Manlig stolthet- hur hantera?

försök att få honom att förstå att allt inte handlar om pengar utan om hur man trivs i livet med arb umgänge mm & om jag förstår rätt så trivs han med det nya arbetet & visst du kanske tjänar mer men du trivs ju med ditt arbete & ni lever ju ihop under samma förhållanden.

Som representant av både den maliga sidan och nån som tjänar mindere än min sambo vill jag säga detta. Så länge du inte upplever att han snyltar på dig är detta inget problem. Det som kan vara svårt att att få honom att inse detta. Personligen tycker jag det är jättetrevligt att bli bjuden på restaurant lite då och då, men är lite orolig att hon tycker att jag leachar lite. Det är en lite lurig balansgång men vem har påstått att vi killar är helt lätta att förstå ;)

Oj, vad svårt.

Men jag tycker så här:

han visste (väl) när ni träffades att du tänkte " göra karriär" - man utbildar sig väl inte för en massa pengar om man sen inte tänker använda sin utbildning? Han har med andra ord valt att leva med dig, och du med honom. Han måste stå för sitt val - precis som du. Om han har problem med detta - fråga honom vad alternativet är. 1. Ska du sluta jobba eller ta ett låglönejobb för att han ska få känna sig manlig? Det innebär (antar jag) att hela er livssituation kommer att ändras eftersom det är din lön som försörjer er nu. Dessutom är det väl inget alternativ för dig, som satsat så mycket på något du vill.
2. Ska han utbilda sig för att få ett mer välbetalt jobb? Ja, då får han nog lägga ner en massa tid och pengar på en utbildning som han kanske inte ens vill ha, bara för att tjäna pengar. Det låter inte heller så lyckat.

Alltså, han måste gilla läget och ta itu med sin sårade stolthet. Det är inte okej att han låter det gå ut över dig, t ex genom att komma med kommentarer eller spela sårad när du säger att hans lön inte spelar någon roll. Tala ut om detta! Säg att du förstår att han tycker det är jobbigt, men inte pga att det är som det är, utan pga alla förväntningar som finns på män, att de ska stå för huvudinkomsten osv för att vara "riktiga" män.

Det här är i grunden hans problem, men det är klart att det påverkar dig om han låter det gå ut över dig. Men det är _hans_ känslor, han måste jobba på att förändra dem om han inte vill förstöra för er.

Det blir ju inte rättvist om du måste "tona ner" dig själv och din karriär för att han ska känna sig "manlig". En man skulle aldrig förväntas göra detsamma om situationen var den omvända.

Hoppas det löser sig!

Jag tjänar mer än min man, inte så mycket mer just nu, men ett tag var det nästan dubbelt så mycket och det var liksom aldrig nåt vi funderade över eller pratade om. Det bara var så liksom. Är det du eller han som gör det till en stor sak mellan er? Varför måste du ens påpeka att det inte gör nåt att han tjänar mindre?

Sen vore det ju lite intressant att höra vad hans förslag på lösning av "problemet" är. Att du slutar jobba, eller skaffar ett jobb med ännu lägre lön än hans? Isåfall kan du ju öppna ett speciellt konto där du varje månad sätter in alla pengar du tjänar mer än honom, och lite till kanske så att han "tjänar" mer än du, och se sen hur länge han tycker att det är viktigare med "manligheten" än att leva som ni har gjort hittills?

Sen skadar det väl inte att berätta för honom att du är sårad över att han inte kan känna stlthet över dig för vad du har uppnått, på samma sätt som du är stolt över honom för att han följer sin dröm...

Ebb@:s inlägg är lysande, jag har inget att tillägga.

Jo, att jag sympatiserar med dig och hoppas att ni löser det. Du har gjort allt rätt och ändå får du sk*t.

Det är lite lustigt, för min sambo är precis tvärtom. Jag satsar på en lång utbildning och om jag får de jobb jag blir utbildad till så kommer jag få en hyfsat hög lön. Min sambo å andra sidan har iofs pluggat ett tag, men kommer nog att jobba inom industrin, med hyfsad lön.

Vad vill jag då säga? Jo, han "räknar" (på skämt såklart) med att jag ska kunna tjäna så bra att han kan satsa mer på att vara hemma med barnen och sköta hemmet etc. Han vet att jag har bättre förutsättningar för att få ett välbetalt yrke, och har inga problem med det överhuvudtaget. DET är manligt.

Att som din man tycka att det är pinsamt, det är bara larvigt. Vänd på det hela, fråga honom hur han skulle känna om han tjänade pengarna, och du tyckte att det var så otroligt pinsamt. Antagligen kommer han tycka att det är lite larvigt, och då är han ju överbevisad.

Ursäkta att det blev så långt, men om det är något jag har svårt för så är det den s.k. manliga stoltheten

Tack for bra inlagg overlag. Ebb@ har verkligen slagit huvudet pa spiken!

Sibella: Det ar han som har gjort det har till en grej. Han som nar vi bodde i hans hemland raknade ut sa att vi bada skulle ha samma summa lon over efter att alla rakningar var betalda osv, fastan jag redan da tjanade dubbelt sa mkt. Han har problem med detta, uppenbarligen fortfarande. Jag har inget problem med det. Tills nu vill saga, nar jag far skit for att jag forsorjer oss. Nar han tjatar om detta sa har jag sagt att det for min del inte spelar nagon roll vem som tjanar mest bara vi ar lyckliga. Min lon ar bara en sidoeffekt av min gladje over att fa gora mitt dromjobb, faktiskt.

Ska fraga honom Ebb@s fragor (alskar uttrycket gilla laget forresten! ) och se vad han tycker att losningen ar eller borde vara.

Jag vet att det ar hans problem, men det paverkar ju oss och for mig kanns det sa frammande att det ska vara sa har, darav mitt nodrop har pa BT. Jag tycker faktiskt ar det ar manligt att vaga saga att jag ar stolt over att min fru har lyckats med nagonting och jag ar glad att vi kan bada folja vara drommar. Men han verkar inte dela den uppfattningen...Kanske ar det for mkt macho-man dar vi bor som paverkar honom- for normalt sett ar han inte sa fixerad- trodde jag i alla fall....

Tacksam for fler tips och rad!
Catty

Catty:
Jag tror att ni löser det här - du verkar vara vettig och klok efter vad jag har läst av dig tidigare. Men det är klart, man löser det kanske inte på en kaffekvart direkt.
Skriv och berätta hur det går!

Catty:

hoppas att det ordnar sig för Er - och det tror jag säkert att det gör!!

Det är ju självklart ibland lite svårt att vara den som tjänar mindre (i vårt fall är det jag - och det tyckte jag var jätte jobbigt till en början, men har självklart vant mig och gillar läget ).
Självklart är det hans attityd som är felaktig - inte din!

Han känner säkert att han borde dra in mer pengar till hushållet för att vara en "riktig man". Traditionellt är ju mannens viktigaste uppgift att försörja sin familj. Men att ta ut det på dig är orättvist och elakt. Det kanske är något annat som ligger bakom också. Att han inte känner sig riktigt nöjd med vad han gjort med sitt liv osv och är avundsjuk på dig.

Jag vet att det kan kännas jobbigt att vara den som tjänar mindre (jag studerar och min sambo jobbar). Han betalar mer och då kan det kännas som om jag inte kan försörja mig själv, det känns inte riktigt vuxet. Men å andra sidan har vi ju fler grejer och räkningar än jag skulle haft om jag var själv. Jag kan ju inte begära av honom att strunta i att skaffa det han har råd till och vill ha bara för att jag inte har råd. Och då får jag helt enkelt acceptera att han betalar mer. Men det känns lite jobbigt ändå.. Jag känner också att jag inte kan göra av med pengar hur som helst, även om det är våra pengar, eftersom jag inte tjänat in dem. Eftersom jag också kommer börja jobba och tjäna pengar ganska snart kan jag ändå se slutet på det, men det kan ju inte din man.

Min slutsats blir den att problemet kanske egentligen inte är att du tjänar mer än honom utan att han tycker att han tjänar för lite.

Att hans mamma tycker det är fel att du tjänar mer tycker jag är helt förkastligt. Hon borde väl vara glad att du ger honom en bättre livsstil än han har råd till själv..?

Tack for ert stod!
Visst ar jag extremt val medveten om att det ar svart att tjana mindre an sin partner. Samtidigt sa ar det ju en realitet som har varit sa sedan vi traffades. Jag hade redan en karriar och tjanade mer, vilket han visste om redan fran borjan, men det storde honom aldrig da, sade han...Han har namligen alltid poangterat att han valde bort en akademiska utbildning for att det inte var nagot for honom (han pluggade 3 ar men tog fa poang av olika anledningar)och att han tyckte det var viktigare med ett lyckligt liv. Vad som ar nagot motsagelsefullt i detta ar att han samtidigt tycker att statusprylar och pengar ar ganska viktigt, typ vilken bil, TV osv man har. Jag blir inte riktigt klok pa det hela...

Sitter och funderar pa att skriva ett brev till honom om detta, eftersom han blir sa arg nar jag forsoker prata om det. Kanske kan det vara en ide- vad tror ni?

lij:
Ska fortydliga: hans mamma ar traditionell och tycker att mannen ska tjana pengarna typ. Samtidigt tror jag att hennes radsla bottnar i att min man (hennes son) en dag ska typ 'vakna upp' (hennes ord) och kanna att han inte gjort nagot med sitt liv for att jag var den med karriaren.
Visst forstar jag att hon har en viss poang i sin radsla, eftersom vi pga av min karriar flyttar runt i varlden en del och den risken ofta finns for "medfoljande".

Men till saken hor att min man dels blev arbetslos kort fore var flytt hit, genast hittade ett jobb har, men trivdes inte med det, gjorde valet att bli dykinstruktor- val medveten om att jobbgladjen var det viktiga-inte lonen-och nu klagar over att han inte ar "man nog att forsorja sin fru" typ...
Det ar sa motsagelsefullt i mina oron att gora detta val och sen inte vara nojd med det heller, fast av en annan anledning. Det ar darfor jag blir sa konfunderad...

Min blivande man brukar skämta om att det bästa med att skaffa sig ett fruntimmer är att då kan man unna sig nån veckas ledighet när älgjakten drar igång. Hans killkompisar pikar honom å andra sidan om att han som är grovarbetare måste tjäna oerhört bra.

Ingen vet vad de andra tjänar, men det spekuleras och dryftas med jämna mellanrum. Oftast om den eller de som inte är med. Har han fått tillbaks på skatten? Är de sugna på att byta bil? Hans farsa bidrar nog en del. Nästa säsong köper han nog skoter. Hur kunde de ha råd att renovera NU! Och så vidare.

Jag tar inte illa upp de gånger det handlar om mig eller oss, men jag förstår det inte heller. Det är väl jättebra att vi har varsitt fast jobb och tillsammans har råd att leva utan att oroa oss varje månad för hur det ska gå ihop.

Efter att ha skrivt ett brev till honom om allt detta och annat i var relation sa kan jag forsiktigt beratta att vi borja narma oss losningen. Det visar sig mer handla om att hans sjalvfortroende/sjalvkansla fatt sig en torn pa sistone av olika anledningar och det gjort honom valdigt kanslig for ovanstaende. Men vi har tack vare brevet borjat prata om det och fa ordning pa saker och ting, sa det ser hoppfullt ut!
Tack for alla rad!
Kram
Catty