Kalla fötter pga olika syn på barnuppfostran

Mina föräldrar har väldigt olika metoder vad gäller barnuppfostran. Mamma har alltid ställt upp, ekonomiskt eller på andra sätt, ibland utan att jag ens behövt fråga. Pappa jobbade väldigt mycket när jag var yngre, men när han var hemma hade han ofta den uppfostrande rollen. 

Jag älskar dem precis lika mycket båda två, och relationen mellan föräldrar och barn förändras ju i och med att barnen blir äldre. I högstadiet minns jag att jag och pappa satt uppe på kvällarna när mamma och syskonen lagt sig och diskuterade. Nu ringer jag båda när det är något jag behöver prata om. 

Det gick fort för mina föräldrar att skaffa barn, de hade varit tillsammans i mindre än ett år (kanske sex månader) när de gifte sig, och jag är född 9 månader efter bröllopet. Du och din blivande kommer ha haft mycket längre tid på er att lära känna varandra och diskutera barn och uppfostran innan. 

Jag och min sambo har nog ganska lika syn på hur vi vill göra den dagen vi får barn, och för mig var det väldigt viktigt att skynda långsamt, att lära känna varandra och veta vem det är man har tänkt spendera livet med. 

Att bli osams nu om huruvida ert eventuella barn ska få åka på språkresa är väldigt onödigt, det finns miljoner saker som är viktigare  

Jag förstår att det inte är språkresan som är problemet, och det du skriver om hur han beter sig med sin brors barn är absolut värt att ta hänsyn till. Men mina föräldrar hade helt olika inställning till barnuppfostran, och vi ungar blev helt okej i slutänden. Nu i efterhand har jag förstått att det var påfrestande för min mamma, men jag önskar inte att något av min uppväxt hade varit annorlunda. 

Kan ni prata om det? Alltså inte bara nämna det i förbifarten, utan förklara att det är bära eller brista och något ni verkligen måste diskutera.