Inlägg från: Allrakäraste |Visa alla inlägg
  • Allrakäraste

    Tjatar jag?

    Hej,

    Vi har varit ihop i snart 5 år och min fästman friade till mig i december 2013. Alltså har vi varit förlovade i lite mer än ett halvår (eller inte fullt 1 år beroende på hur man vill se det). Jag gillar att planera och ha framförhållning vilket gör att jag redan innan sommaren började fråga om vi inte skulle ta och bestämma ett datum för bröllopet. Sambon sa blankt nej, varför skulle vi stressa? Saken är den att min morfar fått en hjärtattack under våren och både mina mor- och farföräldrar börjar bli gamla, jag skulle så gärna önska att de kunde hinna närvara vid vår vigsel, tja innan de dör. Berättade detta för sambon och han sa då okej, men vi bestämmer ingenting nu, vi låter det vara tills semestern är över.
    För 2 veckor sedan tog jag upp ämnet igen (vår semester var då över sedan 1 månad tillbaka). Även nu skruvade han lite på sig men jag stod på mig. Jag förklarade att jag liksom inte tänkt att vi skulle gifta oss om ett halvår, snarare kring årsskiftet 2015/2016, alltså ingen brådska! När jag inte riktigt ville släppa ämnet (jag vet, förmodligen dumt men lätt att vara efterklok...) så bad han mig till slut att skriva en lapp med tänkbara datum och så skulle han välja ett av dem. Men han ville ha en vecka på sig att fundera.
    Nu har det alltså gått 2 veckor och jag är nästan rädd att fråga honom om han bestämt sig eftersom jag är orolig att han ska tycka att jag tjatar. 
    Snälla hjälp mig!

    Jag kan tillägga att vi inte har det dåligt i vår relation, tvärtom har vi nog aldrig varit så kärleksfulla och haft det så bra i både vardagslivet och under helgerna som nu. Så jag är inte orolig över att han går runt och funderar på att bryta upp :)

  • Svar på tråden Tjatar jag?
  • Allrakäraste

    Tack för alla kloka och fina svar! För att förtydliga lite. När sambon friade frågade han "vill du förlova dig med mig?" inte "vill du gifta dig med mig?". Det var alltså inte en rak fråga om att sätta sig ner och planera bröllop på direkten. Men våra framtidsplaner har alltid varit att gifta oss och skaffa barn så jag tror inte att han är en person som nöjer sig med att vara förlovad hela livet och inte gifta sig.


    Jag tror att Chica är inne på ett bra spår och misstänker att hon har rätt. För mig är bröllop en ganska enkel sak, det viktigaste för mig är att min fästman och nära och kära går till en kyrka och att vi lovar varandra trohet. Han är inte en sådan person som gillar att stå i centrum så när det kommer till festen (om vi ens måste ha en fest, en middag på restaurang räcker) är jag väldigt flexibel.
    Får se om jag tar mod till mig att sätta mig ner i lugn och ro och ta upp frågan igen och försöka lista ut hur han skulle vilja ha det. Just nu känns det som att hela ämnet bröllop är ganska laddat....

  • Allrakäraste
    Plättis skrev 2014-08-22 10:25:05 följande:
    Angående att vilja ha den äldre generationen med på bröllopet: jag har alltid stått min mormor väldigt nära, och i våras blev hon sjuk i cancer och allt gick väldigt fort. Från hon blev lite krasslig till att hon gick bort tog det två månader. Och vi kunde inte göra något för att hon skulle vara med på bröllopet. Den sista månaden var hon till stor del sängliggande, så vi hade fått gifta oss bredvid hennes sjuksäng i såna fall Obestämd 

    Jag sa till min sambo att mitt enda krav var att gifta mig medan min mormor fortfarande var i livet, men till slut fick jag inse att jag inte kunde kontrollera vissa saker. Det gör fortfarande ont att inte kunna ringa och berätta för mormor att jag har köpt klänningen. Min farfar är 89 och glömmer bort att jag har förlovat mig varje gång jag kommer hem (han tar tag i min hand och stirrar på ringen varenda gång, fast han är hur pigg och klar som helst i övrigt). Morfar har svår diabetes och kan stryka med vilken dag som helst om han har otur. Farmor har fått en stroke och är inte samma person som innan, men på ett bra sätt, faktiskt. (Hon är mjukare och snällare än innan.)

    Det går inte styra över sådant som händer, och förr eller senare kommer de försvinna ändå. När jag insåg det försvann rosenskimret kring bröllopet lite. 

    Förlåt för ett smått cyniskt inlägg, men min mormor gick bort för två månader sedan och jag försöker fortfarande acceptera det.
    Ingen fara jag förstår om det är jobbigt, tråkigt att höra om din mormor! :(

    Självklart kan man inte styra över livet, du har helt rätt, även unga personer kan ju råka ut för någonting och gå bort. Men jag kände ändå att det var viktigt att ta upp min önskan med min fästman. Om det nu är så att han absolut inte vill gifta sig ännu så får jag såklart respektera det, och hålla tummarna för att mina mor- och farföräldrar är i livet den dag vi går mot altaret.
  • Allrakäraste
    Plättis skrev 2014-08-22 11:19:30 följande:
    Ja, absolut. Om det är viktigt för dig ska du självklart säga det till honom. 

    När jag sa det till min sambo förstod han, sedan gick allt superfort och vi kom båda två fram till att det var bättre att vänta och gifta oss för vår skull än för att mormor skulle få vara med. Han har torka tårar i sommar, kan jag meddela Tungan ute Men om man ska klara hela livet tillsammans så får inte bröllopet och löftena där börja gälla bara då. I nöd och lust gäller från det att man väljer att leva med varandra. För oss har det varit så från dag ett. Han torkar mina tårar, jag torkar hans, och däremellan så skrattar vi så vi får ont i magen. 

    Att vi inte var överens om bröllop när vi hade förlovat oss är en sådan svacka som man får härda ut. Har din sambo sagt att han vill gifta sig och ha barn så finns tanken hos honom i alla fall. Och det går fråga försiktigt, inte ställa krav och tvinga honom till saker bara för att du vill prata om bröllop. (Ultimatum är bäst att undvika, men fjärde gången min sambo föreslog sin födelsedag så slog det slint. Han skrattade till och undrade om han möjligtvis hade föreslagit det förut när jag hade exploderat färdigt.)
    Där sa du en viktig sak, det som gör att jag mer ser bröllop som en fin ceremoni snarare än en superstor grej: Att vi redan valt varandra. Och det gjorde vi långt innan vi förlovade oss. Vi har gått igenom svåra perioder där livet varit tufft mot oss men vårt förhållande har vi aldrig känt någon tvekan kring. Nu låter det som ett typiskt "han och jag mot världen"-tal men jag kan bara i all enkelhet konstatera att vi trots allt, efter 5 år tillsammans, bara får det bättre och bättre. Flört
  • Allrakäraste

    Tack för alla svar! De var verkligen till hjälp! Jag tog mod till mig och pratade med mannen min i helgen när vi i lugn och ro slagit oss ner i soffan efter middagen. frågade helt enkelt hur han såg på framtiden (vi funderar ex. på att flytta någonting vi pratar mycket om). Så när vi pratat sönder ämnet med bostad och jobb frågade jag "Men vi då? Hur ser du på vår framtid tillsammans?" Han blev nästan förvånad. "Ja men vi ska ju alltid vara tillsammans." Kändes riktigt skönt att höra, han ser i alla fall mig som hans livskamrat.När han inte ville säga så mycket mer blev han nästan lite irriterad. "Jo" förklarade jag "men jag vill verkligen veta hur du tänker kring oss, med barn, bröllop och allting för jag berättar exakt hur jag tycker och  För han sa då att det viktigaste var att hans föräldrar och närmaste vänner var med, vilket betyder att vi är på samma plan. Och sedan att han verkligen såg fram emot vår kommande utlandsresa i vinter och att vi kanske kan planera ett litet bröllop till hösten! Så nu är det bara att vänta och se.
    Men det känns så mycket bättre att veta att han verkligen ser en framtid med mig med allt vad det innebär :)

Svar på tråden Tjatar jag?