröllop och ville inte ha en vit klänning... Jag hade heller aldrig kunnat gifta mig i kyrkan eftersom det hade känts fel att lova ngt inför en gud som jag inte tror på. (Obs detta är i n t e kritik riktad till alla er andra som väljer att gifta er kyrkligt). Jag tycker att det är bra att du grubblar, för då kommer du så småningom komma fram till hur du vill göra. Som ngn sa tidigare så är det ju upp till var och en, och att leva som sambo är ju lika fint det! Huvudsaken är ju att man älskar varandra.

Tack Cassiopeja och Pixie!

Ni förstår precis vad jag menar. Vit klänning, blommor, inbjudningar och gäster för att inte tala om färgtema och procession till in- och utgångsmusik! Det står mig upp i halsen! Varför har folk så dålig fantasi varför kan ingen hitta på något eget?
Allas förväntningar allas besvikelser när det inte blir som DE tänkt. Att vara "a blushing bride" när det är allt annat än ens egen vilja.

Jag vill bli förenad med min man men jag vill inte gifta mig, jag vill inte ha bröllopet!

Men vilka värderingar du har Lillemor! Tror du verkligen att det är dålig fantasi som får brudar att planera färgteman och in- och uttåg i evigheter? Att döma av BT:s brudar tror jag du är helt FEL ute. Du behöver inte välja allt detta. Det går bra att smita in ensam 5 minuter i stadshuset om man vill ha en mer privat stund.

Ja, jag tror att du är avundsjuk på brudpar som har bestämt sig och som kör stenhårt på sin linje utan tveksamheter. För du själv kan inte bestämma dig för vad du vill. Varför är det så?

Ja jag undrar Devoted, varför det är så svårt. Jag har egentligen aldrig velat. Jag har haft mycket svåra aversioner mot allt vad bröllop heter i hela mitt liv, det finns dock ett tryck utifrån, från föräldrar, svärföräldrar, sägerskor och från mannen.

Det jag menade med dålig fantasi var mest det här med vit klänning faktiskt. Det har ju så att säga varit "högsta mode" i ungefär hundra år! När ska det ändras?

Jag undrar om det finns någon som känt eller känner likadant?

Tja före det hade man samma "finkläder" ca 300 år i sträck (bland allmogen då)

I dag är det väl verkligen inget måste att gifta sig alls. Om man vill gifta sig finns det ju tusen olika sätt att göra det på, och man kan ha klänning/bikini/byxdräkt/kroppsmålning i regnbågens alla färger.

Om du vet att du vill gifta dig och din sambo är med på noterna; diskutera er fram till ERT vinnande koncept och strunta i vad andra tycker och tänker. De tycker och tänker så mycket ändå...

lycka till!

Jag tror att ni missförstår mig lite. Det är inte jag som vill gifta mig, tvärtom det är jag som inte vill gifta mig. Hur ska jag veta att jag inte faller för trycket utan gör det JAG vill?

Jamen gift dig inte då! :)

Vi är alla produkter av vår tid och vårt samhälle, vare sig vi vill eller inte. Om ingen gifte sig, skulle du vara säkrare på att du ville gifta dig då bara för att det inte var norm? Måste man hitta på egna förhållandenormer för att de ska vara som man vill? All heder åt att du tänker igenom att det du gör är för att _du_ vill och inte för att det 'ska vara' så, men driv det inte för långt. Det är helt OK att göra saker som andra gör också. Och som har påpekats så gör ni ju själva bröllopet hur ni vill och det är många här med som inte gifter sig traditionellt.

Jag vill inte heller gifta mig, men det är tyvärr nödvändigt för att bli makar. Dock tycker jag inte att alla andra är fantasilösa bara för att jag gifter mig i färg och utanför kyrkans ramar. Lustigt att du nämner klänningens färg egentligen. Om det är något som 'alla' har så är det väl ringar. Snacka om fantasilöst i så fall. ;) (Det är ju bara i kyrkan under ceremonin som en ring behövs. )

Jag har varit precis som du, Lillemor.

Jag har heller aldrig gått och drömt om mitt framtida bröllop. Snarare har jag nästan kännt aversion mot hela grejen. Och jag har förvånat skakat på huvudet åt alla kringarrangemang som folk håller på och arrangerar runt sina vigslar och fester.

Men så hände något. En känsla växte sakta fram mellan oss och så en vacker dag så bestämde vi oss för att vi skulle gifta oss.

Vi har varit tillsammans väldigt länge och det var nog ingen som trodde att vi skulle göra detta. Många har blivit förvånade, för vi är inte direkt kända för att göra "som alla andra".

Men nu är vi mitt uppe i förberedelserna. Inget märkvärdigt, men det är en massa saker som ska ordnas upptäcker man. Och det är faktiskt ganska roligt.

Vi gör det här på vårt sätt och det känns bra. Konstigt nog känns det faktiskt väldigt bra.

Jag tror att du kommer att veta om och när du verkligen vill gå så långt som till giftermål. Var inte orolig.

Lillemor:

"Jag är inte osäker på mitt val av man. Jag vet att jag har hittat den man jag vill leva med i resten av mitt liv".

I all väsentlig mening är du väl redan gift - att göra det hela till en offentlig storhet är väl en baggis jämfört med att komma fram till detta du skriver?

"Jag tycker att det är alldeles för privat att lova någon evig trohet för att jag ska vilja göra det inför "publik" om du förstår vad jag menar"

Du har ju gått ut på nätet och sagt att du hittat den man du vill dela livet med... Inte så privat, kanske.

"Men ibland känner jag att mycket skulle vara enklare om man var gift. Vårt förhållande skulle bli ännu mer officiellt".

ja, där ser du...Officiellt är det väl redan. De flesta du känner och bryr dig om (=de som skulle komma på vigseln) vet väl redan hur du känner, och att Gud gör det behöver väl knappast nämnas?

Man behöver ju inte ha stora sagobröllop - har själv vigt ett antal par i mycket enkla och diskreta ceremonier med ett fåtal utvalda gäster...

Att gifta sig är ingen nödvändighet. Jag har aldrig funderat på giftermål och jag har aldrig haft några princessbröllopsdrömmar. Jag skulle inte ta på mig en brudklänning för pengar. Men jag har varit tillsammans med min sambo nu i snart sex år. Förra året dog en bekant till oss väldigt snabbt i cancer och då började vi fundera på att man kanske skall fixa till så att det inte blir några problem för den andre om man skulle gå bort. Testamente är ett sätt. Giftermål är ett annat. Dessutom så känner vi väl att vi tror att det här kommer att hålla ett antal år till. Så vi har väl börjat fundera på giftermål så smått. Dels för praktiska saker och dels för att det ändå börjar kännas rätt för oss.
Har man tvivel om äktenskapet så är det väl inget att fundera på överhuvudtaget! Undrar varför du gör det? Sitter du här och läser för mycket eller? Visserligen har det blivit inne att gifta sig just nu och att ha stora bröllop, men det är fortfarande många som väljer att inte gifta sig eller att gifta sig "smått".

Vi kommer att gifta oss "smått". Troligen reser vi bort och gör det. En borgerlig vigsel tar en halv till en och en halv minut om man vill det.

Och en kort kyrklig vigsel tar ungefär tolv minuter...

Alltså: äktenskap ingås EGENTLIGEN inte i vigselceremonin - det är bara den offentliga manifestationen av äktenskapets ingående. Äktenskap ingås i HUVUDET mellan man och kvinna och FYSISKT genom att man lever ihop - i mer än en bemärkelse.

Läser man i Bibeln märker man att äktenskap ingås genom att folk knallar in i varandras tält... I praktiken är det ju fortfarande så. Om ett par bygger upp ett liv ihop - i synnerhet om de skaffar barn - är äktenskapet faktiskt redan en realitet, men det har inte fått offentligt erkännande.

Både borgerlig och kyrklig vigsel innebär i Sverige ett offentligt erännande i juridisk/samhällelig mening.

Kyrklig vigsel innebär också att äktenskapet får en sakramental prägel, eftersom man medvetet lovar trohet inför Gud (och således önskar att det egna äktenskapet ska återspegla den kärlek med vilken Kristus älskar sin Kyrka) och en särskild välsignelse nedkallas över brudparet. Om man inte tror på Gud eller att Kyrkan är något mer än en rent mänsklig organisaton, förstår jag att man tvekar inför en kyrklig vigsel... men tveka inför en borgerlig?!? OK, det är bökigare att bryta ett äktenskap än att bara knalla iväg - men om man bestämt sig för att "nu är det vi -för alltid", och om man har barn och allt... Varför är det SÅ stort?!? Är inte själva ceremonin att "gifta sig" rätt bagatellartat i sammanhanget?

Nyfiken på hur alla tänker, eftersom det ingår i mitt yrke och kall att viga folk.

Det är väl bättre att vänta tills det känns helt rätt. Att gifta sig behöver ju inte alls innebära vit klänning, färgtema osv. Om du känner att du vill ha en fest så kan du ju välja annan typ av klädsel och skippa allt vad färgtema heter. Man kan ju ha en anspråkslös grillfest hemma i trädgården eller liknande. Om du inte alls vill ha andra gäster med så kan ni ju ha en privat vigsel i kyrka eller borgerligt (antingen bara ni eller de närmsta).

För att kunna bestämma sig för huruvida man vill gifta sig eller inte tror jag att man skall tänka på äktenskapets innebörd och inte på själva festen. Om giftermålet inte har någon som helst betydlelse för dig så är det ju inte någon mening med det. Om du är säker på att din karl är den du vill leva med resten av ditt liv så förstår jag inte hur du skulle kunna ångra att du gifter dig med honom??
Jag tycker man skulle fundera igenom det mycket noga innan man tar några beslut för vare sig det ena eller det andra. Och vad tycker din sambo om detta?

Jag är lite förvånad över att så många har engagerat sig och svarat. Tack! Det hjälper oerhört mycket att skriva av sig. Tankarna ordnar upp sig och man förstår vad man vill och inte vill. Jag är nu mer säker på att jag inte vill gifta mig utan att jag är utsatt för någon sorts grupptryck eller manipulation av min "man".
Jag har ju som jag skrev tidigare aldrig velat gifta mig. Problemet är att min "man" vill att vi ska gifta oss, och han vill inte nöja sig med en borgerlig vigsel vilket jag har föreslagit.

Jonatan Mattson: Du säger att jag gått ut på nätet och förklarat min kärlek, och att det inte är så privat. Där kan jag inte hålla med. Jag skriver under en anonym signatur och ingen vet min riktiga identitet.
En annan sak som jag kan tillägga är att vi inte har barn och är ganska unga. Vi har enligt mig hela livet på oss. Om vi vill gifta oss kan vi göra det senare när det blir aktuellt med barn t.ex.

Tack än en gång för ert engagemang!