Hur kommer man över den stora kärleken?
Hur kommer man över den stora, den största kärleken man haft i sitt liv???
Vi delade allt, det fanns värme, humor, kärlek för det enkla och vardagliga. Kärlek för varandra så till den grad att vi gifte oss. Men av en och annan anledning (vet knappt vad som hände eller vart det blev fel)så är vi idag skilda och båda har hittat någon ny att dela livet med.
Jag är lycklig i min nya relation men kan ändå inte glömma det som varit. Är det okej? är det normalt?
Jag saknar honom och tänker på honom varje dag. Är ledsen att jag sårade honom så. Den som jag älskat mest, sårade jag också mest...
Vi har inget otalt med varandra längre, vi pratar ibland.
Vi var unga när vi träffades och stöptes nog i samma form på något sätt. (Lika värderingar och kom från samma familjeförhållanden) Är det kanske det jag saknar? Förstår mig inte på mig själv...
Kommer på mig själv att tänka att "ja det huset skulle ha passat oss" "Den tröjan skulle han ha gillat" osv osv
Är det normalt? Är det ett sätt att bearbeta kanske?
Usch jag blir villrådig, mår dåligt & "skäms". Jag försöker se framåt men kan inte låta bli att tänka på det som varit.
Svartsjuk har jag oxå blivit, kanske för att jag vet med mig att jag själv går och grubblar på det förflutna, det som varit - bra som dåligt. Tänker att då måste min nye kärlek göra detsamma med sitt förflutna.
Hur gör man upp med sitt förflutna? Kommer man någonsin över "Gjorde jag rätt, har jag sumpat mitt livs stora kärlek?"
Frågorna gnager och jag blir galen! Vill bara känna lycka och glädje i mitt nya förhållande men historien gör sig påmind ofta.
Kram
Galenpanna