Inlägg från: SilverMia08 |Visa alla inlägg
  • SilverMia08

    Äldsta vän blivit ignorant inför mitt bröllop - bjuda eller inte?

    En av mina äldsta vänner, L, och jag har varit nära i många år och det har alltid sagts och skojats om att "när jag gifter mig - då är du min tärna".
    Åren har gått och orden har upprepats många gånger (framförallt efter ett par glas vin sent på natten).

    När min blivande nu friade till mig och jag självklart svarade ja och vi börjar planera bröllop så försökte jag styra upp en träff med min bästa vän för att fråga henne ansikte mot ansikte om hon ville göra mig den äran att bli en av mina brudtärnor.

    Min blivande friade den 28/1 nere i Kap Verde, vi kom hem den 9/2 och jag försöker få tag på L via telefonsamtal och röstmeddelanden, sms och Facebook - och tystnaden var total.
    Jag lyckas få tag på henne på telefon den 14/3 då hon av "misstag" svarade i telefonen med en mening, och informerade mig snorkigt att då hennes andra samtal precis hade brutits trodde hon att det var samma person som ringde upp och därför svarade som att hon fortsatte det samtalet (hon hade handsfree inkopplad och såg inte att det var mitt nummer på skärmen och hade hon sett det hade hon säkert inte svarat - min egna åsikt).

    Efter att hon äntligen svarat i telefon så försökte jag hitta en tid och gav förslag på 4 olika tider som vi kanske kunde ses. Hon svarade kort att hon skulle sms:a om dessa funkade under kvällen - och sedan var det radiotystnad igen.
    Från min sida så ringde jag 2 gånger under kommande dagarna och skickade 1 sms som jag såg att hon läst, men inte svarat på.

    Save the date gick ut 28/3 och jag hade fortfarande inte fått tag på henne och hon hade fortfarande inte svarat på sms eller samtal - så jag hade ett långt telefonsamtal med min bror om detta (tillika vår toastmaster) och han blev lite lätt upprörd att jag sitter och väntar ut L, då han även vet vår historia och att detta inte är första gången det sker att hon bara slutar höra av sig på detta sätt.

    Min bror ger exakt samma svar som min blivande att det kanske inte är rätt person att ge ett sånt ärofyllt uppdrag att vara tärna om L beter sig på det här sättet, och av någon anledning lyssnar jag på min bror trots att min blivande har sagt samma sak sedan han träffade L för första gången.

    Till saken hör att L separerade från ett destruktivt förhållande i höstas och har nu delad vårdnad om deras 2 söner. Jag har aldrig tycket om hennes ex då han är väldigt främlingsfientlig, homofob och en riktigt mansgris - och har speglat av det på deras 2 söner. Han har tryckt ner L i flera år, både framför barnen och framför alla i vänkretsen och den enda som har sagt ifrån har varit jag, då jag anser att alla får ha sina åsikter men man behöver inte vädra dessa öppet om de är på något sätt fientliga mot omgivningen.

    Under separationen hjälpte jag L både som en axel att gråta vid men även ekonomiskt, då hon behövde pengar till mat/kläder etc till sina söner - något som jag självklart ställde upp och bidrog till.
    Jag lånade inte ut pengar som i att jag skickade över pengar via swish eller så, men jag storhandlade åt henne 2 ggr/månad, köpte vinterkläder till barnen, skor, bjöd på bio och vin för L - ja, ni förstår.
    (Med detta sagt vill jag också klargöra att detta handlar inte om pengar alls - vi har pengar så vi klarar oss och det blir över varje månad och jag kommer aldrig att begära något tillbaks från L, utan jag skriver detta för ni ska få en bild över situationen).
    L's ex som har pojkarna varannan vecka bidrog inte alls utan la pengarna på en ny tv, nya möbler (efter att L flyttat) och en ny dator.
    Jag vet att den maten jag köpte hem till L's nya lägenhet packades om i påsar och togs med hem till hennes ex då pojkarna skulle byta vecka för att hon var orolig om det fanns mat till dem hemma hos hennes ex.

    Det näst senaste jag hörde från L var när hon fick vår save the date, då skickade hon ett sms till mig som löd "jag fick post av er idag".
    Jag sms:ade tillbaks och frågade vad hon tyckte - och total tystnad.
    Jag fick sen tag i henne på telefon i slutet av april - och efter att ha frågat hur läget är och hur barnen mår fick jag direkt en anklagande ton i andra änden av luren:
    "Hur mycket lägger ni ner på ert bröllop egentligen?".
    Rätt chockad svarar jag att det inte är så farligt, varav hon fräser "Jag fick ju eran save the date - och jag har jobbat på tryckeri och sånt där är jättedyrt!".

    Okej, paus.
    Vi har inte hörts på nästan 2 månader och vi har inte setts sedan hon flyttade från exet (3:e januari) och det första hon gör är att fräsa och ta upp pengar?
    Mitt svar blev väldigt korthugget, då jag berättade att vi gjort våra save the dates själva och att de inte kostat mycket alls.
    Något hon svarar att "det tror jag så mycket jag vill på" och där avslutade jag snabbt samtalet.

    Efter detta har jag försökt ringa cirka 5 ggr (har lämnat röstmeddelanden) under maj och typ 2 sms - men inget svar i telefon eller svar på sms som jag ser att hon läst.
    Hon missade att gratta på min födelsedag för första gången på 18 år och vi har en viss grej vi alltid gör vid våra födelsedagar så att vi aldrig glömmer bort dem.

    Nåväl, stora inbjudan gick ut sista maj och vi har osa den 15/7 (bröllop 5/9).
    Nu sitter jag i valet och kvalet - L är såklart bjuden, men ju längre tiden går och ju mer jag ser på facebook att hon är ute med barnen, på krogen, candy crushar - men inte hör av sig tillbaks till mig, desto mer ledsen inuti blir jag.

    Det finns en del av mig som önskar att jag hade haft pondus nog att inte skicka den stora inbjudan till henne och om hon hade hört av sig förklarat att "du har inte hört av dig på 6 månader - varför ska jag bjuda dig på allt detta underbara när du inte ens kan svara på sms?".
    Konstigt nog kan jag säga ifrån högt och brett till de flesta, men inte till L.

    Nu sitter jag och en del av mig önskar att hon ska tacka nej till bröllopet, så jag slipper oroa mig.
    Jag vet nämligen inte vad som är värst - om hon tackar ja att komma och sedan inte dyker upp (skulle tyvärr inte vara första gången - men lätt den dyraste! ) eller att hon helt sonika tackar nej.
    Väljer hon att tacka nej blir det lättare för mig att släppa detta och även henne.
    Tackar hon ja kommer jag att vara orolig att hon inte dyker upp till bröllopet och då måste det roddas om i sista minuten med bordsplaceringar etc.
    Och om jag nu sitter med bordsplaceringen och hon tackar ja - vart ska jag sätta henne? Hon är (var?) ju en nära vän och sätter jag henne på kanten kommer jag få höra detta till död-dagar...

    Är jag jättehemsk om jag säger att jag helst av allt skulle vilja dra tillbaks hennes inbjudan - men så kan jag väl inte göra?
    Min blivande tycker att det är så vi ska göra, och han är rätt övertygad om att hon kommer tacka nej så vi "slipper oroa oss" för detta.

    Tips, tankar och råd mottages tacksamt även om jag mest av allt är nöjd att ha fått skriva av mig...

  • Svar på tråden Äldsta vän blivit ignorant inför mitt bröllop - bjuda eller inte?
  • SilverMia08

    Tack för alla svar, här kommer en mindre rolig historia...
    (långt - vill bara förvarna...)

    Jag lyckades få tag på L en vecka efter att jag skrev inlägget och då via FB.
    Hon hade lagt ut foton (vilket aldrig händer) där hon umgås med sin bror och hans sambo, varav jag (som är på grillfest och fått i mig lite lagom med vin) tar chansen och lägger en kommentar till bilderna:
    "Vad härligt det ser ut. Har du kanske tid att höra av dig till gamla vänner? :) "

    Det går cirka en kvart och sedan växlas följande smskonversation (Jag är M):
    L: Bättre att skicka sms än att skriva till mig inför alla på FB.
    M: *printscreen med 2 foton på våra tidigare sms. Blått, blått, blått! 8 sms från mig utan svar, 1 från henne med inbjudan till sonens kalas samt ett från henne med "glad midsommar, Kram" under perioden 15 april - 19 juni.*
    Driver du med mig? Har lämnat 3 röstmeddelanden, 80 samtal på 3 månader. Och inget svar eller tillbakaringning.
    L: Dessa sms visar bara att du inte svarar.
    M: Om jag ser på FB att du faktiskt lever, så klart jag tar chansen!
    L: Att skriva att jag ska höra av mig till mina gamla vänner...
    För att jag hälsat på min bror...
    Första gången på mycket länge...
    Orkar inte prata i telefon jag mår skit och träffar knappt folk...
    M: Du vet att jag alltid finns. Men om du inte svarar i telefon/skickar sms på 2 månader måste jag få bli orolig.
    Om du tycker det var dumt att jag skrev på FB - tyck det. Du har varit totalt borta för kommunikation under flera månader och inte svarat och tyvärr är jag inte tankeläsare att du mår dåligt. Ett sms hade räckt.
    L: Varför svarade du inte på inbjudan till XX's 7-årskalas eller glad midsommar.
    M: Vet du vad hjärtat, jag ses gärna över en fika och pratar om det här. Att ta sånt här via sms känns fel för mig.
    L: Då tar vi en fika.
    M: När?
    L: Mån - fre efter 17?
    M: Tis 17:30 vid globen?
    (Det går 40 minuter)
    M: Funkar?
    L: De funkar

    Tisdagen kommer....
    Jag åker från jobbet och är pirrig, orolig, spänd, nervös för jag vet inte hur det kommer bli efter att vi setts, men jag har så mycket jag vill förklara för L.
    Parkerar i globen garaget klockan 17:20 och betalar vid p-automaten när jag ser att medans jag kört har jag fått sms. Jag har högtalare i min telefon, så jag kan prata och köra samtidigt, men inte läsa sms.

    L: (17:00) Hej, hade glömt bort att vi skulle ta en kaffe och jag är redan påväg hem, kan vi ta det imorgon?
    M: Nej, är i globen nu

    Ringer henne (17:38), då jag vet att hon slutar 17:00 och har 1 timmes resa med tvärbana och tunnelbana och då alltid har telefonen på sig.
    Inget svar.
    Dubbelringer.
    Inget svar.

    M: (17:42) Varför svarar du inte?

    Ringer här min andra bästa vän (och brudtärna som var den som övertalade mig under grillfesten att jag inte skulle ta något mer via sms utan att ses, då alla vänner förtjänar många chanser sen fastnade vi en djup diskussion (inklusive mer vin) hela natten om livets vändningar men det är en annan historia) och är så arg, ledsen och tårarna bara rinner utan att jag kan stoppa dem. Hon säger precis det jag känner men inte vill känna.
    K: Släpp henne nu. Det här var sista gången. Hon har visat vad hon vill.

    Sagt och gjort, jag går till bilen och kör iväg.

    I bilen blir jag mer och mer arg, så jag ringer upp henne från bilen - hon måste väl för faan kunna svara?
    Inget svar, men efter en stund plingar det till och jag håller mig hela vägen hem innan jag läser.

    L: (18:10) Vill inte prata i telefon som du vet, men jag satt på toa.

    När jag väl kommer hem möts jag av min m2b T som har bunkrat upp med massor med presenter från Lush till mig, en påse chips och ett glas vin står upphällt på bordet.
    Jag faller i hans famn och bara gråter.
    Dock så måste jag nu avsluta detta, det förgör mig och har legat och gnagt under så lång tid...

    M: (19:26)
    L, jag vet helt ärligt inte vad mer jag kan göra. Du har inte svarat på samtal på flera månader och heller inte ringt tillbaks.
    Du har inte skickat sms om att du mår dåligt där du iaf ger mig en förklaring till varför du så totalt ignorerar någon som bryr sig.
    Jag har känt mig som en stalker, men någonstans tänkt att du kanske kommer svara/skicka ett sms som visar att du lever.
    Från 26 februari till 6 april hörde jag ingenting. Från den 15 april till den 22 maj hörde jag ingenting. Två gånger under perioden februari - maj fick jag tag på dig på telefon. För mig funkar inte det.

    Jag förstår att du mår dåligt, och kanske är det därför jag så förtvivlat försökt nå dig, av erfarenhet hur illa det kan gå när du stänger in dig.
    Tyvärr känner jag nu att jag har passerat min gräns för vad jag faktiskt går med på i en vänskapsrelation.
    För det är just det som vänskap ska vara, att både finnas där i gott och ont, men att på något sätt kommunicera med varandra från två håll.
    Jag anser inte att har gjort det, och vill framhålla att det inte handlar om att höras varje dag, men att iaf skicka iväg ett sms att du hör av dig när livet är mer i balans.
    Du skickade ett mess med att XX skulle ha kalas, inte "välkommen på fika/vore kul om ni kunde komma" utan en order att "det är fika för XX där och då".
    Du skickade även ut ett mass-sms på midsommar och där valde jag att inte svara.

    Idag hade jag sett fram emot att ses och bara få höra vad som hänt sen sist.
    Så besviken jag blev när du inte ens kunde ringa för att avboka kan jag nu inte sätta ord på.
    Jag vet inte vad som har hänt och har förstått att för dig är det inte en prioritet att berätta, så jag ger upp.
    Jag omger mig med vänner som jag gör allt för och förväntar mig inte alls något tillbaks mer än sunt förnuft och en tvåvägskommunikation.
    När jag inte ens får svar på sms eller telefon efter såhär lång tid blir jag orolig, besviken och väldigt ledsen.

    Mitt och Ts bröllop är en dag vi vill fira i glädjens tecken, med våra närmaste vänner runt oss. Då situationen blivit såhär och med hur ledsen du har gjort mig det senaste halvåret anser jag att du inte längre tillhör den skaran och ber dig bortse från inbjudan.

    Jag önskar dig all lycka och att vad det än är som tynger dig reder upp sig och att du och pojkarna kommer få det bra.
    Jag vet att du är världens bästa mamma och så länge de har dig kommer det gå galant för dem i livet.

    L: (23:28)
    Vet inte vad ja ska skriva mer än att jag inte skicka iväg något masssms på midsommar (skickade iväg ett sms till dig och ett annat till min bror,han svarade men ingen annan i världen kom på att jag existerade), däremot var sms om kalaset till fler personer. Jag har berättat att jag inte orkar prata i telefon och när (även om de är sällan) jag har smsat har jag inte fått svar. När jag inte kunde få ett svar om XXs stora dag blev jag obeskrivligt ledsen, mina barn är dom jag lever för, utan dom hade jag inte funnits vid liv. När du har frågat om jag vill komma på tjejmiddag så har datumet alltid varit satt på en dag då jag har barnen vilket gjorde att jag kände att du enbart frågade för att du kände dig tvingad.
    När jag har bjudit hit dig har jag bland annat fått till svar att det är så svårt att ta sig hem, men jag anser att det är lika svårt för mig om jag hade åkt till dig. När du bad mig skicka förslag på datum vi kunde ses fick jag endast förslag på datum jag inte skrivit.
    Jag ska absolut bortse från brölloppsinbjudan jag tror i alla fall att du inte var helt säker på att du ville att jag skulle komma, du har i alla år sagt att jag skulle vara tärna på ditt bröllop, senast i januari sa du det, men du ändrade dig när det blev verklighet men glömde förklara varför, försökte att inte tänka "för att du inte längre passar in, inte tillräckligt fin/bra". Allt går att se från två håll, allt är inte svart eller vitt. just nu har du ett perfekt liv med en perfekt familj och med en perfekt framtid och de har jag hört varje gång vi pratat, samtidigt har jag känt att jag är totalt värdelös när vi slutat prata.
    Efter 4 dagar med totalt 10 timmars sömn så somnade jag direkt när jag kom hem och har inte sett detta sms förrän nu, gissar att jag inte ska lyssna av det som sägs i röstbrevlådan, så det kommer jag radera innan jag hört de.
    Nu ska jag fortsätta sova och hoppas på att få något gjort på jobbet i morgon. Om du pratar om mig med någon så hoppas jag att du undviker att prata med min mamma eller syster då de inte hört av sig sedan en tragedi hände inom närmsta släkten.
    Jag önskar att ni får ett fint bröllop och ett långt lyckligt liv! Och att jag inte förstört allt för mycket för dig.
    Jag har redan förstört mitt liv och Förlåt om jag förstör ditt, det är det enda jag kan säga.

    Så, en uppdatering.
    Trött och ledsen men samtidigt så nöjd att det är klart. Gjort. Done.
    Har massa mer att skriva av mig på - men inte nu...


     

Svar på tråden Äldsta vän blivit ignorant inför mitt bröllop - bjuda eller inte?