Han tog tillbaka sitt löfte om förlovning.. hur ska jag göra nu?

För mig var förlovning också det största och viktigaste jag kunde tänka mig, men under de första åren av vårt förhållande turades vi om att känna oss redo. På fyraårsdagen av första dejten förlovade vi oss, och det var inget frieri, ingen överraskning utan vi bytte ringar bara vi två. Att gå och fnissa i några veckor medan ringarna låg hemma i en byrålåda, ta fram dem och känna och titta på dem ibland var fantastiskt roligt. Och jag kommer alltid minnas den tiden  

Efter förlovningen började vi prata om bröllop, för vi var båda helt överens om att vi ville gifta oss. Jag helst på en gång, men min sambo ville vänta, njuta och spara pengar. Det tog ett tag, kanske ett halvår eller ett år, innan vi bestämde oss för att vi ville gifta oss sommaren 2014, så vi satte datum, bokade lokal och började fundera lite smått. Men det hände mycket under den perioden, bland annat blev vi arbetslösa båda två. Så efter mycket tårar och så mycket grubblande fram och tillbaka bestämde vi oss för att skjuta på det. (Mina tårar alltså, jag är känslomänniska och sambon är praktiker.)

Jag kunde inte hålla mig, utan när vi hade fått jobb båda två igen pratade jag om bröllop, datum och fick ett "ta det lugnt" tillbaka. Jag var helt inställd på att min sambo inte ville gifta sig eftersom han inte hade lika bråttom som jag. Han förklarade till slut att han inget hellre ville, men att det är en dag han inte vill kompromissa om. Och även om det allra viktigaste för mig är att vi gifter oss så är det klart att jag inte misstycker till att få en underbar dag som vi kommer minnas för alltid. 

I sommar gifter vi oss äntligen. Efter 6,5 år tillsammans och efter 2,5 år som förlovade Och det känns faktiskt inte alls hemskt att vi tagit tid på oss. Nu vet jag till 110 % att jag känner den man jag vill dela livet med, och vi har upplevt massor under de här åren. Vi vet att vår kärlek överlever både i nöd och lust, och även tråkig vardag. 

Eftersom jag själv varit i din situation och tjatat om både förlovning och bröllop så vet jag vad som funkade för mig. Det var att be om ursäkt, förklara att det inte är en deadline, något som måste göras nu på en gång. Men att det är lite som att se julklapparna ligga under granen redan i juni. Hur ska man kunna hålla sig från att inte vilja öppna dem på en gång?! Jag älskar ju min sambo så jag blir tokig, och då vill jag att han ska bli min och att jag ska bli hans. Helst i förrgår, men jag får vänta snällt till i juli  

Och förlovning känns som en stor sak ända till den är överstökad. Då är siktet inställt på bröllop, och så blir man ännu mer galen i bröllopsplanering än vad man trodde var möjligt att bli av att titta på förlovningsringar