• Äldre 24 May 13:40
    3978 visningar
    8 svar
    8
    3978

    Han fördröjer bröllopet hela tiden och jag känner sorg!

    Jag vet inte var jag ska börja berätta om detta men då jag känner en oerhört stor sorg angående detta problem så känner jag att jag ändå ville försöka skriva av mig i hopp om att någon ville komma med råd och nya infallsvinklar.

    Jag och min sambo har levt med varandra i sex år, jag är gravid med andra barnet och vi är förlovade. Men det har varit en lång och känslomässig resa, främst för mig. Det hela började med att jag efter vårt första barn kände att det vore passande om vi förlovade oss. Mest var det tänkt som en fin och uppskattande kärleksgest sinsemellan och inte så mycket som ett förstadium till bröllop. Min sambo förstod inte riktigt poängen med det men efter lite diskussion om och kring det så förlovade vi oss till sist på en restaurang där han frågade.

    Diskussionen om riktigt bröllop kom allt mer smygande då jag läste mer om juridiska fördelar med bröllop och särskilt då i samband med att man har barn. Dessutom så började jag känna att jag inget hellre ville bli än hans fru, att få dela efternamn och på så vis svetsa oss samman som familj för att stärka banden. Han förstod återigen inte riktigt poängen och till sist kom det fram att han inte ville, att han inte kände sig redo och att vi fortfarande var ganska unga (runt 25 år). Jag kände oerhörd stor besvikelse och började undra vad orsaken berodde på, om han verkligen älskade mig och om han inte såg oss i framtiden som familj. Till saken hör också att jag under denna tid hade stora tillitsproblem med min sambo eftersom jag hade ertappat honom att flirta med andra tjejer på nätet. Detta har vi dock arbetat oss igenom och problemet har aldrig uppstått igen.

    Tiden gick och vi diskuterade vidare om bröllop där jag beskrev mina känslor kring det hela. Jag blev också under denna tid kristen så innebörden av att gifta sig steg också i samband med det. Han är kristen sedan barnsben. Han började bli allt mer positivt inställd till att gifta sig och slutligen sa han att han också ville gifta sig. Jag frågade flera gånger om han var säker på sin sak, då jag inte ville göra något mot hans vilja. Jag ville ju verkligen inte tvinga honom till altaret. Han insisterade och sa hela tiden ja. Jag blev superglad, upprymd och fylldes av enorm glädje för bröllopet, att jag äntligen skulle få bli hans fru. Så vi började planera och titta runt på olika alternativ. Vi båda kom fram till att vi ville ha ett väldigt enkelt bröllop med bara jag, han, en präst och två vittnet, alternativt den närmaste familjen.

    Vi skulle åka iväg på en resa och hade planerat att gifta oss där. Vi sa till den närmaste familjen samt vänner och alla (de få vi sa till) blev glada. Jag tittade på brudklänningar, plats att gifta sig på och mycket mer. Min mamma hjälpte mig att titta på klänningar och han involverade sin mamma i att hitta en fin kyrka och hon gick till och med och pratade med en präst för vår skull. Tiden kom för resan och väl då inser vi att budgeten inte kommer att hålla. Jag blir förtvivlad och försöker vända på varje sten och kommer till slut fram till att jag har möjlighet att låna en mindre summa pengar av en släkting utan problem och på lång avbetalningsplan. Vi pratar om det men kommer egentligen inte fram till något. Väl på resan händer ingenting utan vi kommer hem som ogifta. Vänner och släktingar här hemma undrar om vi nu är gifta och vi förklarar läget. Jag känner mig sorgsen men tänker att sånt är livet. Jag tjatar inte utan låter allt bara vara.

    Tiden går ytterligare, vänner och släkt frågar titt som tätt när vi ska gifta oss och vad planerna är. Jag försöker svara men känner bara sorg inför detta. Jag och min sambo pratar och pratar och pratar utan att komma fram till något konkret. Jag kollar vidare på olika alternativ och hittar olika lösningar och ställen. Han flyter mest bara med och säger varken bu eller bä. Jag visar honom ett ställe och han säger ok, så jag kontaktar de ansvariga för det stället och allting. Jag räknar på det, tittar vidare på olika klänningar och andra alternativ. Han gör ingenting men jag försöker att ha hoppet uppe trots att det varit en känslomässig berg- och dalbana just kring detta tidigare. Det har byggts upp som ett stigma och hunnit bli ett riktigt infekterat ämne.

    Jag blir gravid igen trots att jag sagt att jag vill vara gift innan jag blir gravid igen och känner nästan att hoppet håller på att rinna ut nu. Jag ser på TV och blir påmind om vår situation, jag ser någon film om ett gift lyckligt par, jag går på jobbet och hör kollegorna prata om sitt bröllop. Allt påminner mig om att jag fortfarande inte är gift fast jag har barn. Jag börjar känna skam blandat med sorg inför detta. Det tycks vara omöjligt att bli gift. Det verkar som att både budget, planering och brist på engagemang från hans sida hindrar oss. Han säger att vi kan gifta oss idag om så vore och då menar han borgligt med vanliga kläder utan att fira något efteråt. Jag känner att jag redan har låga "krav" på bröllopet som det är och att inte ens klä upp sig eller fira någonting, precis som att det vore en vanlig dag, känns allt för "ospeciellt" för mig. Man kan väl iallafall klä sig fint inför varandra och försöka göra det minnesvärt?

    Här står vi idag. Höggravid och blir fortfarande ledsen så att jag gråter över detta då allt påminner mig. Ser jag en bröllopsartikel i en tidning så bläddrar jag bara förbi, jag har svårt att kolla på filmer där bröllop är temat, blanketter om civilstatus hos myndigheter påminner mig till och med och jag har börjat känna en bitterhet över hela grejen. Hur länge ska/kan jag orka med att leva såhär?

    Så, om någon orkat att läsa hit. Vad ska jag göra? Vad skulle du göra i min situation? Alla råd tages tacksamt emot.

  • Svar på tråden Han fördröjer bröllopet hela tiden och jag känner sorg!
  • Äldre 24 May 18:20
    #1

    Hur stor fest vill du ha? Hur många vill du bjuda? Kanske bara bjuda de närmstaoch ist för presenter så betalar de själv för ex huvudrätt på restaurang? Då kan ni kanske bjuda ca 20 st men resten i kyrkan. Vigseln är ju gratis. Kanske kan hitta ngn ungdom som går ngt fotoprogram på gymnasiet som vill ta foto billigt... välj en kyrka som ligger nära festlokal,restaurang...

  • Äldre 24 May 20:54
    #2

    Eftersom det är dig giftermålet verkar vara viktigt för så kanske du skulle köra med: "Om du inte har några invändningar så gör vi så här..." och så tar du något som du orkar fixa helt på egen hand.

  • Ms T
    Äldre 24 May 23:02
    #3

    Förr var det bara bruden o hennes mamma som planerade bröllopet. Kanske är det så du får göra?

  • Äldre 24 May 23:40
    #4

    Kör knytbröllopsfest! Och känn efter, är han värdig att gifta sig med dig? Får inte uppfattningen på att han värdesätter dig. Luska fram vad han vill i livet, är du en del av den? Säg till honom det du skrivit här, kommunikation löser mycket även om det inte alltid är som man egentligen skulle ha velat.

  • Äldre 25 May 08:58
    #5

    Ja först och främst måste du fråga om han helt ärligt vill gifta sig. Men då måste du vara beredd att ta ett nej. Vill han gifta sig så får du kanske presentera ett förslag på upplägg och kostnader

  • Plätti­s
    Äldre 25 May 11:13
    #6

    Du måste sätta dig ner med din sambo och prata om hur ni båda vill göra. Vill han gifta sig över huvud taget? Min sambo hade också ett undvikande beteende varje gång jag pratade om bröllop, men när vi hade satte oss ner och verkligen pratade om det så förstod vi varandra efteråt. 

    Kan det vara bra om ni har några punkter redan innan som ni får fundera på? Vad är fördelarna, hur mycket arbete krävs för att genomföra det, ska ni hjälpas åt eller ska du boka kyrkan och han bara dyker upp? 

    Det är viktigt att du får förklara varför det är viktigt för dig att ni gifter er, och att det gör dig ledsen när han beter sig undvikande. Och det är inte gravidhormoner, utan jag hade gjort precis likadant. För mig blev det lättare att inte tänka på bröllop hela tiden då min sambo förklarade att han faktiskt ville vara med mig oavsett hur många ringar jag hade på mitt finger. Att bröllop inte var avgörande för honom (hans föräldrar varit ett par i snart 30 år utan att ens förlova sig, och de har hållit ihop ändå). 


    Per aspera ad astra, ad infinitum.
  • Äldre 25 May 13:54
    #7

    Värt att läsas TS: http://www.huffingtonpost.com/beth-leipholtz/9-signs-youre-finally-in-a-mature-adult-relationship_b_7104578.html?1432386124=&ncid=fcbklnkushpmg00000063

    Ber om ursäkt för alla stavfel, sånt som händer när man skriver från mobilen strax innan sömnen faller in. :)

  • Äldre 27 May 11:04
    #8

    Förstår att det inte kan vara lätt när den ena vill och inte den andra. Är det så att han vill kanske du kan föreslå att ni gifter er i samband med ert barns dop. Då slår ni två flugor i en smäll och för det mesta bjuder man ju in nästan samma gäster till dop och bröllop.

Svar på tråden Han fördröjer bröllopet hela tiden och jag känner sorg!