Hmm, jag både håller med dig och inte... Jag bodde tidigare ihop med ett ex, och det var ett seriöst förhållande där vi drömskt diskuterade bröllop och barn även om vi var överens om att vi inte var redo för något av det. Efter fyra år tillsammans hade vi definitivt vuxit ifrån varandra och jag var så otroligt less på honom när vi till slut flyttade isär (och är fortfarande, 4 år senare). Så även om relationen varit seriös hela vägen så var definitivt inte mogna för att gifta oss. Varken som personer eller som par. Den relationen (efter lite självreflektion i efterhand) lärde mig att man måste ge och ta i ett förhållande, att man inte kan klänga på varandra jämt och att jag inte kan leva med en pedant.

Med min nuvarande är det en helt annan sak. Han har ungefär samma erfarenheter som jag med tidigare flickvänner/sambos och det gör att vi båda är mycket mer mogna i vår egna relation. Vi vårdar relationen på ett helt annat sätt och jag är 100% säker på att våra erfarenheter gör oss mer redo för ett äktenskap. Vi är överens om vilka faktorer som är viktiga för att få ett förhållande att fungera och vilka nackdelar hos en partner som man kan/inte kan stå ut med (som tur är verkar varken jag eller han ha några nackdelar vi inte kan stå ut med ). Och det gör att vi uppskattar varandra mer och är väldigt ödmjuka mot varandra.

När jag gifter mig så är det för resten av livet, en "vanlig" relation kan man gå ur även om jag inte gör det hur som helst. I ett äktenskap har man lovat varandra något som är betydligt svårare att bryta.

Nu säger jag inte att ingen kan gifta sig med sin första kärlek/sambo, men för mig hade det inte funkat. Men det insåg jag inte när jag fortfarande var kär i mitt ex. Därför var jag inte mogen för äktenskap i mitt förra, väldigt seriösa, förhållande.

Det har absolut med den personliga mognaden att göra, det är mycket det jag lägger in i att vara "redo" med att gifta sig. Sen mognar alla i olika takt, vissa är mogna nog för äktenskap när de är 18-19 år, andra blir det aldrig. 

Sen tror jag nog också att man måste få "prova på" innan man vet om den seriösa relationen är den rätta eller ej. I mitt fall var mitt ex inte rätt för mig, men det tog mig fyra år att inse. Det har också med mognad, eller kanske snarare erfarenhet, att göra.

Sen, varför jag anser att en "vanlig relation kan man gå ur" så är jag troende. Mitt bröllop är inte bara en fest, ett namnbyte och påskrift av juridiska papper. För mig är det ett löfte till varandra och till Gud, samt ett löfte från Gud om att hjälpa oss på vägen. Jag håller med dig om att det är svårt att begripa, men jag tror att det där löftet är större än vad man kan begripa. Det är något helt annat än att säga "Ska vi bli ihop?" (eller vad man nu säger i början av seriösa förhållanden ). Sen vet jag inte om det är ett argument för din vän eller inte.

Däremot, vilket jag inte skrev i mitt första svar, så förväntar jag mig inga större skillnader i vardagen förutom att jag byter namn, måste skaffa nya bankkort och får en ring på fingret. Möjligen en ännu större trygghet att luta sig tillbaka mot i att vi då är vi också i äktenskapet. Så jag håller med Filibustern i att man nog inte dör när man gifter sig