Mindre än ett år efter bröllopet och jag funderar på att lämna honom... (mycket långt!!)
Jag vill berätta om min situation och ber att ni tar det för vad det är, att ni inte dömer mig utan kanske kan råda mig om inte annat.
För knappt ett år sedan gifte jag mig med min pojkvän/sambo sedan nu snart 8 år. Vårt förhållande har verkligen gått upp och ner men på något sätt hade jag ändå alltid tänkt mig framtiden med honom eftersom vi ju hade bestämt oss för det. Det har inte alltid varit bra mellan oss och det som jag har saknat framför allt har varit KÄRLEK.
Den kärlek vi har är mer byggd på vänskap än på något annat. Passionen har nästan aldrig funnits där, sexlivet har mer eller mindre försvunnit och fysisk beröring och visad uppskattning blir alltmer sällsynt. Många gånger har jag fått BE honom att komma och lägga sig med mig en stund innan jag somnar, bara för att alls få lite närhet, få något bevis för att han ändå älskar mig, och har fått till svar "jag ska bara läsa klart tidningen/se klart på TV-programmet/spela klart datorspelet" eller vad det nu kan vara, kort sagt det har nästan alltid kommit andra saker före mig för honom. Jag kommer hem från jobbet, han ser på TV och tittar inte ens upp för att säga hej, jag får "tvinga" mig till en kram, inte en gång utan ofta, ofta.
Jag har både tänkt och även sagt till honom gång på gång att det inte känns bra, att vi har problem och att jag vill att vi ska lösa dem tillsammans. Han håller oftast med men det leder aldrig till någon förändring. Jag har föreslagit familjerådgivning men han har sagt nej och innerst inne har jag ändå tänkt och hoppats att det ska bli bättre en dag.
För ett drygt år sedan lärde jag känna en ny manlig kollega. Något hände, jag fick redan då så starka känslor för honom att det ledde till en jättekris då jag funderade på att ställa in bröllopet och lämna min man, men ändå inte gjorde det. Så blev det bättre, vi gifte oss och jag gick vidare, men känslorna för kollegan försvann aldrig helt. Nu har allting kommit upp till ytan igen, mycket starkare än förut, och jag har även fått veta att denne kollega haft samma känslor för mig hela tiden och nu överväger att lämna sin flickvän för mig.
Jag har ju även tidigare tänkt att jag "borde" lämna min man p g a att de problem vi har inte verkar vara möjliga att lösa men har aldrig vågat ta steget. Nu står denne andre man här och vill vara med mig och jag är villrådig. Har pratat med min man om att på allvar separera och då först har han insett att jag menat allvar hela tiden, att jag inte mår bra med situationen. Han lovar - igen - att försöka ändra sig, kommer hem med blommor och dåligt samvete, men på något sätt är det redan för sent, känslomässigt har jag redan gått därifrån. Vet nu inte om jag ska ge mitt äktenskap ännu en chans eller om jag ska ge upp till slut, inse att det inte kommer att bli bättre och satsa på ett nytt liv, kanske ensam (vilket känns skrämmande samtidigt) eller kanske med den andre mannen.
Hoppas att någon har orkat läsa hela vägen trots att det blev väldigt långt. Jag lever i ett känslomässigt kaos just nu och vet inte vad jag ska göra åt det. Finns det någon som kan ge mig ett råd??
Men det gjorde de. Ett halvår senare separerade de, sen kom skilsmässan och nu bor tjejen i skåne med killen som "stal" hennes hjärta.