Hur når jag fram?

Jag har levt i ett förhållande där alla konflikter las på hög, inget gick att reda ut för killen kunde inte prata om nåt

Jag ville veta hur han tyckte o tänkte för att hitta en lösning, ett sätt att gå vidare tillsammans...men det slutade med skilsmässa. Jag var den som skötte allt praktiskt hemma och tog hand om vår dotter.

Nu är jag i en ny relation, varit tillsammans i 5 å, gifta i ett år. Sonen på 3 har varit "a hand full" sedan dag ett. Han sov sin första natt då han var 1 år och 10 månader. Före det fick jag sova i intervaller på 10 min/ 15 min, kanske 20 min. Sammanlagt 3-4 timmar/ natt. Men vi överlevde.

Han sover om nätterna nu men det händer saker runt honom helatiden. Man får passa och parera och det tar så mkt ork och energi.

Maken har börjat nypa sonen i ärat/ näsan/ pixa honom på huvudet om han skriker eller gör ngt maken inte gillar. Sånt är fel och eftersom att sonen bara ha oss två är det min skyldighet att säga att man inte ska göra så, att det inte är ok.

Sedan dess har det blivit värre och värre här hemma. Jag förklarade lugnt för min man hur jag såg på det han gjorde, hur andra ser på det om sonen berättar. Jag sa att jag vet att det inte är lätt att göra rätt då man blir frustrerad men att det är bådas skyldighet att ingripa om den andra gör ngt man inte går med på eller om man tycker att den andra går för långt.

Men han säger att jag tycker att han är en värdelös pappa, jag kan lika gärna se mig om efter ngn annan pappa till barnen. Han släpper det han har för händerna och säger "Gör det själv då, du gör det ju så mycket bättre"

Och jag tycker att det är sååå svårt att bemöta det. Hur håller jag mig på en bra nivå, jag gör allt för att inte säga ngt dumt tillbaka i ren frustration för att han går ner på en småbarns nivå.

Han vill inte veta av samtalshjälp, bara tvärvägrar. Och han vill inte prata om vad han tycker o tänker för sånt har han aldrig kunnat. Enligt honom tycker jag att hela han är helt fel, jag vill förändra honom helt o hållet. 

Hur möter man ngn i en konflikt som inte vill prata eller öppna sig. Jag tycker att det är så svårt att styra hela båten själv utan att den kapsejsar.

Jag kan inte gå i samtalsterapi ensam, jag vet inte hur jag ska nå fram.

Att inte prata alls om ngt då man är oense, då det blossat upp ngt där den ena känner sig tillrättavisad (han)...det gör ju att det bara läggs på hög.

Han är väldigt duktig på att peka på fel o brister hos den äldre tösen, sällan får hon höra ngt bra. Det tär förstås även på mig...men jag kan inte säga så mkt om det heller då det bara byggs upp mer agg inuti maken.

Finns det ngn annan här som känner igen problematiken och har en lösning?

Att jag är ärlig och säger vad jag tycker/ tänker o känner....det hjälper inte då han inte kan möta det på en mogen nivå.

Jag vet inte om han vill kämpa för oss....det verkar inte så. Det ser ut som att han bara kastar in handduken och ge upp direkt. Annars skulle han väl försöka?....eller?
Han verkar ha fått en inställning om mig som gå ut på att jag alltid säger o gör saker av ondo o för att skada honom...och jag är precis tvärtom.

jag varken tjatar eller gnäller på honom, jag funderar alltid på vad o hur jag ska säga ngt om jag vet att det är en form av kritik mot ngt han sagt eller gjort.
Jag låter mkt passera bara för att det här blir så svårt.
Jag berömmer honom mkt o visar min uppskattning för honom o familjen, ändå verkar han se mig på ett annat sätt än den jag själv känner att jag är.

Visst skiljas kanske är det bästa enligt många.
Men jag tycker att det är ett lättvindigt sätt att komma undan.
Ska det ta slut för att jag visar att ngt han gör inte är bra (aga är fel i mina ögon även om han kanske är uppvuxen med att bli behandlad på just det sättet).

Jag är mest förvånad över hur fort han är villig att ge upp det vi har. 
trodde att jag var viktig...men nu vet jag inte.
Ska det falla för minsta motståndets lag, vad betydde våra löften då?