• Anonym (Lilla­n)
    Äldre 26 jan 12:51
    20707 visningar
    27 svar
    Inlägg från Anonym (Lillan) Visa alla inlägg
    27
    20707

    Att inte bli sedd av den man älskar

    Jag tror jag behöver hjälp med en utomståendes ögon på ett problem. 

    I helgen bråkade jag och min blivande man, om samma sak som vi egentligen alltid bråkar om. Vi var ute med kompisar, och jag kände mig som a million bucks. Men min blivande pratade hellre med alla andra, sa inte ens att jag såg bra ut när jag kom till festen någon timme senare än honom. 

    Senare på kvällen gick vi ut, och någon satt bredvid oss och försökte stöta på en yngre tjejkompis till oss. Min blivande sa att han skulle låtsas vara hennes pojkvän för att skrämma bort killen, varpå jag blev jättearg och gick därifrån. 

    En tag senare upptäckte han att nästan alla hans chefer var ute på samma ställe som oss och gick till dem för att säga hej. Han frågade inte om jag ville följa med och bli presenterad, utan lät mig sitta kvar vid bordet med våra vänner (som senare gick dit eftersom de kände några av dem).

    När vi skulle gå hem frågade han varför jag var sur, och jag förklarade att jag var ledsen eftersom jag hamnar i skymundan och för att det känns som att han hellre är någon annans pojkvän än min. Det är inte första gången han ska låtsas vara någons pojkvän eller ta hand om tjejkompisarna för att "skydda" dem från någon. Jag blir arg eftersom tjejerna faktiskt klarar sig. När jag går ut så är det ingen som tar hand om mig, utan det får jag göra själv. Är man inte intresserad av någons närmanden så säger man nej och går därifrån, svårare är det inte. 

    Eftersom det kändes som att det inte var någon idé att prata klockan tre på natten tog vi det dagen efter istället, och då bad han om ursäkt och sa att det inte skulle hända igen. Men jag vill inte höra att det är sista gången, utan jag vill inte att det ska behöva hända över huvud taget. Borde han inte förstå att det gör mig ledsen och låta bli att göra det från första början? 

    Vi planerar bröllop till nu i sommar, så jag oroar mig för vad som händer efter det. Kommer han fortfarande göra samma sak när vi är gifta? Jag vill vara hans nummer ett, hans fokus, allt som betyder något. Och det säger han att jag är, och när det är bara vi två så känner jag det. 

    I efterhand sa han att jag såg lite dämpad ut, och han ville vänta med att presentera mig för cheferna till jag var mitt vanliga, glada jag. Att det var han som var orsaken till att jag var "dämpad" verkade han inte förstå.

    Jag ställer allt på sin spets i och med att bröllopet närmar sig med stormsteg, och det känns som att även småsaker blir jättestora. Min blivande är allt jag någonsin önskat mig, och han ser mig och lyfter mig som ingen annan. Men när han gör såna här saker sårar han mig som ingen annan. 

  • Svar på tråden Att inte bli sedd av den man älskar
  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 27 jan 12:54
    #2

    Vi pratade om det på kvällen också, jag förklarade varför jag blev ledsen/arg och han förstod. Men vi lyckades liksom inte göra något av det, utan det slutade bara med att jag var ledsen och han bad om förlåtelse utan att lyssna noggrannare. Därför pratade vi om det dagen efter, då jag också fick möjlighet att säga att jag oroar mig för hur det kommer bli när vi är gifta. Kommer alla de saker jag blir arg och ledsen över magiskt försvinna bara för att jag blir hans fru? Det betvivlar jag. 

    Om jag inte hade varit arg och ledsen redan innan han gick för att prata med sina chefer skulle jag ha gått dit och strålat, charmat alla precis som mitt vanliga jag brukar göra. Men nu kände jag mig redan oönskad och i vägen, så jag satt kvar. När jag gick dit för att säga att det var dags att börja hämta jackorna och gå hem för att stället skulle stänga började dra i honom för att gå på efterfest, men han förstod tack och lov att jag ville ha honom med mig hem så att vi fick prata med varandra.

    När vi är bland vänner eller på uteställen så brukar vi inte kramas, pussas eller ens sitta bredvid varandra. Min blivande sitter ofta och pratar med vänner och bekanta medan jag är uppe och dansar. De gånger vi faktiskt pussas eller kramas brukar vännerna retas och ropa "snusk!" eller liknande, och då är det inte lika roligt. 

    Det jobbiga är att jag VET att jag är hans nummer ett, allt som betyder något och den som är i hans tankar hela tiden. Men jag glömmer det snabbt, särskilt eftersom han ser bra ut och ofta hamnar i centrum. Han är säker på oss och räknar med att jag inte behöver all hans uppmärksamhet varje vaken minut, men jag tolkar det som att jag är ointressant och oviktig.

  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 28 jan 13:30
    #3

    Jag sa till min blivande man när vi pratade om det häromdagen att jag inte blev sedd som barn, vi var många syskon och mina föräldrar jobbade mer eller mindre dygnet runt båda två. Det är först när jag blivit äldre som jag faktiskt har fått en relation till dem. 

    När min blivande inte ser mig tar det extra hårt eftersom jag känner mig liten och bortglömd igen. Jag är inte högljudd och kräver uppmärksamhet på det sätt som mina syskon gör, utan jag bara accepterar det och blir en grå mus i ett hörn. Min blivande har lyft mig ur allt det och fått mig att förstå att jag är viktig. För det mesta klarar jag av det själv också, han behöver inte stå bakom och putta mig framåt för att jag ska våga ta plats. Men jag hade förmodligen bara en dålig dag i helgen när vi var ute. 

    Han vet om att jag har en hel del spöken i mitt förflutna som påverkar mig, men jag har gjort mig av med många av dem och är starkare än någonsin förut. Jag är fortfarande rädd att jag ska skrämma bort honom till slut, men han säger att det inte är några problem. Han älskar hela mig, med mina problem och allt. 

  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 28 jan 14:09
    #5
    Anonym (dina problem inte hans) skrev 2015-01-28 13:46:46 följande:

    nu är detta inte menat att du är dum å något sätt har skrivit om det flera gånger men ibland går det inte att säga sanningar utan att det låter lite illa.


    Jag har själv varit i ett liknande förhållande där min sambo hade ett liknande beteende mönster som du har, inte precis samma bakgrund men behövde helt enkelt bli sedd. Jag fick inte prata med kollegor eller bekanta eller att någon random kom fram och sa hej utan att jag fick reda på att varför presentera du inte mig, varför det ena och det andra. Jag älskade personen över allt och gjorde allt för denne. Men det räckte inte för uppmärksamhetsbehovet var förstort, Var hela tiden tvungen att tänka mig för så att det inte skulle bli problem eller att jag skulle få skit för att jag glömt bort. Kunde inte slappna av när jag var ute med min sambo, tänk om någon kommer, tänk om jag glömmer och så blir det ?jag behöver prata med dig? tillslut undvek jag att vi gick ut tillsammans jag orkade inte behöva tänka på vad jag sa och om jag glömde något. Låt inte ditt behov gå ut över honom om han älskar dig på alla sätt som går. Du kanske skulle besöka en psykolog av något slag och prata ut om dina problem, och sedan inkludera honom i ett parsamtal efter att psykologen anser att du är redo. Låt inte det som varit förstöra det som är. För om du känner att det är din bakgrund som ligger som orsak så börja där, inte med att få honom att rätta sig därefter.


    Menar som sagt inget illa gentemot dig, men har själv blivit bortjagad från min sambo, och jag kände igen mönstret som du beskrev.


    Jag gör mitt yttersta för att inte kväva honom, att han ska ha den frihet han behöver och inte känna att jag måste veta allt hela tiden. Men jag orkar inte heller vara den som hela tiden ska ge efter och acceptera, utan vill att han ska se när jag behöver en kram, en blink eller ett "hur är det, lilla älskling?"

    När vi går ut och träffar vänner blir jag osynlig, och han gör sitt bästa för att prata med alla vännerna och umgås med dem. Men jag tror det beror på att en person som står nära min blivande kritiserade honom för att ha blivit annorlunda tillsammans med mig. Vi var 20 när vi träffades, och det är klart att man blir annorlunda i tidiga 20-årsåldern. Vi har båda två mognat och växt tillsammans. Men min blivande tog väldigt illa vid sig och har sedan dess inte varit lika kärvänlig när vi umgås med vänner. 

    Jag har gått hos psykolog tidigare, men mina problem är inte tillräckliga för att jag skulle få gå kvar. Senast för någon månad sedan sökte jag hjälp igen men blev nekad. Då jag gick hos psykolog följde min blivande med och vi pratade alla tre tillsammans vid något tillfälle. Han är väldigt klok och förstående, så egentligen gjorde inte psykologbesöket någon skillnad. Men vi är duktiga på att prata med varandra och att ventilera när det är något, och har lärt oss hur man gör det ännu bättre. 

    Vi har också ett kodord som betyder "nu är du skitjobbig, kan du lugna dig lite". Det är så dumt och löjligt att det inte går bli arg när man hör det, utan det betyder att vi tar paus och ger varandra lite utrymme att andas. Om vi bråkar eller tjafsar kan vi säga det och så fnittra lite istället för att dra ner varandra och skapa fler problem än vi löser. 
  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 28 jan 14:21
    #7
    gloriousgirlgirl skrev 2015-01-28 14:09:50 följande:

    En klok kvinna sa till mig en gång: Du ska ha en man som, när ni kliver in i ett rum tillsammans, skjuter fram dig lite och säger med rak rygg "HÄR har ni MIN tjej!".

    För mig var det ganska talande och ett bra sätt för mig att kunna värdera hur relationen var. Jag har varit i din sits också, och det blev inte bra. Jag var viktig för honom osv, men han kunde inte vara stolt över mig och oss i alla lägen.

    Nu är mitt liv annorlunda. Nu blir jag sedd av min sambo, varje stund och varje dag. Det görs på olika sätt, men det är med handlingar som man kan se vad man betyder för varann.

    För er del behöver ni jobba på kommunikationen er emellan, det är den som fattas. Du pratar, han hör dig men lyssnar inte. Det är skillnad. Du gör troligen samma sak med honom. Han försöker säga dig något, du tolkar det och så är cirkeln igång. Jag rekommenderar er snarare en PREP-kurs (googla) för ska ni leva tillsammans i vått och torrt måste ni ha en fungerade kommunikation.


    Vi är väldigt duktiga på att kommunicera, men som jag skrev i förra inlägget är min blivande väldigt mån om att andra inte ska tro att han är en toffel. Sedan vi pratat de senaste dagarna har han förstått vad jag menar och har lovat att det inte ska hända igen. (Eller åtminstone försöka undvika det.)

    Det är just det du skriver om att lyfta mig och säga "det här är flickan i mitt liv" som jag önskar att han gjorde mer. Hemma gör han det varje dag, men inte när vi är bland andra. Åtminstone inte bland våra vänner. 

    Jag vet att jag har en tendens att överreagera, och särskilt nu inför bröllopet händer det ibland varje dag att jag frågar "vill jag gifta mig med en person som gör så här?" Det kan vara skitsaker eller stora saker. Men jag landar alltid i att jag vill dela resten av mitt liv med honom. Just nu är det min dåliga självkänsla som spökar, kombinerat med att jag hade ett par stora kriser under förra året. Jag känner mig inte stabil, men måste ta tag i det och hitta en lösning. 
  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 29 jan 10:52
    #11
    gloriousgirlgirl skrev 2015-01-28 15:44:28 följande:

    Ja, ni verkar prata, men eftersom detta ligger och pyr och inte verkar vara löst så tror jag att ni behöver viss hjälp med att utveckla er kommunikation. Kommunikation och att prata kan vara skilda saker. Du ska inte känna dig som du gör nu, och han vill troligen inte heller vara den som får dig att känna som du gör. Men för att ert äktenskap ska bli bra, så behöver ju båda må bra i relationen och man kan behöva förstå sina egna behov och känslor. Ta hjälp att lära er bli bättre tillsammans, det är ingen skam i det. Det kan man göra även om man upplever att man inte har så stora problem. Jag rekommenderar som sagt PREP-kurs.


    Det går inga såna kurser på orten där vi bor. 
    Anonym (Ego-pojkvän?) skrev 2015-01-28 22:10:30 följande:
    Så himla bra skrivet! Jag hade aldrig accepterat ett sånt beteende av min man...hade känt mig kränkt. Även om han ber om ursäkt osv så ska han från början VILJA visa upp dig för sina kollegor/chefer oavsett. Han ska ta dig i handen, leda dig dit och säga "detta är min tjej!!!"..
    Inget konstigt me d! Han ska va stolt över sin kvinna och skryta!
    Han brukar göra det, men jag tror att hans vänner trakasserat honom så pass mycket att han slutat. Och eftersom jag klarar mig själv för det allra mesta så räknar han med att jag inte ska ta illa upp utan underhålla mig själv. 
    Nightrod skrev 2015-01-29 09:03:51 följande:

    Läser lite och känner, fan vilken tur jag har som har en tjej som har en egen vilja och kan ta sitt eget initiativ. Står jag och pratar med någon så kommer hon själv fram och säger hej. Klart jag presenterar henne om någon kommer fram och pratar med mig när hon står vid sidan om, men ALDRIG att jag skulle dra henne som en hund runt i rummet hängande efter mig för att presentera henne, hon klarar sig själv och vi sitter inte ihop vid höften bara för att vi är ute bland folk. Hon vet jag älskar henne varje dag varje sekund det tvivlar ingen av oss på. Men inte springer jag fram och skall bli presenterad som hennes pojkvän bara för att hon står och pratar med någon tjej/kille. Är vi mer än armlängds avstånd ifrån varandra så saknar vi varandra men samtidigt kan vi vara på samma ställe (korg/gym, osv) och ändå ha varsitt liv och umgänge.


     


    Hade det vart min tjej(vart i den situatationen ) så hade jag bara känt, men herregud människa kan jag få prata med en människa utan att du skall ha din bekräftelse hela jävla tiden. Kan inte jag få ha lite egentid bland vänner


    Om du läser det jag skriver så ser du att jag faktiskt säger att jag i vanliga fall är självgående och inte behöver uppmärksamhet hela tiden. Men eftersom han hade betett sig illa under kvällen tidigare (säger du också till din tjej att du bara ska gå och vara någon annans pojkvän en stund medan hon väntar?) och det var därför jag blev ledsen över att han sköt undan mig och inte ville att jag följde med för att träffa hans chefer och kollegor. 

    Mycket har fokuserat kring jobbet på sistone eftersom min blivande har försökt få en befordran, så det har varit mycket övertid och när han kommit hem har han varit helt knäckt. Det har inte funnits mycket tid över till att prata med varandra och ha tillsammans-tid eftersom jag också jobbar heltid. Då vi inte har tid att umgås brukar det bli så här, men när vi hinner ses några kvällar i veckan är allt precis som det ska vara.
  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 29 jan 12:48
    #14
    Nightrod skrev 2015-01-29 11:10:34 följande:

    Det var mer menat till alla i tråden som tycker att de är killens allt och att de skall presenteras och lyftas fram och pedistalsättas osv osv.

    Sedan att han ignorerat dig och sköt undan dig, förstår jag inte riktigt hur du menar så det kan jag ej kommentera. Sa han håll dig åt sidan, eller sa han bara, jag skall gå och säga hej till min chef, utan at bjuda med dig? Eller var det att han sköt dig fysiskt åt sidan?


     


    Jag åker hemifrån 06:00 kommer hem 17:30 och nu skall jag börja träna på kvällen med, efter jobbet. Sedan jobbar jag helger med och ibland gör tjejen det med.  Förstår inte riktigt jobb kommentaren, är det jobbigt att han jobbar mycket eller är inte hans befordran någon ni båda vill ha och något som gör er ekonomi bättre?


    Okej, jag förstår. 

    När vi var ute i helgen pratade han inte med mig utan hade ryggen vänd mot mig i stort sett hela tiden. Jag förväntar mig inte att han ska be mig delta i alla samtal, han har all rätt i världen att bestämma över sig själv. Men att inte prata med mig alls utan ha allt fokus på alla andra tycker jag är fel. Om jag sätter mig bredvid honom och försöker delta i samtalet kan han lägga armen om mig eller åtminstone vända sig mot mig och lyssna på vad jag säger. 

    Våra sammanlagda arbetstider räcker från 8 till 23, så när min blivande kommer hem från jobbet har jag antingen redan lagt mig för kvällen eller är mitt i förberedelserna för att sova. Han jobbar även helger, vilket gör att när jag är hemma och ledig är han på jobbet. Jag är jättestolt över honom som jobbar hårt för att få det han vill ha, och det kommer att bli bra för oss båda (särskilt eftersom han inte kommer jobba helger längre).
  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 29 jan 13:03
    #15
    Anonym (Ta inte illa upp) skrev 2015-01-29 12:35:47 följande:

    Det känns som att du behöver jobba mer på dig själv. Din självkänsla, och kanske ditt synsätt på hur ett förhållande ska vara, det är oklart, men jag får den känslan att ni kanske inte är riktigt överens om det, kanske för att ni inte har pratat om era förväntningar på varandra.

    Du säger att ni är duktiga på att kommunicera men....

    Jag tror att ni kommunicerar, men att ni snarare pratar till varandra och inte med vrandra. Du är inte nöjd förrän hansäger förlåt jag ska inte göra om det, och han känner nog av det och ger sig.

    Av att läsa kommentarerna så får jag samma känsla, du vill inte kommunicera utan du vill få en bekräftelses på det du säger utan att ta till dig av det vi skrivit.

    Det låter nog hårt men jag tror att det är bäst att du rannsakar dig själv och dina förväntningar på ett förhållande och honom, samtidigt lär dig kommunicera med honom och inte bara berätta hur du känner för att få en bekräftelse på att du känner rätt.


    Jag vet att jag behöver jobba med mig själv. Och som jag skrivit tidigare har jag försökt få kontakt med psykolog för att få stöd, men jag har inte tillräckliga problem för att få hjälp. 

    Åtminstone tidigare var vi väldigt bra på att kommunicera med varandra, fast senaste halvåret har vi tappat bort det lite. Jag vill absolut inte att han ska be om ursäkt, och det är inte det som krävs för att jag ska bli nöjd. Han är absolut inte den typen av man som bara ger sig för husfridens skull, han är väldigt envis och står fast vid det han tror på. Om han tycker att jag överreagerar säger han det, och om han inser att det han gjort var fel så står han för det också. 

    Det är inte okej att säga "jag ska bara låtsas vara hennes pojkvän en stund" medan hans blivande fru sitter bredvid, och han förstod att jag blev ledsen och tyckte det var respektlöst. Jag är inte sådan att jag säger åt honom vad han ska göra och håller honom i kort koppel, utan han har sin frihet och får göra precis vad han vill. Men jag accepterar inte att han beter sig respektlöst. 
  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 29 jan 14:42
    #21
    Nightrod skrev 2015-01-29 13:03:50 följande:

    Hur skall jag skriva detta utan att det låter jättedumt? du får läsa det med tanke på att det kanske låter värre än vad det är.


    Men jag får lite bilden av en man som står och pratar med sina kollegor medans hans barn drar honom i armen/tröjan och säger, pappa pappa pappa, pappa , pappa, och till slut svarar han JAAAA , ähh det var inget ville bara du skulle titta. Jag menar inget om pappa roll osv utan scenariot, känns som om du behöver stå i centrum och om han inte ger dig uppmärksamhet så blir du sur och behöver synas. Min dam kan sitta och prata med folk länge länge och då får väl jag hitta på något annat att göra för hon är upptagen. Personligen hade jag bitigt mig i läppen för att inte ryta till och säga, Ser du inte att jag pratar med någon just nu.


    Bara för att man har ett liv och bekanta utanför relationen betyder inte det att man ignorerar sin partner, snarare är det en bra sak i mina ögon att man kan ha ett liv utanför det liv man har med sin partner, att man inte bli definierad som en utan som två individer som delar varandras liv genom kärlek.


     


    Men folk ser olika på sådant, jag hade inte klarat av ett sådant förhållande, det vet jag av erfarenhet.


    Det är absolut inte så vårt förhållande ser ut. Men jag har en trasslig bakgrund där jag inte blivit sedd och nedtryckt i skoskaften (och lite till) när jag försökt stå på mig. Allt det vet min blivande, och han är i 99 fall av 100 där och hjälper mig komma på fötter. Utan honom hade jag fortfarande suttit hemma och gömt mig, men tack vare hans hjälteinsats kan jag gå ut och känna mig som a million bucks och förstå att jag inte är så värdelös som jag fått höra i tidigare förhållanden. 

    Vi har egna vänner och egna intressen, och uppmuntrar varandra att ha det också. Så när vi gör något tillsammans tycker inte jag det är konstigt om vi faktiskt pratar lite med varandra under kvällen. Eller får hålla varandra i handen, kramas eller ge varandra en snabb puss utan att det är något konstigt. 
    Aniara4 skrev 2015-01-29 13:17:38 följande:
    Lite OT (men inte helt), men det här är något som stör mig så himla mycket. Att en tjej inte är intresserad ses av så många snubbar som irrelevant, däremot om det skulle visa sig att hon är "paxad" av någon annan man backar de, för de respekterar andra mäns rätt till sina "ägodelar" mer än vad kvinnan själv tjejer.

    Om han verkligen hade velat hjälpa tjejen som blev ansatt hade han kunnat säga "öh, du, märker du inte att hon inte är intresserad, låt henne vara ifred nu". Om det nu inte räckte med att hon själv sa ifrån.
    Allis skrev 2015-01-29 13:53:09 följande:

    Visst är det så Aniara4. För väääääääldigt många år sedan åkte min man och jag på kryssning, säg att jag var kanske 25 och hade verkligen inga problem med att säga ja eller nej. Bakom mig i en kö står en man och försöker plocka i mitt hår (!). Jag tror jag fräste ifrån ett par gånger, drog tag i karlfans handled och sa nej så att vem som helst borde ha pinkat på sig av nervositet.

    Så ser min man att karln fortfarande sträcker sig fram och ska ta i håret så han säger något i stil med "fattar du långsamt, hon har sagt nej".

    Gissa vad karlfan gör?

    Vänder sig till min man och ber honom om ursäkt.

    Det är en klassiker som, trots att det är så himla många år sedan, vi båda använt flitigt i föreläsningssammanhang efteråt hahahahaha. Jamen sicken dåre. 


    Det är just det här jag stör mig på. Att enda sättet för någon att förstå att nej betyder nej är om man har en pojkvän. Eller att pojkvännen säger nej. 

    Jag har fått klara mig själv när jag varit ute, eller haft tjejkompisar som kunnat hjälpa till om det blivit obehagligt. Och självklart ställt upp för dem om det behövs. Men jag har ALDRIG "lånat" en pojkvän för att få något att fatta vad jag menar. Den tjejen som han skulle hjälpa har dessutom pojkvän och har skinn på näsan nog för att säga nej så att killen aldrig skulle glömma det. 

    I och för sig tror jag min blivande inte glömmer min reaktion efter helgen heller, för han vet att om han ska vara med mig så är det bara jag som gäller. Den enda personen jag skulle acceptera att bli nummer två efter är om vi fick barn. Klart att vänner och jobb också är viktigt, men jag vill inte hela tiden vara det som halkar efter. Det kanske är okej att hoppa över att se ett avsnitt på en tv-serie en kväll om det betyder att vi hinner umgås för första gången på en vecka.
  • Anonym (Lilla­n) Trådstartaren
    Äldre 1 feb 01:17
    #25

    Tack för ditt svar, Ninni

    För mig är det just respekt och att bli hörd som är det viktiga. I 99 fall av 100 ser han mig, och tar sig tid att hjälpa mig lösa mina problem. Jag har problem, det vet jag. Och det vet min blivande också. Han har varit ett sådant stöd under våra år tillsammans att jag idag är en starkare version av mig själv, eftersom han såg den jag var genom allt mitt bagage.

    Det är förstås inte bara hans förtjänst, jag har kämpat själv också. Men han har varit ett bättre stöd än någon annan i min omgivning. Tröstat och torkat litervis med tårar när jag varit ensam i övrigt.

    Häromdagen bröt jag ihop och öste ur mig allt det jag grubblat på sedan förra helgen (och även innan). Jag är rädd att han ska lämna mig, att han ska inse att jag är knäpp och att det finns bättre tjejer där ute. Ibland tolkar jag hans beteende som det, och eftersom jag har ett minne utöver det vanliga minns jag allt han säger. Är det en ogenomtänkt sak på kvällen när han jobbat ett femtontimmarsskift eller halv fyra på morgonen när vi precis kommit hem efter att ha varit ute med vänner så kommer jag ihåg det i åratal efteråt.

    Han säger att han älskar mig och att mitt bagage inte spelar någon roll. Och när jag i somras hade en djup personlig kris tog han ledigt från jobbet för att han inte ville att jag skulle vara ensam. För att jag inte klarade av att vara ensam. Han släppte mig inte ur sikte på flera dagar. Jag såg i hans ögon då att han verkligen menar att jag är allt som betyder något, och egentligen behöver jag nog bara minnas de dagarna för att veta att han älskar mig.

Svar på tråden Att inte bli sedd av den man älskar
Logga in
Bli medlem