Av och om ”killen som bara vill ha s*x” ? (långt)
killen som bara vill ha s*x
Som av en händelse kom jag idag på att jag kanske passar ganska bra in på killen i rubriken ovan. Innan jag fortsätter vill jag bara göra klart att detta inte är någon direkt fråga. Inte heller något påstående eller debattinlägg. Det är egentligen bara jag som inte kan sova och behöver skriva av mej lite.
Att texten hamnar i detta forum för tjejer (?!) är för att jag tror de (ni), om några, skulle vara intresserade av mina reflektioner.
Nåja, läget är detta: Jag och min sambo har hållit ihop i snart 9 år. För det mesta ser både vi och andra oss som ?det perfekta paret?. Vi bråkar aldrig, inte mer än 2 minuter åt gången i alla fall. Vi gör mycket tillsammans, men har även egna intressen (vilket lär vara bra...)) Vi kommer att gifta oss i oktober i år, vilket jag inte har några alls betänkligheter mot, trots beskrivningen som följer.
Kärleken från min sida sett ser ut så här: Jag har varit kär i henne från första stund. Sedan vi blev ett par har känslan växt sej starkare från dag till dag. Jag kan idag med säkerhet säga att jag aldrig varit så kär som nu! Visst låter det underbart!? Hur stämmer då detta med ?killen som bara vill ha sex?? Ja, som ni inser är det inte riktigt på det viset. Problemet är snarare att det i mångt och mycket kan verka så.
Bakgrund: Hon kommer från en varm och känslomässigt väldigt öppen familj. Man pratar om allt (nästan), skrattar och gråter, bråkar och älskar (?) om vart annat. Detta medan jag, å andra sidan, har vuxit upp i en betydligt mer reserverad tillvaro. Omtyckt blir man om man gör något bra, inte för den man är. Kärleken är på sin höjd uppmuntrande ord eller handlingar som visar på uppskattning. Den fysiska kontakten i vardagen finns inte (iaf. inte utanför sängkammaren). Detta inser jag kan se riktigt tragiskt ut för vissa, men faktum är att lever man som barn mitt i det vet man inget annat och kan därför vara helt trygg och lycklig i tillvaron.
Just denna bakgrund valde jag att plocka ut på grund av att jag tror den har en hel del att göra med vårt problem ? nämligen vardagsromantiken! Inte det att jag är oromantisk eller känslokall. Bara det att inte alltid (eller nästan aldrig) omgivningen får ta del av mina känslor. Komplimanger, små presenter, fixa god mat (nästan varje dag), ordna och grejja... Inga problem! Men att när hon kommer hem från jobbet ge en kram, eller en puss på kinden, det blir bara inte av. Jag går ofta och tänker på det under dagarna, hur mysigt det skulle vara att bara håll aom henne, men när hon väl står där kommer jag helt av mej. Jag tror jag har någon sorts rädsla att inte få den reaktion jag förväntar mej och hoppas på, och därför bli besviken. Ofta uteblir sådana handlingar just därför. Ganska irrationellt kan tyckas om jag ser på mej själv i samma situation. Kan inte påminna mej att jag nånsin av alla de mååånga gånger hon kramat om mej och gett mej en puss , känt obehag eller velat stöta bort henne.
Hu är det med s*xlivet då? Jo, det är en helt annan femma... När jag blir på det humöret släpper alla hämningar (nästan) och jag kan ge henne allt hon vill ha. Det är som att slå på en strömbrytare och det fungerar kanon! Här ser jag också hur knasigt det måste verka för en utomstående, eller till och med för min bättre hälft. Jag framstår faktiskt som ?killen som bara vill ha s*x?. Hur hon, som är så kärleksfull och kramgo, kan stå ut förstår jag faktiskt inte. Det måste vara ett av kärlekens sanna mysterier.
Så knasigt kan det vara i ett huvud som för övrigt är ganska skärpt om jag får säga det själv. Tänk er kära läsare, att man kan vara medveten om problemet och sitta och trycker ut det på internet mitt i natten, men ändå oförmögen att göra något åt det.
Det var allt för i kväll. Snart ska jag sova, så jag kan gå ut i världen i morgon och vara duktig, så jag blir riktigt omtyckt... BLÄÄÄ