Vart drar man gränsen?

Vi bjuder bara in precis de vi vill ha på plats. Jag har en väldigt stor släkt, men vi har inte brytt oss om vilka som är släkt eller inte när det kommer till gästlistan. Vi har inte heller beaktat om vi varit bjudna till någons bröllop när vi valt personer. Vi har vänner som bjöd oss till deras bröllop, men vi har inte bjudit dem, och vi har släktingar som inte bjöd oss, men som vi bjudit.

Vi har alltid bjudit in två personer i ett par. Allas respektive är med, även de vi aldrig träffat. Detta gäller både släkt och vänner. 

Vi har ett barnfritt bröllop, men om det gäller nyfödda är det förstås (tyvärr) en annan sak. Eftersom amning inte är en självklarhet håller vi oss långt borta från sådana formuleringar, men vi vet också att det endast handlar om ett par som kanske har barn då (de ska få barn precis runt vårt bröllop) så det är ingen stor grej för oss. 

När det gäller uppgifter: vi har frågat tre personer om de vill vara toastpersoner. Vi valde dem dels för att de är nära oss, men också för att vi vet att de är duktiga på uppgiften och för att vi tror att de kompletterar varandra. De sa alla ja, men min tanke är att jag hellre hade velat att de sa nej än att de tog uppdraget mot sin vilja, då hade de inte gjort ett bra jobb. Det kanske är något sådant som spökar, att de inte känner att de kan/vågar? Det är ju en rätt utsatt position som inte passar alla. Jag skulle absolut tacka ja till ett toastuppdrag (och har gjort) men jag skulle tex inte gå med på att hjälpa till med smink eller hår (kan inte), mat (har inte tid) eller springa omkring och dela ut program, visa väg osv (trasig fot). (Och visst kan man hyra en toastperson, har flera bekanta som utbildat sig inom det området. :))

Glömde sammanfattningen: var drar man gränsen? Precis där man vill! Det är ert bröllop, ni bestämmer!