kestra:
Jag med! Allt är nattsvart...
Skönt ändå med vetskapen om att inte vara ensam. Bara tanken på att det faktiskt finns fler som har pms-nojor (o till o med någon stackare just i samma ögonblick som en själv) gör att det känns lite lättare. Låter knäppt gissar jag, men man känner sig liksom lite mindre galen o paranoid när man vet att det finns orsaker o att fler delar samma problem. Åh, vad jag svamlar...
Kom hem från en resa (över helgen bara) och min älskling åkte i morse så vi har inte setts på flera dagar. Sitter här redan nu och letar "fel":
Undrade först varför han inte lämnat någon gullig lapp på köksbordet (det hade förstås jag gjort)
Kollade sedan disken (för att se att han tagit hand om den under helgen (baahhh... pinsamt va!?)
Undrar som f...n vad som hände, hur pass uppvaktad han var o hur många tfn nr han fick med sig hem i lördags när han var ute med grabbarna på "köttmarknaden" i stan (ändå hörde jag ju mig själv säga i tfn att det är så skönt att vi kan vara ute på varsitt håll, dansa med andra och unna varandra uppmärksamhet, att vi litar på varann och aldrig skulle göra något som skulle riskera det vi har...)
Undrar just nu varför han inte ringer o säger god natt och gullegull. Detta trots att jag i vredesmod o sorg (över ingenting förstås) sms'ade honom för en halvtimme sedan o skrev "går o lägger mig nu, hörs i morrn"...
*suck* Jag är hemsk, jag vet... Måste nog ta en dubbeldos Femal innan jag går o lägger mig :)
Nä, allvarligt talat - det är skitjobbigt! Vill emellanåt bara skrika rakt ut!
Eller ännu hellre - gå hem, låsa in mig, dra ner alla persienner, krypa ner i sängen o bara gråta...
Men jag biter ihop, slåss mot den lille djävulen som sitter på axeln och fyller på min chips-skål (för 3:e gången ikväll)!
Kestra - är du här nu månntro??