Erfarenhet av antidepressiva tabletter?

Det tråkiga när det gäller "lycko-piller" är att många läkare skriver ut det för lättvindigt utan att ge någon hjälp i övrigt.

Jag har testat antidepressiva i tre olika omgångar när jag har sökt hjälp för mina sömnproblem. Första vändan fick jag mianserin, ganska ovanligt numera men det skulle ge en snabb hjälp för sömnen, förutom den antidepressiva effekten. Första veckan var jag olidligt trött, somnade sittande på föreläsningar mm. Men sen hjälpte den faktiskt hyfsat. Tyvärr kom det även biverkningar bla gick jag upp 10-12kg på 5 veckor. Så läkaren satte ut medicinen och gav mig sömntabltter, stilnoct, och nya antidepressiva, flouexitin selena. Då var jag dock lite avskräckt, så jag vågade inte börja med dem utan körde med bara stilnoct ett litet tag. Jag fick även en kuratorskontakt, men på psykremissen fick jag avslag. Kuratorn fick jag inget förtroende för, så det gav inte så mycket.

Efter att jag hade flyttat gjorde jag ett nytt försök hos en ny familjeläkare för att få en remiss till psykiatrin. Han skrev ut nya antidepressiva eftersom han påstod att jag inte skulle tas emot inom psyk om jag inte hade testat minst två sorter. Den gången fick jag klomipramin. Jag fick trappa upp behandlingen, men efter några veckor när jag hade kommit upp till 80 mg stod jag inte ut längre. Jag fick en massa biverkningar, utan att ens ha kommit upp i en verksam dos. Värst var den enorma tröttheten och ett ständigt illamående.

Strax innan jul fick jag till slut komma på psykbedömninf, och sattes då på väntelista till psykoterapeut. Ungefär samtidigt kom jag till företagsläkaren för kontroll eftersom jag jobbar natt. Där brast allting, och trots att jag mådde relativt bra jämfört med senaste åren så började jag storgråta under läkarkollen. Jag fick fylla i en depressiontest på www.deprimerad.net och resultatet där visade självklart en depression. Läkaren tyckte att det var väldigt allvarligt och bedömde att jag har en depression och en allvarlig sömnstörning. Han skrev ut nya antidepressiva, remeron-s, och gav mig ett återbesök efter en vecka. Idag var jag där igen, nu har det gått tre veckor. Jag fick fylla i depressionstestet igen, och från att ha haft 28 p, hade det helt plötsligt sjunkit till 14. Dessutom har han kollat upp mig med en massa prover som har visat att jag har en vitamin b12-brist, och eventuellt även en underfunktion av sköldkörteln. Prover som jag har försökt få andra läkare att ta tidigare (eftersom min mamma har båda bristerna), men jag har inte blivit tagen på allvar. Så nu är jag insatt på vitamin b12, som förhoppningsvis ska göra mig piggare, och min sköldkörtel ska kollas upp igen.

Förhoppningsvis får jag snart komma till psykoterapeut så att jag kan ta itu med det som jag tror är orsaken till mina problem - en styvfar som misshandlade oss, psykiskt och ibland fysiskt och en nära anhörig som utsatte mig för sexuella närmanden under min uppväxt.

Vart ville jag komma med den här långa historien då??? Det har tagit mig så lång tid att inse att jag behöver hjälp, och när jag väl gjorde det så var vägen till hjälp lång.

Jennifer E: Det är jättebra att du försöker stötta din kompis. Försök se till att hon söker hjälp. Och att hon orkar stå på sig tills hon får den hjälp hon behöver (vilket inte är lätt när man har en depression). Familjeläkare är tyvärr ofta alldeles för nochalanta när det gäller psykiska problem. Jag har blivit väldigt besviken på sjukvården! Och då är jag ändå en del av den, eftersom jag jobbar som barnsjuksköterska.

Höstbrud-04: Jag tycker inte att det var särskilt många negativa kommentarer till antidepressiva här. Jag tycker att medicinerna i sig är jättebra att de finns, men det är synd att läkare i primärvården tar så lättvindigt på att skriva ut dem utan att ge hjälp i övrigt. Min senaste familjeläkare sa (när jag avbröt behandlingen för att jag fick för mycket biverkningar) "du verkar ju inte må så dåligt, du orkar ju ta dig till jobbet, och du har ju inga självmordstankar". Och den inställningen har tyvärr inte varit så ovanlig bland läkare jag har träffat. Så ibland ångrar jag att jag har kämpat så jävla mycket för att klara av utbildning och jobb trots depression. För om man sjukskriver sig, så är det lättare att bli tagen på allvar...

Jema: Problemet är att det på många ställen i landet är så långa köer till psykiatrin att det är "lättare" att skriva ut antidepressiva än att ge en kontakt med psykolog/psykoterapeut. (Om man inte har råd att gå privat)

Det optimala är förstås en kombination av antidepressiva och någon form av terapi.

Jema: jag hoppas att du inte på allvar tog det som ett försök till uppläxning...

Kaya ,fd Marlie: Jag tror inte att det är nån som leker doktor här, men ibland kan det vara skönt att få höra om andras erfarenheter för den bilden får man ju oftast inte av läkarna. Jag hoppades att köerna till psykiatrin skulle vara kortare i Västerås än i Uppsala. Men tji fick jag, det var precis lika illa här. Men just nu är jag av åsikten att ett halvår hit eller dit inte spelar så stor roll när man har mått dåligt i många år...