Var ska man gifta sig om man inte vill göra det i kyrkan?

Vårt utomhusalternativ är i en park i centrala stan, och då finns det inte tid eller möjlighet att sätta upp ett partytält. Festlokalen har två rum, ett på bottenvåningen där vi kommer duka till middag och ett mindre på övervåningen. Övervåningen hade kunnat funka om det inte vore för att min farmor går med rollator och det bara finns trappa  

På fredag har vi möte med vår lokal, då får vi fråga om de har några förslag på hur man kan göra för att vigas där. Den ligger väldigt fint till, men jag antar att det blir lite extra jobb eftersom det ska dukas och allt innan middagen. 

Jag brukar komplicera saker och ting, men det känns som att vigseln är en ganska viktig del av bröllopet 

Det ligger lite avsides, så det finns inte så mycket annat runtomkring. Men inte tillräckligt avsides för att det ska finnas en hölada  

Jag tror jag sett bilder där de satt upp tältduk på terrassen. Då borde man kunna sätta upp det ifall det regnar (eller om det skulle vara jättevarmt) och ha vigsel där ute. Men det blir som sagt lite bökigt eftersom det ska dukas till middag inomhus samtidigt. 

Igår började jag fundera på varför vi ska ha så många gäster på vigseln också. Jag har sedan vi började planera sagt att jag vill ha en liten och intim vigsel, och hälften av de som står på listan är såna som vi känner att vi måste bjuda eftersom de kommer ta illa upp annars. Vigseln är den viktigaste delen för mig, och jag vill inte kompromissa med den. 

Nu när jag och sambon blir lediga över jul och nyår får vi försöka diskutera hur vi ska göra. Båda två vill bara att alla andra ska bli nöjda, men nu tror jag att jag tröttnat på att bara vara snäll jämt 

Vi kan inte skala ner på vår lista, åtminstone inte som det känns just nu. 60 personer är våra närmaste familjemedlemmar och vänner. 30 av dem känner jag mig tvungen att bjuda på vigseln. När jag pratat med min sambo om det får jag inga konstruktiva svar.

Men, som sagt, både jag och min sambo är väldigt inriktade på att alla andra ska bli nöjda. Jag vet faktiskt inte vad JAG vill. Om vi skulle ha en liten intim vigsel med bara vi och två vittnen skulle jag förmodligen sakna mina föräldrar.

Varför är det ingen som förvarnar om att det är så här svårt att planera bröllop innan man förlovar sig?

Du har medhåll härifrån i alla fall! 

Min plan om det börjar kännas övermäktigt är att lämpa över allt på min sambo så han förstår vad det handlar om. Under hösten höll jag på att gå in i väggen och min läkare förbjöd mig att stressa, och bröllopsplanering = stress, så min sambo fick ta över alltihop ett tag. Nu har vi kommit igång lite mer, och det är de stora besluten som är på gång. Och eftersom jag fortfarande inte är 100 % återställd kommer jag släppa allt om det börjar bli för mycket. 

Jag tror dock att vi är överens om att vår plan B är att gå till rådhuset med två vittnen ifall allt skiter sig. Och i såna fall ryms vi ju i vigselrummet  

Jag tror ingen kommer säga något direkt till oss, utan det blir i sådana fall efteråt som man får veta på omvägar att den eller den är besviken. Igår pratade jag med min faster som är en av de personer som jag känner mig tvungen att bjuda. Hon har ingen familj utom mig och mina syskon, och vi har varit väldigt viktiga för henne. Dock kommer jag inte särskilt bra överens med henne av olika anledningar. Hon sa att vigseln på något vis var det viktiga att få vara med på, och det är så jag vet att många av våra släktingar känner. 

Helst skulle jag vilja att vigseln får vara en stund för bara mig och min sambo, då vi får säga de löften vi vill utan att alla vi känner tittar på under tiden. Att vi dessutom har valt att gifta oss borgerligt kommer göra en del upprörda, men det är viktigt för mig och inget jag tänker kompromissa med. Den enda person som var självklar till 110 % vid vigseln var min mormor, och hon gick bort i somras efter att ha kämpat mot cancer. Resten av familjen är såna som hotat, bönat och bett till sig en plats. 

Ska vi ändå vigas vid festlokalen känns det skit samma om vi har hälften eller alla gäster med. Då får vigselförrättaren komma dit, viga oss och sedan har vi mingel och efterföljande middag. 

Just nu känns det som att jag vill fråga min sambo om vi ska vigas bara vi två och ha typ förnyelse av löftena inför gästerna. Då behöver vi inte stå där och känna att orden stockar sig i halsen, vi glömmer det vi tänkt ha som löften och inget går som planerat. Både jag och min sambo är väldigt privata med känsloyttringar, vi pussas inte inför andra och är såna där jobbiga dökära människor. Egentligen är vi ju det, men inte offentligt. Därför fattar jag inte varför alla ska se på under vår mest intima stund någonsin. Kommer de kräva att vara med i förlossningsrummet när vi får barn också?! "Annars är det inte på riktigt."

Vi VILL ju ha våra mostrar, fastrar och kusiner med. Åtminstone på bröllopsfesten. En av anledningarna till varför jag trivs så bra med min sambo och hans familj är att de har en stark sammanhållning, precis som i min familj. Hela tjocka släkten träffas några gånger om året och det är den naturligaste saken i världen. 

Det är under vigseln jag känner att jag skulle kunna slippa allihop. Vi tar med oss två vittnen och bara gifter oss, ingen får vara med och därför är ingen särbehandlad  

Jag längtar egentligen inte efter bröllopet, utan efter att få bli fru till mannen jag älskar. Min sambo vill ha ett "riktigt" bröllop, och därför känns det mest rättvist att han får planera alltihop och lösa det! Jag skulle i och för sig aldrig kunna göra så, utan vi delar på planeringen och hjälps åt. Men jag är en ständig grubblare och blåser upp saker till oproportionerlig storlek och får panikångest av hur jobbig den situation jag föreställer mig är. 

Min sambo är min klippa och den som ser till att allt ordnar sig, eller åtminstone att jag lugnar ner mig och kommer tillbaka till verkligheten I fråga om bröllopsplanering är vi dock båda helt ovetande om hur det ska vara, vi vet bara vad alla andra förväntar sig. Det blir lite extra press eftersom min sambo är först i sin släkt att gifta sig på vääääldigt många år. Och jag är äldst av mina syskon och sätter standarden för oss. Mina äldre kusiner är gifta och deras bröllop var extremt olika. Så jag vet att man får göra lite som man vill, men det är ändå ett stort stressmoment.

Förlåt att jag skriver noveller, det är bara så mycket som snurrar i mitt huvud så fort jag ens snuddar vid bröllop Och de jag pratar med verkar ha ganska bestämda åsikter om hur det ska vara, bara ett fåtal säger att det viktiga är att jag och min blivande man blir nöjda. Resten dundrar på om att de ska vara med, allt annat är oviktigt. 

Jag har tänkt på det, och jag skulle hemskt gärna vilja göra just så. Under julhelgen får jag prata med min sambo och höra vad han tror. 

Det är ingen som är på honom och frågar om bröllopsplaner, utan jag tror alla förutsätter att det är jag som tar alla beslut och han bara nickar och håller med. Hittills har vi tagit alla beslut tillsammans och båda har haft lika mycket bestämmanderätt. Jag är ingen bridezilla som dundrar fram som en ångvält, utan det är vår dag och vårt bröllop. 

Han behöver nog veta hur mycket alla är på mig om bröllopet, för han är så fantastisk på att förstå mig och veta vad jag mår bra av. Och han kan sätta ner foten utan att få panik över alla andras känslor, något som jag aldrig lärt mig  

Utvandrare, hur gjorde ni vid första vigseln? Hade ni några ringar? Jag intalar mig att det skulle kännas som att ljuga för familjen, få dem att tro att de får vara med på vigseln när vi redan är gifta, och jag kan inte vara oärlig. Jag skulle förmodligen inte kunna ljuga ens om mitt liv hängde på det. (Ett resultat av min uppfostran.) 

Alternativen står lite mellan en liten, hemlig vigsel och att ryta ifrån och säga att familjen får ta ett steg tillbaka och lämna oss och planeringen i fred. Men de gånger jag rutit ifrån om annat (miljonte gången någon frågade om jag var gravid, typ) har det haft noll effekt och jag har bara blivit ännu mer ledsen.

Min familj har haft lite svårt för min sambo stundtals eftersom de uppfattar honom som arrogant och att han tar för mycket plats. Jag blev så arg när de berättade för mig att jag höll på att explodera, för han är inte det minsta arrogant. Anledningen till att jag blev kär var att han var självsäker och vågade ta plats, men han har alltid lyft upp mig och sett till att jag mått bra. När min mormor gick bort i somras ville han knappt gå till jobbet eftersom han inte ville lämna mig ensam. 

Om han skulle slå näven i bordet och säga "så här blir det!" skulle de inte ändra uppfattning om honom. Snarare motsatsen.

I och med min förra pojkvän var kontrollerande och våldsam förutsätter min familj att jag är en person som drar till mig sådana killar. Min sambo var två sekunder ifrån att gå och "prata allvar" med mitt ex när jag berättade för honom vad som hänt (de känner varandra sedan tidigare) eftersom han inte kan tänka sig något värre än att misshandla sin partner.

Jag vågar bråka och höja rösten mot min sambo, och det tycker jag är ett tecken på att vi har ett hälsosamt förhållande. Förmodligen helt galet, men jag vågar bli arg och visa det. Det kunde jag inte i mitt förra förhållande. 

Och nu handlar tråden plötsligt om något helt annat än borgerlig vigsel

Ja, och då slutar det nog med att vi skjuter upp det ett tag till. Planen från början var att vi skulle gifta oss i somras, men eftersom vi blev arbetslösa båda två ett tag la vi allt på is. Oavsett hur vi gör kommer jag nog behöva ryta ifrån och säga att familjen får sluta lägga sig i bröllopsplaneringen och allt annat. Jag har gärna bollat saker med mina föräldrar, men jag tror att de har det tolkat som att de har möjlighet att påverka. 

Huvudsaken är väl att jag hittat en man jag vill dela resten av livet med? Bröllopet gör varken till eller från, och jag vill inte gifta mig för att bevisa något för omvärlden eller lova trohet inför gud. Jag vill gifta mig med min sambo för att jag älskar honom och för att jag blir den jag vill vara tillsammans med honom. 

Jag vet att jag har hans stöd till 110 %, och det gör att jag känner mig trygg och säker i de val jag gör oavsett om han står bakom mig eller inte. 

Vissa av mina familjemedlemmar är såna att de ser allt som händer som bevis på sin egen ståndpunkt. Om jag bråkar med min sambo betyder det att vi har det dåligt och borde göra slut. Om han står bredvid mig när jag blir arg och säger ifrån är det han som fått mig att göra det. Om jag är glad och trevlig är det för att jag får träffa familjen, inte för att min sambo är med. 

Sist jag röt ifrån ordentligt fick jag svaret "äh, du har pms, det går inte prata med dig" vilket gjorde att jag tappade allt hopp om att någonsin ha en vuxen diskussion med den familjemedlemmen igen. Övriga glömmer bort att jag pratat med dem och blir förvånade när jag påpekar det för femte gången. 

Jag ska försöka hålla mig från att ställa till en scen på julaftonskvällen när vi sitter och äter middag. Men det är då hela släkten ska samlas och det kommer bli tissel och tassel om vårt bröllop eftersom alla vet att det är på gång. 

Tack  

Ja, vid borgerlig vigsel får man gifta sig var man vill, och det har varit det som varit svårast. När valmöjligheterna är oändliga får jag panik Mina svärföräldrar bor i stan, men det finns inget utrymme att ha vigseln på deras baksida. Där ryms vi inte heller.

Vi hade möte med vår lokal strax innan jul och tog upp frågan med ägaren, och han sa att vi självklart fick ha vigseln på terrassen där. Eftersom mycket av det jag hade ångest över löste sig under mötet kände jag "äh, vad fasen, alla får komma på vigseln". Våra nära och kära har uttryckt att det skulle betyda mycket för dem, och så länge ingen kommer med synpunkter och åsikter kommer det nog bli bra

Under julen berättade vi för släkten om bröllopet och de blev bara glada och sa att de såg fram emot det.