Inför äktenskapet

Det här är lite roligt, för jag var väldigt bestämd innan jag träffade min blivande man att jag skulle känna personen jag gifte mig med utan och innan. Mest eftersom mina föräldrar var gifta och väntade mig när de hade varit ett par i ett år. 

I alla fall, samma kväll som jag och min karl bestämde att vi skulle bli ett par pratade vi igenom alla de viktiga sakerna i livet. Ville vi ha barn och gifta oss? Kanske inte nödvändigtvis med varandra, för vi var 19 och 21 då, men det var skönt att veta att vi hade samma mål. Vi var vänner ett år innan vi blev tillsammans, så en del hade vi redan hunnit prata om sena kvällar när vi hade varit ute och festat. 

Fortfarande idag tycker jag det är fantastiskt skönt att kunna sitta och prata med min karl om allt och inget, typ värderingar, politik och religion. Vi är ganska olika, men ju längre jag känt honom desto mer inser jag att vi är väldigt lika.

Och viktigast av allt är att vi kan prata om saker. Senast i helgen åkte vi bil i några timmar och pratade religion och barnuppfostran. Vad säger vi till våra barn när de frågar om vad som händer när man dör? Ska man säga att man kommer till himlen även om ingen av oss är religiös eller tror på gud? Jag är en grubblare och har ända sedan jag var liten funderat på allt möjligt, min karl tänkte inte så mycket alls utan hade fullt upp med att spela fotboll. Så vi får se hur våra barn blir när den dagen kommer

Fast vi har bestämt oss för att vad som än händer så älskar vi varandra och vill vara tillsammans, så då får den kärleken bli en gemensam mark att mötas på när vi inte är överens. 

Kan man skriva sina löften med en disclaimer? "Jag lovar att älska dig och stötta dig i alla val du gör, förutsatt att du inte väljer att ta en älskarinna."

När man diskuterar framtiden så har det nog inte så mycket med själva agerandet i en sån situation att göra. Det är klart att det är nyttigt att prata om vad som skulle hända om vår son kommer hem och säger att han vill dansa balett när våra respektive släkter är kroppsarbetare, bönder och gamla tyngdlyftare, eller att vår dotter kommer hem och säger att hon är gravid vid femton års ålder. Vad gör vi om min kroppsliga hälsa som redan tidigare varit under all kritik gör att jag inte kan jobba i framtiden? Och om min karl vill börja plugga igen nu när han är lite äldre och vet vad han vill göra? 

Jag tycker det bästa är att vi sitter och pratar om och planerar vår framtid. Hittar lösningar på sådant som kan uppstå där vi ser oss som ett team och gör allt för att fortsätta vara tillsammans. Eftersom vi räknar med att vara tillsammans i resten av våra liv. 

Man kan aldrig förbereda sig på vad som faktiskt ska hända, men jag vet att när jag kraschar och det känns som att jag inte orkar leva (jag har förlorat rätt många nära och kära sedan jag och min karl blev tillsammans) så bär han mig. Och när han kraschar och inte orkar så kan jag bära honom. I nöd och lust.

Amen to that! 

Jo, det är klart. Vi hade en sån situation för fyra år sedan nu, jag bodde på precis rätt ställe för mig, pluggade min drömutbildning och trivdes bättre än någonsin förut. Men min karl var olycklig och ville hem. Så han fick jobb och efter ett halvår ungefär flyttade jag efter, för det var viktigare att vi var tillsammans. Men jag vet inte om jag skulle göra det hur många gånger som helst. Det var en stor sak där hans intressen fick väga tyngre, än mina. Men å andra sidan har jag min familj i närheten nu och mår inte dåligt av att bo här. 

Jag kommer ihåg hur vi pratade i telefon en kväll under den tiden och vi kom ingenvart. Det kändes så fel att bara få prata ibland när jag var van att få ha honom nära och ha ett vardagsliv tillsammans, kunna prata om allt möjligt och att lösa problem på en gång. Så under det telefonsamtalet balanserade vi mellan att göra slut eller att satsa på oss. Någon månad efter det flyttade jag, för det gick inte ha 60 mil mellan varandra och helt separata liv. 

Men jag skulle som sagt inte göra det hur många gånger som helst. Klart man ställer upp för varandra i ett förhållande, men man kan inte alltid vara den som ger och viker sig. Det måste vara jämbördigt, annars går det inte.