• Nygift vill bli särbo

    Fre 11 aug 2017 10:27 Läst 9256 gånger Totalt 2 svar
    Fre 11 aug 2017 10:27

    Vi är båda medelålders och har vuxna barn från tidigare relationer, bra kontakt med barnen som bor utspridda över landet och inga andra gamla lik i lasten som tex oavslutade känslor från gamla förhållanden osv. Vi har varit sambos ett år efter att jag gjort en lång flytt  (i geografin), bytt jobb osv för relationens skull. Vi har varit helt överens om att vi i detta läge är väldigt prioriterade och har alla möjligheter i världen att göra vad vi vill, resa, umgås med varandra osv då det egentligen inte finns några större yttre krav på någon av oss. Jag har emellanåt blivit sårad och nedstämd av att hon då och då väldigt och onödigt hårt markerar sådant som redan är uppenbart för mig - att hon vill kunna leva och göra precis allt vad hon gjort under de många år som hon varit singel. Att hon umgås med vänninor osv och har egen tid är för mig helt självklart. Att uttrycka det i termer av att jag utgör ett stort hot mot detta som en inledande fras till att därefter säga "så jag ska gå ut och ta en kopp kaffe med NN imorgon" känns däremot inte riktigt bra. Lite som att med våld slå in helt vidöppna dörrar. Om detta ibland balanserades upp av att i "skarpare" ordalag också prioritera vår relationen, så hade det nog känts rimligare, "ett sätt att uttrycka sig". Nåväl, detta är inget större bekymmer, mest lite underligt i min värld och tanke.

    Vi bestämde oss för att gifta oss, på hennes initiativ, om än vi diskuterat det tidigare och varit helt överens om att det ju är vad vi ytterst vill. Så vi gifte oss. Vi hade en alldeles underbar period fram till giftermålet, något väldigt enande och sammansvetsande att se fram emot och jag tror att vi båda verkligen högaktade denna ritual. Under bröllopsresan, vilken i stort var alldeles underbar och mycket rolig, inträffade dock en incident som satt myror i huvudet på mig. Hon blev en kväll plötsligt okontrollerat arg och hävde ur sig en mängd otrevligheter riktat mot min person, bla gjordes jämförelsen att jag var oerhört mycket sämre än alla män hon tidigare haft. Där och då gjordes ingen större affär av detta och jag kunde väl se det lite som "ett olycksfall i arbetet", även om det naturligtvis gjorde väldigt ont att höra. Jag lyckas sortera bort denna händelse ganska bra, men dessa ord återuppväcks ibland då hon, medvetet eller omedvetet, pratar om tidigare relationer. Det gör mig fundersam och nedstämd och får mig att ställa mig frågan: "Vet jag verkligen vad hon egentligen tycker, tänker och menar i det här"? Till saken hör också att jag egentligen aldrig fått någon spontan, eller som jag uppfattat det, uppriktig ursäkt över det som sades. Hon har tyvärr bara kommenterat det som "jag var ju arg, så jag vet inte vad jag sa". Härmed blir det extra svårt för mig att få ett avslut på detta och kunna "once and for all" sortera ned det i någon soptunna. Direkt efter vi kom hem från bröllopsresa duggade de onödiga och hårda markeringarna allt tätare att jag utgör ett hot mot att hon ska kunna göra allt hon gjorde före vi träffades. Till saken hör att det inte är särskilt ofta hon träffar väninnor eller gör andra egna saker, det är lite då och då, men i stort sett varje gång hon ska göra det verkar det som om hon tror att det kräver en stor markering. Vi har pratat långt tidigare om detta och jag har förklarat för henne att jag har full förståelse för om hon gör dessa saker och att jag inte tar illa upp. Från min sida känns det som att det finns en helt onödig rädsla hos henne att på något sätt riskera berövas något(?). Allt detta skapar en slags nervositet oss emellan. Det finns nog också ett mått av "kamp", så som jag upplever det, att inte ta första steget till att ge och visa närhet och värme. Jag har vid något tillfälle försökt, men blivit ganska kraftigt avvisad. Jag har å min sida långt ifrån alla gånger säkert inte sett ut som om jag inbjudit till att hon skulle ta det steget, trots att en enkel kram skulle löst upp så många knutar och blåst bort en massa tvivel. Den intelligenta läsaren ser nog en ganska löjlig bild av två tjuriga barnungar, som egentligen vill exakt samma sak men tycker att den andra ska ta initiativet. Att lyfta situationen till det perspektivet och därmed gemensamt lösa upp bekymren fungerar dock inte. Hon är inte mottaglig för det, så här långt i alla fall. Det har nu gått så långt att hon säger att ingenting annat än ett särboförhållande där vi fortsätter att vara gifta är acceptabelt och ens går att diskutera. Alla förslag till gemensamma aktiviteter eller andra konstruktiva krav besvaras med "ja, men bara om vi blir särbo".

    Vad gör man i ett sådant här läge? Jag älskar min fru, vill ha det bra och kul tillsammans med henne. Månar också om att hon mår bra och känner sig lycklig. Tips och råd mottages tacksamt!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-08-11 11:34
    "Alla förslag till gemensamma aktiviteter eller andra konstruktiva krav besvaras med "ja, men bara om vi blir särbo"."

    Ska såklart vara: Alla förslag till gemensamma aktiviteter eller andra konstruktiva förslag besvaras med motkrav som "ja, men bara om vi blir särbo".

  • Lör 19 aug 2017 14:10 #1

    Knivigt! Tror du att hon skulle kunna tänka sig att följa med på familjerådgivning? Finns gratis i alla kommuner. Om du lägger fram det utifrån ett jag-perspektiv, att du vill må bra och vill prata med någon utan att skuldbelägga kanske hon nappar? Min första tanke var att "drämma näven i bordet" och rensa luften men låter inte som att det skulle fungera i det här läget. Annars kanske du skulle må bra av att prata med någon professionell bara du, få ventilera lite. Hoppas att allt löser sig!

  • Tor 24 aug 2017 13:24 #2

    Aj, jobbigt läge.

    Ärligt talat låter det som att din sambo inte är speciellt väl anpassad för sambolivet. Hon verkar bära med sig en massa negativa känslor av att känna sig instängd och begränsad i förhållanden (kanske från tidigare erfarenheter?) som hon nu tar ut på dig så fort känslorna hopas. Från det du berättar verkar hennes ilska mot dig obefogad och hon är inte intresserad av att försöka diskutera problemen och lösa dem tillsammans med dig - eller göra något tillsammans med dig över huvud taget egentligen. Frågan är om det är en situation som går att lösa från din sida. Det låter mer som en insikt hon själv måste komma till, om hon kan.

    Det var alltså bara ett år sedan ni flyttade ihop? Kanske trodde hon att det skulle gå bra, men så blev det jobbigare än hon hade tänkt och nu är "testperioden" slut och hon har själv insett att hon inte klarar av att bo med någon annan, och föreslår därför särboskap. Hennes sätt att lösa problemet?

    Hon har ställt sitt ultimatum så jag tror att det är dags för dig att ställa ditt. Vilken sorts relation vill du ha, vilken sorts liv vill du leva? Kan du tänka dig att bli särbo eller är det lika med skilsmässa? Som jag ser det är er situation just nu ohållbar och en förändring måste ske - så vilken förändring vill du ha och vilken vill hon ha?

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll