Har vi en framtid eller inte?

varför skulle barnet behöva pendla? Om du redan nu tänker dig att det är möjligt att ni kommer att skiljas/separera så tycker jag verkligen inte att det är ngt att satsa på (och definitivt inte att skaffa barn tillsammans - det är respektlöst mot barnet).
Men det kanske inte var så du tänkte..?

Jo det var nog så jag tänkte. Just nu är jag lyckligare här än hemma, jag trivs inte i staden jag kommer ifrån. Men när jag tänker på en framtid så långt från min familj och mina vänner så är jag rädd för att jag kommer att längta hem till dom om några år. Men hur ska jag veta hur jag kommer att känna om några år?

Fler som kan ge råd?

oj, såg att du har skrivit två inlägg och att jag har svarat i båda (men tror att svaret var ungefär likadant ).

Självklart kan du inte veta vad du känner om några år - det kan ingen (oavett om man flyttar långt "hemifrån" eller inte).
Men om du redan nu tänker på skilsmässa så är det kanske smartast att prova flytta och bo så några år innan ni skaffar barn tillsammans.

Jag flyttade visserligen inte för kärleken men stannade för kärleken (det var meningen att jag skulle flytta hem igen efter ett års studier)..

Jag har inga funderingar som du då det gäller barn. Jag är själv uppvuxen med mina farföräldrar 55 mil bort. Vi har träffats varannan jul och varje sommar i några veckor (nu blir det oftare eftersom jag flyttat till deras hemstad).

Jag flyttade för exakt 6 år sedan (i går), då var jag 20 och flyttade ifrån alla vänner, dessa har jag fortfarande kontakt med. Dessutom har jag fått nya vänner. Mitt tips är att inte sitta hemma, gå kurser, bjud hem jobbarkompisar mm.

Men ärligt talat så kännde jag ungifär som du efter 2 år, första året var galet.. Jag var singel och var ute jämt, sen träffade jag min sambo efter 9 månader och vi flyttade ihop efter några veckors förhållande och efter 1,5 år kändes det verkligen som jag ville ta min älskade och åka hem igen. Men jag stannade och nu trivs jag bättre och bättre..

Jag flyttade iofs inte for karlekens skull men hittade den i Sydney av alla stallen. Han ar dessutom nyazeelandare bara for att komplicera saken ytterligare. Sa var vi an bor i framtiden kommer vi aldrig att ha badas familjer i narheten. Det kanns trist ibland, men samtidigt ser jag sa har:

Han och jag *ar* en familj, och nar vi far barn sa kommer de att ha oss tva plus vanner och bekanta, aven om de inte har mor-och-farforaldrar i narheten. Vi forsoker traffa vara foraldrar en gang om aret och det ar ju lattare om ni bor i Sverige - aven om det ar 100 mils avstand sa gar det ju att ta taget tex (forsoker inte forringa dina problem eller saga att det ar mer synd om mig, hoppas jag du forstar! :) )

Vem vet vad som hander i framtiden? Du forutsatter mycket i ditt inlagg, dels att ni kommer att fa barn, dels att det kan ta slut och - da - kommer barnet - kanske - att fa pendla - om - du bestammer dig for att flytta hem. Det ar manga "om" i det scenariot. Lite som att du "malar f*n pa vaggen". Okej, visst ar det bra att fundera igenom vad som kan handa men i slutandan kan du inte veta vad som hander om 5-10 ar.

Du kanske far ett jobb i Stockholm och ni flyttar dit? Du kanske traffar nagon annan i hans stad och skaffar familj med denne istallet? Ni kanske flyttar hem till din stad? Ni kanske hamnar utomlands? Dina foraldrar kanske flyttar till hans stad?

Poangen ar: du kan aldrig veta och kontrollera framtiden, sa det basta du kan gora ar att leva ditt liv *just nu* efter de forutsattningar som galler *just nu*. Ni alskar varandra - bra! Ni kanske bor ta diskussionen om barn nagon gang i framtiden (som alla andra par), men om han inte ar redo sa ar det bara att inse att han inte ar redo.

Vanner gar att skaffa nya (aven om det tar tid, absolut) och du kan anda halla kontakten med dina gamla vanner och halsa pa dem da och da. Jag har fortfarande manga vanner i Sverige som jag ringer regelbundet och traffar nastan varje ar, sa det kanns anda som att vi ar ganska nara.

Jämfört med Leones avstånd från sina nära och kära så är mina 100 mil inte mycket att komma med. Att jag målar f*n på väggen har andra också sagt till mig men då har det gällt andra saker. Jag är en grubblare och kanske detta är nåt jag inte borde grubbla på så mycket? Men är det kanske ändå något som jag borde fundera över i och med att jag tänkt på detta. En person sa att man borde veta vad man vill när man har varit tillsammans i 2 år, om man vill satsa ihop te x köpa hus. Är det så?

Nej, det behöver man inte veta. Däremot kan man kanske börja undra om relationen är tillräckligt stark. Observera att jag inte säger att det ÄR så, utan det är hur jag tänker kring det (utifrån mig själv). Och detta beror ju självklart på vilken ålder man har, och om man är i en svacka och en massa andra faktorer....
Men att ständigt tänka i banor som att vi kanske kommer att separera/skilja oss är ju inte sunt för ngn part.
Om det är så att du har problem kring att du grubblar för mkt rent allmänt så kan det ju vara därför som du grubblar även över detta (trots att du egentligen vet att du älkskar honom) - lite tvångsmässigt alltså. Men är det så att du bara grubblar över det här (och inte andra saker) så kan man ju börja fundera på om du verkligen är helt säker på att du älskar honom.

Det här blev nog rörigt, hoppas att du förstår lite hur jag menar i alla fall

Just nu är det här jag vill bo, visst saknar jag familj och vänner men jag klarar mig. Men när jag tänker på barn så blir jag bara rädd för då blir avståndet så defenitivt. Just nu kan jag ju flytta hem om jag vill, men det kan jag ju inte om vi skaffar barn. Och barn är nåt som jag gärna vill ha, inte nu direkt men om nåt år.

(Ni kan även se mina andra inlägg i bröllopsforumet i "Relationer")

Ni kanske kan flytta tillsammans till din hemstad, om och nar ni far barn? Vad sager han om det?