Hur ska jag lösa min bröllopsdag?!

Hej!

Jag och min sambo planerar bröllop till vintern 2016, jag är överlycklig och har väntat på den här dagen hela mitt liv. Vill planera allt och har hur mycket tankar kring allt som helst. Men jag har två problem, mitt första är min sambo. Han vill gifta sig, men han aldrig drömt om det och har inga tankar eller fantasier kring den stora dagen. Han säger att han älskar mig lika mycket vare sig vi är gifta eller inte och när jag säger att "det är den dagen allt blir på riktigt i våra löften" så säger han bara att han lovade mig en kväll för länge sedan att älska mig hela livet och han menade det då och det gäller hela livet. Jag tycker det är så fint av honom, han känner aldrig någon press från omvärlden att saker och ting ska vara utan han kör sitt eget race i allt. Vilket under åren har inneburit grabbkvällar på alla hjärtans dag, bortglömda födelsedagar/noll presenter och jag har aldrig blivit utbjuden på en dejt. Det gör ingenting, jag älskar honom och vi värderar vår vardag och struntar i romantik och högtidsdagar. Men jag vill att bröllopsdagen ska vara allt! Vi får inte strunta i den också bara för att vi är ett skönt par som skiter i romantiken i övrigt. Bröllop är allt jag drömt om sedan jag var liten...

Till mitt andra problem: jag kommer från en släkt som umgås mycket. Vi är ca 30 st i min nära släkt på mammas sida, alla bor på samma ö (ca 15000 invånare) och firar varje födelsedag tillsammans. Jag är uppvuxen med detta och har alltid trivts men jag flyttade från ön för 7 år sedan och sedan dess har jag glidit ifrån dem. Detta beror till största del på att jag inte prioriterat att åka hem och sedan har avståndet växt mellan oss och nu är jag bara hemma 1-2 ggr per år. Men min familj står jag supernära såklart, bara att jag inte längre passar in i min släkt. Dessutom är de frikyrkligt religiösa, vilket jag inte är aktiv som längre. Tvärtom har jag festat på mycket som tonåring och älskar även nu som 26åring att ta mig fram en flaska vin och snacka skit med tjejerna hela natten!

Jag vill därför självklart servera alkohol på vårt bröllop. Min sambo har inga religiösa kopplingar så för honom är det sjävklart. Min familj har inga problem med alkoholen, men mamma har påpekat att morfar och farmor och sådär kanske kommer känna att det känns konstigt om festen blir ett fylleslag framåt småtimmarna. Jag vill att alla ska trivas och jag vill inte känna att någon känner sig obekväm med bröllopet. Bör jag strunta i att bjuda släkten? Vi kommer antagligen hamna på ett ganska fint ställe och det känns nästan onödigt att de ska först behöva åka 15 mil till min nuvarande hemstad för att fira mitt bröllop och så blir de en besvikelse för dem att jag ens dricker och mina kompisar kanske drar en vild anekdot i sitt tal eller släpper en svordom! Ve och fasa! ;) Därför velar jag nu fram och tillbaka mellan att strunta i att bjuda dem, kuvertavgiften ligger på ca 1000 st och bröllopet går ju alltså upp med 30 000 och så kommer dom kanske bara få sitt livs chock och må dåligt. Jag själv kommer inte heller slappna av när jag inte vet hur dom ska ta det, dom betyder ju fortfarande mycket för mig!

Om vi leker med alternativet att inte bjuda släkten kommer min familj komma ensam och det blir ju också helst sjukt. Bara familjemedlemmar och våra vilda kompisar. Min sambos familj går bra ihop med vännerna våra och komme garanterat få i sig några glas och dansa framåt natten. Min familj kommer acceptera och vara glada, men jag vet att de inte känner sig helt bekväma med det.

Så. Hjälp. Vad gör jag med allting! Hur ska jag få den här dagen att bli så underbar för alla parter som möjligt? Är det kanske dödsdömt? Det känns som att hur jag än gör kommer jag inte bli helt nöjd. Hur gör ni som har alldeles för höga tankar kring bröllopet och hur blev er dag när er enda dröm i livet har varit att få den där alldeles underbara prinsessdagen?

PS. Förlåt för världens längsta inlägg och jag vet att jag låter sjuk i huvudet.